Tal vid Sång för mångfald på Rådhustorget

Mitt korta anförande på arrangemanget ”Sång för mångfald” nyss på Rådhustorget i Umeå. Roligt att så många var där och lyssnade till musiken och talen. Det här var vad jag sade:

”Jag ska börja med att säga att jag ibland tycker att mångfald är något av det svåraste som finns.

Jag tror att vi ska vara ärliga och erkänna det: Mångfald kan vara otroligt frustrerande, ansträngande, stressande att befinna sig i. Därför att ibland strider våra djupaste, komplicerade instinkter som människor mot vad mångfald i praktiken kräver.

Vi lever i en tid när instinkten ofta är att rusa fram och lägga till rätta, att utifrån våra helt egna perspektiv åtgärda hur något ska vara eller inte ska vara, att dela upp världen i vänner och motståndare, välkomna och ovälkomna, härliga och vidriga, att vara snabba och hårda med våra åsikter om andra.

Men mångfald kräver tvärtom tålamod och ödmjukhet nog att dröja kvar med blicken lite längre vid människor och företeelser som vi inte förstår eller kan tolka direkt, att nyfiket försöka se djupare än bara första intrycket och första fördomen.

Det är lätt, även när vi demonstrerar så här tillsammans, att missa det som är själva hjärtat i all mångfald – att vi inte är eller behöver vara överens, vara lika, gå i takt, att det som är rätt och viktigt för en person kan vara fel och ointressant för en annan och att vi ändå kan leva sida vid sida och respektera varandra.

Mångfald kan inte befallas fram. Det är något vi skapar varje dag tillsammans, i en ofrånkomlig kontrollförlust och ibland svår balansgång.

Men mångfalden kräver politisk medvetenhet och handlingskraft i avgörande lägen – för det finns bara en verklig mångfald om friheter och rättigheter, och välkomnandet in i samhällsgemenskapen, gäller alla, att ingen förtrycks på grund av bakgrund, hudfärg, namn, kön, fattigdom eller andra faktorer.

Friheten för, hänsynen till och solidariteten mellan människor är mångfaldens gyllene kombination och en av samhällets svåraste och vackraste utmaningar, och ett av de finaste mål en gemenskap kan sträva efter.

Jag vill avsluta med några rader av Mare Kandre:

”Vi vet ju alla att det

inom varje människa

finns som

trettio själar

av olika styrka och färg,

och att dessa i

trettitalet skilda

skikt

har skapat köttet som

omger

kroppen.

Och att den första är vit,

att den tredje skiftar

i blått och lila,

att den femte är för köttet

vad ordet är för

dikten,

och att om någon av

dessa trettio

förstörs,

förgås även vi.”