Jordskalv i norr, blockerade medier och vårt behov av gemensamma torg

Fem mil ut i Bottenviken, mellan Skellefteå och Piteå, på 16 kilometers djup, ägde jordskalvet rum, som fick det att mullra i marken i lördags kväll, skaka i bostäder och människor att kika ut genom fönstren för att kolla om något inträffat i närheten; ute på gatan, i kvarteret, i byn.

Direkt efteråt skyndade många i Västerbotten och Norrbotten, precis som vid skalvet sommaren 2010, till mobiler och datorer. För att kolla in och uppdatera sina sociala medieflöden, höra med bekanta om de också känt skalvet, skicka in tips till regionala medier och surfa in på lokaltidningarnas hemsidor för att få ryktena om och de egna upplevelserna av händelsen bekräftade. Man kan säga att det geologiska skalvet följdes av ett socialt skalv.

***

Så här skrev jag i VK den gången för snart sex år sedan, om just det efterföljande skalvet som kanske nådde högre på en lokal, social Richterskala än det första gjorde på en geologisk:

”Många som upplevde mullret kände nog som mig, att man inte var riktigt säker på vad som hänt. Kan det ha varit…? Var det bara hos oss…?

Och så gjorde vi som människor gjort i alla tider när märkliga saker sker: vi sökte oss till vår närmaste sociala omgivning för att få höra om någon annat sett eller hört något.

Att söka sin närmaste sociala omgivning betyder i Norrland år 2010 för allt fler av oss att vi rusar till datorn, mobilen eller närmaste bredbandsuppkoppling. Inom loppet av några minuter fullkomligt skälvde de sociala medierna – Facebook, Twitter, bloggar – av frågor, vittnesmål och rapporter om det inträffade. Från olika orter längs Norrlandskusten, längre in i landet och på andra sidan vattnet i Österbotten kom utrop och bekräftelser.

Så befolkades de nya internetverandorna och internetbalkongerna i jordbävningens utbredningsområde en ljus tisdagskväll. Så växte en första bild och känsla av händelseförloppet fram i ett snabbt, socialt förlopp. Och efter stund kändes det som om en tillfällig, men ändå påtaglig regional gemenskap, en liten norrländsk samhörighet, av ovanligt slag uppstått över bredbanden.

Reaktionerna var inte stort annorlunda än dem som i långliga tider präglat städernas betongförorter; när fönster slås upp, balkongdörrar öppnas och lampor tänds runt om en innegård och alla tycks samtala med alla, och man kanske rentav känner lite lycka och trygghet i gemenskapen oavsett vad som frammanat den; i byn när människor lyfter telefonluren eller strömmar ut på tomter, grusvägar och åkrar för kolla med grannar och släktingar.

Men de nya sociala mediernas möjligheter att skapa interaktiva gemenskaper mellan många människor, på kort tid och över långa avstånd samtidigt är något helt nytt. Det går bortom förortens innergårdar och byns telefonledningar.

Och när man ser vad redan en obetydlig jordbävning utan några egentliga konsekvenser i övrigt kan stimulera fram i den vägen, så förstår man vad det kan betyda för information, öppenhet, debatt och samhörighet i situationer när mer står på spel och det verkligen inträffat något märkvärdigt, allvarligt eller farligt.”

***

Jag tror inte att jag är ensam om att fascineras över hur vi runt om i norra Sverige, över långa avstånd, kände av samma skalv, som hände något väldigt precis utanför det egna köksfönstret. Ibland behöver vi naturens hjälp för att återfinna ett stråk av ödmjukhet, upptäcka större gemenskaper och beroendeförhållanden. Förstå vår plats i ett mer komplext och samtidigt påtagligt, fysiskt sammanhang än dem vi vanligtvis ägnar våra argaste utropstecken och tjatigaste frågetecken.

I alla allvarliga eller osäkra lägen ökar behovet av för ett helt samhälle, eller ett helt lokalsamhälle, gemensamma torg som skapar möjligheter att berätta och samtala och som rymmer pålitliga källor till nyheter, vittnesmål och klarläggande fakta, som skingrar missförstånd, fördjupar bilden, klargör händelser och dämpar panik.

