Inte bara gröna bör hoppas att Mp tar sig igenom krisen

Vanligtvis vänder vi blicken ditåt först när det brakar till, en nyhet tar över alla flöden och hjorden av snabbtyckare kommer rusande med olika agendor i högsta hugg. Vi ser en stillbild.

De ständigt upprörda, de oupphörligt kränkta, de varannan dag uppgivna, de tvångsmässigt konträra, de sig i allt självbespeglande – alla vittrar en klickfest.

Då glöms det gärna bort att nästan alla händelseförlopp har långa förhistorier, har grott under åratal. Och att de för det mesta har en bakgrund i komplexa strider om makt och inflytande mellan intressen, grupper, individer och ideologier. Follow the money är ett vanligt tips om man vill förstå grumliga skeenden. Identifiera maktkonflikten bakom röken, är ett annat tips.

Men det kräver tid, kunskap och närvaro på områden de flesta av oss inte studerar dagligen (ett skäl till varför professionell, undersökande journalistik med personella resurser inte kan ersättas).

När vi instinktivt, direkt försöker analysera det första vi ser, blir vi lätt extremt fixerade vid grova symbolfrågor. Allt som känns omedelbart illustrativt. Sånt vi hinner lägga märke till innan fördömandet eller försvaret måste postas för snabb effekt. Ibland är den lilla händelsen glasklar och enkel att ta ställning till, men kan trots det avleda uppmärksamheten från det som betyder mest.

Vi missar de större mönstren, de egentliga skandalerna och även de hoppingivande nyanserna när vi försöker komprimera snackisar till några få ögonblick.

Veckans turbulens kring miljöpartiet har tenderat att fastna i bifrågor och dölja det som verkligen borde uppröra och stämma till eftertanke.

Snabbt står en hälsningsritual i centrum, när istället islamistiska nätverk och deras relationer till förtryckarregimer är det som hade förtjänat flest kritiska frågor.

(För protokollet: Jag tycker inte att hur man hälsar i sig är särskilt viktigt. Det ska inte normeras. Mångfald i ett liberal, öppet samhälle kan inte vara rätlinjig och slät. Det är inte självklart hur hälsningsvanor ska tolkas. Allt beror på kontext och sammanhang, vad en politiker som söker ett demokratiskt mandat säger sig stå för i övrigt, hur ord och handling hänger ihop. Men den aspekten, kontexten, är å andra sidan viktig, precis som i all annan jämställdhetsdebatt.

Om vänsterdebattörer skulle börja investera sin prestige i ett försvar av en strikt könsuppdelning uppenbart grundad i patriarkala traditioner vore det ett tragiskt misstag. Makt-, hierarki- och normanalysen kan inte plötsligt ta en naiv paus i en fråga där några av den globala feminismens viktigaste strider utkämpas.)

Snabbt är det ett språkrörs klumpiga formulering som får rubriker, istället för den krock som inträffat sedan valet mellan en alternativrörelses interna vanor och de krav som måste ställas på alla med regeringsansvar.

Och snabbt kommer drömmen åter om den starke ledaren som ska styra med järnhand och ordna upp, istället för en diskussion om hur det partipolitiska landskapet har förändrats och vilka möjligheter det erbjuder till nya initiativ och idéer i svåra frågor som lär dominera 2000-talet.

Ur det perspektivet kan man också betrakta miljöpartiets nuvarande kris. Jag tror inte det är en undergång som vi beskådar – även om det varit en katastrofvecka för Mp – utan en oundviklig, välgörande mognadsprocess de gröna vet att de måste igenom för att gå från i själen protestparti till i själen regeringsbärare. Men också för att på riktigt kunna erbjuda fungerande mötesplatser för människor med skiftande bakgrund och erfarenheter.

Den ambitionen ska inte hånas, som skett i vissa kretsar senaste dagarna.

Vi kan ju inte hantera konflikter, problem och misstro i samhället, och hitta vägar framåt, inleda konstruktiva samtal, om alla som börjar eller hamnar snett, alla med problematiska utgångspunkter, försvinner ur sikte direkt. Om bara de från början felfria, färdiga får tid att växa. Om mognadsprocesser tillsammans aldrig ens får chansen. Om vi saknar insikten att arbete med normer, förståelse och samvaro i ett samhälle tar lång tid, men att det är mödan och tålamodet värt. I synnerhet i miljöer där ekonomiska och sociala klyftor försvårar insatser. Solidaritet handlar inte bara om resurser, utan också om uthållighet, om bibehållen närvaro, att ge processer tid, lite djupare människosyn.

Miljöpartiet har funnits i snart 35 år, och sitter sedan 2014 för första gången i regeringsställning. Man ska akta sig för att dra historiska paralleller för långt tillbaka, men det de gröna går igenom är inte så unikt som en del kommentarer påstår.

Att medelålder och ett första maktinnehav för partier innebär turbulens, splittring och en noggrannare justering av den ideologiska kompassen är inget nytt.

Socialdemokraterna sprack 28 år efter sitt grundande, samma år som man första gången hamnade i regering 1917, när den interna vänsteroppositionen bröt sig ut och bildade vad som senare blev Sveriges kommunistiska parti.

Liberala samlingspartiet och dess riksorganisation Frisinnade landsföreningen sprack 1923 efter bara drygt 20 år, när konflikter kring alkoholen blev ohanterliga. Först på 1930-talet återförenades frisinnade och stadsliberaler i folkpartiet.

Alla partier har gått igenom liknande faser. Makt korrumperar heter det. Visst, men makt i en demokrati med fri press genomlyser också, röntgar organisationer och tvingar fram självrannsakan. Först med beslutsansvar prövas vad en värdegrund betyder i praktiken, hur olika medlemmars prioriteringar ser ut och vilka som anslutit till partiet i jakt på positioner eller av trendkänslighet snarare än av engagemang för och förståelse av idéerna.

Kloka partier ser det som en chans. Miljöpartiet har möjlighet att komma stärkt ur granskningen, göra hemläxan och bidra till en mognare samhällsdebatt för alla. Men då måste självkritiska, ödmjuka slutsatser dras.

Finns viljan? Jag hoppas det.

***

(Krönikan ligger även ute på vk.se. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)