Barrikaden i kampen mot terrorn
Vardagen återvänder, sårad och tårögd, men slitstark. Trevar sig igång, i förstämning, i avsky över terrorn, sorg över våldet och saknad av de döda. Så sker i Mellanöstern, i Nordafrika, i Europa, överallt där terrorismen slår till, gång på gång.
Men det är aldrig en oförändrad vardag som återvänder. Ett samhälle rycker inte på nedblodade axlar och låtsas inte som ingenting när bomber detonerats mitt i folksamlingar, avsedda att döda och lemlästa så många som möjligt.
Ett hotat samhälle slappnar inte av.
Timmarna och dagarna efter ett terrorattentat är det mycket som pågår parallellt:
Det akuta, tunga säkerhetspolisiära arbetet med att utreda, säkra bevis, hitta skyldiga och förebygga nya attacker i närtid.
Militära aktioner mot terrorns högkvarter, inrättningar och strukturer där de går att identifiera och lokalisera.
Medicinska insatser på överfulla sjukhus för att söka rädda de svårt skadade som överlevt med svävar i livsfara.
De politiska processerna för att samordna insatser, dela information, visa solidaritet, säkerställa resurser, behålla kontrollen och få fram en bild av det aktuella och långsiktiga hotläget.
TV, radio och tidningar som söker förmedla en korrekt och relevant skildring av händelseförloppet och nyhetsläget, ge plats åt debatt och hjälpa så många som möjligt att få en överblick.
Och så allt det uppoffrande som pågår i det tysta i civilsamhället, socialt och kulturellt. Samtalen på arbetsplatser och skolor, i föreningar och på torg. Förebilderna och auktoriteterna som kämpar för att vinna unga människor för humanistiska, toleranta och demokratiska värderingar. De gemensamma manifestationerna, som skänker ömsesidigt mod. Det lokala, ofta otacksamma, alltid strävsamma reformarbetet i utsatta miljöer. Allt som tillsammans formar det öppna samhällets långsiktigt förebyggande arbete mot våld, fundamentalism, hat och intolerans.
***
Spelar det någon roll, för det sistnämnda, hur ofta vi upprepar orden om öppenhet och frihet? Hur innerligt vi manar till lugn, beslutsamhet och sans? Hur vi söker hitta hopp i avskyn och förstämningen över terrorn?
Är det inte ofrånkomligt, för varje nytt attentat, att resignationen, misstron och rädslan växer lite till? Att människor till slut tröttnar på högtidstalen om hur ett öppet, levande samhälle aldrig i rädsla får avskaffa sina egna friheter och rättigheter?
Att de vaga men känslostarka kraven på att agera och slå tillbaka blir så oemotståndliga att vad som helst accepteras som symboliserar handlingskraft?
Går det att bevara tålamod, uthållighet och perspektiv, när vreden över illdåden bara växer? Har de besinningslösa terroristerna eller det öppna samhället tiden på sin sida, när det enda vi kan vara helt säkra på är att det senaste dådet inte blir det sista?
För att svaret på den frågan ska vara det öppna samhället är just de där, för många alltmer provocerande, orden viktiga, och kan inte upprepas nog ofta: Ett demokratiskt samhälle med friheter, rättigheter, rörelse och samlingsplatser är per definition, hur skickligt det polisiära arbetet än är, alltid sårbart och blottat för enskilda attacker.
Börjar vi i panik och uppgivenhet sträva mot total kontroll och maximal misstro, så har mördarna redan vunnit en delseger.
Det är därför rätt att vi direkt och ständigt, mitt i sorgen och vreden, återvänder till de demokratiska grundvärderingarna när terrorn slår till. Inte släpper de grundläggande principerna ur sikte för en sekund.
Tillsammans med alla andra akuta, avgörande nödinsatser som krävs för att rädda och skydda liv, finns det ingenting som över tid gör oss friare, säkrare och starkare än det öppna samhället, dess myller och möten, tillförsikt och nyfikenhet, fria rörelser, fria skratt, skapande glädje, omtanke, kärlek och kreativitet. Det är en livsviktig insikt, ge inte upp den.
Söker vi barrikaden i kampen mot terrorn och det vidriga våldet, så finns den där.
****
(Krönikan ligger även ute på vk.se för den prenumerant som vill kommentera. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)
Fler ledare och krönikor på temat:
Terrordåd i Bryssel mot noga utvalda mål
Det viktigaste ledarskapet kanske kommer inifrån oss själva
Avsky, sorg och beslutsamhet inför terrorn