De torgen har förändrat karaktär, i takt med digitaliseringen. På många sätt till det bättre. De har blivit många fler till antalet, snabbare och mer tillgängliga och geografiskt oberoende, ibland nästan gränslösa. Och de har gjort det svårare för eliter, etablissemang och maktmonopol att sprida propaganda ostört. Pluralismen har bättre förutsättningar är någonsin.

Men de nya torgen, så lovande, riskerar också att förlora sina funktioner som gemensamma torg och istället ersättas av många, mindre, mer likriktade och från varandra och från oliktänkande isolerade torg. Det man på sociala medier brukar tala om som ”bubblor”.

För att digitaliseringens nya torg ska fungera demokratiskt berikande, i ett samhälle av mångfald, tolerans och debatt, krävs även i framtiden några för de flesta gemensamma torg att mötas på och förhålla sig till. Mötesplatser som sträcker sig över särintressen, ideologiska låsningar, geografiska identiteter, sociala och ekonomiska klyftor.

Vilka de framtidens torg kommer att bli, när teknik, vanor och umgängessätt förändras ytterligare, går inte att säga med säkerhet. Men under de senaste hundrafemtio åren har dagstidningarna, senare tillsammans med radio och tv, utgjort några av de mest betydelsefulla, och gör det fortfarande, även om de är mer ifrågasatta i dag.

***

Vill någon på allvar störa ett demokratiskt samhälle, sprida osäkerhet och kanske skapa kaos, är medierna ett givet mål. I dag framför allt mediernas digitala rapportering. En modern kupp, eller sabotageaktion, sker inte nödvändigtvis genom att ett tv-torn intas fysiskt, utan genom attacker på nätet som blockerar och lamslår mediers och myndigheters möjligheter att kommunicera digitalt.

När någon eller några i helgen genom en så kallad överbelastningsattack mot ett antal av de största, svenska tidningarnas sajter var det logiskt utvalda mål.

Överbelastningsattacker är i sig relativt lätta att organisera och förhållandevis harmlösa till sina konsekvenser jämfört med andra tänkbara, mycket grövre nätsabotage, nätspionage och nätintrång. Där har vi bara sett början ännu. Men hur allvarligt även några timmars nedlagd nyhetsrapportering på nätet kan vara blir uppenbar först om man föreställer sig det i ett läge med svåra yttre händelser, hot, katastrofer, terrordåd eller nödlägen. Därför att det som då försvinner, är demokratins gemensamma torg.

Ser man det även i en förlängning och blickar mot en framtid där allt mer av vårt dagliga liv är uppkopplat och automatiserat, beslut lämnats över till några få stora koncerners algoritmer och väldigt lite skulle fungera vid ett digitalt sammanbrott, så inser man hur farligt ett nätsabotage mot samhällets grundfunktioner vore.

Samtidigt visade helgen hur svårt det är, just tack vare digitaliseringen, att på allvar lamslå exempelvis nyhetsrapportering och debatt. Andra kanaler fanns kvar, via sociala medier, även för de drabbade tidningarna, att nå läsare. Och medborgare kan hjälpas åt att upprätthålla information och diskussion.

Attacken på tidningarna var ett angrepp på demokratin, men i slutändan ganska verkningslös. Digitaliseringens möjligheter kämpar med digitaliseringens baksidor, i en drabbning där de förstnämnda kan och måste vinna. Det finns en ny sårbarhet och hotbild, men också en ny motståndskraft, tack vare nätets komplexa mångfald, till vilken tidningarna hör och bidrar.

Både upprördheten och avspändheten som om vartannat präglade reaktionerna på överbelastningsattacken är därför berättigade, i ett skede när journalistiken är central för demokratin, och ändå inne i en stark, av tekniken driven förändring.

Hur kommer framtidens gemensamma torg – lokalt och nationellt – att se ut? Vilka kommer att erbjuda dem? Och hur kan de värnas mot förstörelseaktioner? Det är för samhället avgörande frågor.