Tiggeriförbud skulle strida mot Västerbottens bästa traditioner
Att ett månghundraårigt europeiskt arv av misär, förtryck och orättfärdigheter synliggjorts i form av tiggeri på några förhållandevis få ställen i Umeå, må vara ett delvis överraskande, överrumplande fenomen.
Många, jag tror alla, har behövt lite tid att reflektera, reagera, tänka till, hitta sitt eget sätt att förhålla sig till det. Vi har lärt oss mycket på bara ett par år, om vår historia, vår globala samtid, vårt eget samhälle och kanske även om oss själva som individer.
Det är viktigt, även för oss som haft starka övertygelser i frågan, med ödmjukhet inför det faktum att en sådan process, för enskilda människor och för ett lokalsamhälle, både tar tid, är svår och inte rymmer några enkla, givna svar eller ett självklart facit för hur varje individ ska agera.
Men när vi ibland talar om den europeiska misär och förföljelse som tiggeriet synliggör som något för Sverige helt nytt – ett störmoment i det tidigare homogena folkhemmet – är det historielöst och okunnigt.
Arvet av djupaste fattigdom, förtryck och den stilla, ibland jobbiga, ibland påträngande, ibland fula kampen för livet – med knappast möjliga resurser, under former som vissa stunder säkert kan störa och provocera – är gammalt och rotat i bygderna även här. Runt om i norra Sverige. Inte minst på många håll i Västerbotten och Lappland.
En drivkraft och orsak bakom det fantastiska välståndslyft som den marknadsekonomiska välfärdsstaten Sverige upplevt från mitten av 1800-talet och fram till i dag – utöver demokratin, de sociala reformerna, utbildningen, infrastrukturen, företagen, kulturen, uppfinningarna och naturen – var vreden inför, erfarenheterna av och insikten om hur svår och eländig fattigdomen var ute i bygderna och inne i städerna. För dem som stod längst ned i hierarkierna, längst bort från makten, utan rättigheter eller röster i offentligheten.
Först när ögonen öppnades för hur det faktiskt såg ut även där dit välståndet inte nått, och både långsiktiga reformer och nödhjälp sattes in, kunde samhället utvecklas, moderniseras, bli rikare, säkrare och tillgängligare.
***
Västerbottens-Kuriren har ända från det att tidningen grundades i början av 1900-talet sett som en av sina viktigaste frisinnade uppgifter att synliggöra fattigdom och utsatthet även för dem som inte velat veta av att den finns.
Jag vill ge bara ett exempel:
På sommaren 1919, den 25 juli, skrev Gustav Rosén till sina läsare under rubriken ”Ännu en vädjan till alla som ömma för fattiga medmänniskor” om några av de fattiga människor han mött på resor i fjällbygderna, och för vilka VK anordnade insamlingskampanjer.
Han berättar där bland annat om Nils Johansson i Björknäs som under en längre tid legat till sängs med avbrutet ben. ”Stugan”, skriver han,” ligger nära stranden av Seimajaure och är en av de torftigaste vi träffat på under vår lappmarksfärd. Den består av ett enda rum. Dörren är så låg att man nästan får krypa för att komma in. Mannen låg i sin änkla säng av hoppspikade bräder och höll sig i en s. k. sänghjälp, som var fastgjord i det låga taket. Utseendet tydde på att den svaga livsgnistan snart slocknar. Han sade ingenting.” Familjen, som även består av hustrun och sex barn, är skuldsatt, och läkarvård har inte förekommit sedan förra vintern.
Hustrun berättade för VK att hon oroade sig för ”huru det skulle vara möjligt för henne att under mannens sjukdom få hjälp till att slå ängarna och grödan vid gården så att man finge foder åt djuren för vintern.”
Han berättar om änkan Maria Hallin i Klippen, Tärna socken, som ”bebor en liten usel stuga av björk och torv, innehållande ett enda rum med många sängar. Hon har sju barn. De sex minsta äro hemma. Mannen dog i april i år. Det antogs att dödsorsaken var turbekulos. Deras enda ko dog också i våras och hon har ingen möjlighet att skaffa sig en annan istället. För närvarande har hon en ko till låns från Björkfors, men då denna snart måste återlämnas visste hon inte riktigt hur det skulle gå. ladugården, uppförd av björk, är fallfärdig. (…)
De kläder eller räster av kläder som funnos i britsarna och på väggarna borde brännas och bostaden förbättras. I annat fall kan det bli fara för barnens hälsa. men varifrån laga pängar härtill och till inköp av en ko och kanske även en get?”
Och han berättar om herr och fru Noaksson i Högstaby, ”den sista människoboningen på svenska sidan på vägen över Stora Umevattnet till Norge”, som får kämpa hårt för livets nödtorft.
Frun, berättar han, ”gör själv alla skor, lappskor och kängskor, och syr alla kläder. Väver själv tyget men lånar vävstol. – Det går åt så mycket och allting är så dyrt, så det är inte gott att hålla barnens kläder hela.”
Det var svårt, erkänner Rosén i sitt reportage, ”att återhålla tårarna då fru Noaksson till sist förklarade:
– Vi är eniga och vänner. Många som är rika och ha det bättre bitas och slåss. Vi avundas ingen utan tacka gud. Men nog skulle vi gärna vilja ha en bättre bostad.”
Gustav Rosén skriver i sina slutord, något som finns skäl att upprepa även i dag, snart hundra år senare:
”Det skulle vara hälsosamt för många förnäma människor, som ha fullt upp av denna världens goda, att komma upp till fjällbygdens allra torftigaste stugor och se under vilka förhållanden man där lever. Säkerligen skulle de ha god nytta därav. De lärdomar som inhämtades under en sådant studieresa skulle nog göra deras egen tillvaro bra mycket angenämare än den är, fastän ingenting fattas.”
***
När en fråga får uppmärksamhet, genererar utspel och väcker känslor bortom alla rimliga proportioner, bortom varje sakligt faktaunderlag, bortom anständighetens gränser, är det klokt att söka orsaken någon annanstans än där dagsdebatten befinner sig.
Som välmående, rikt, stabilt samhälle har vi råd, tid och borde ha etiska stadga nog att förhålla oss till tiggeriet på ett medmänskligt, värdigt, rättssäkert och ärligt sätt, utan att vare sig vilja resignera inför dess bakomliggande, långverkande orsaker eller blunda för den akuta, konkreta nöd under vilket det utspelar sig. Att erkänna den skyldigheten som samhälle är en långt större och mer principiell fråga än huruvida det är rätt att ge en slant i koppen eller inte – när det gäller det senare skulle jag argumentera för en viss ödmjukhet och öppenhet inför att det goda argument kan landa i olika slutsatser.
Det går att både bekämpa tiggeriets djupa. komplexa, brutala rötter i andra länder och att hjälpa konstruktivt och klokt på den plats dit människor sökt sig i en kamp för liv, uppehälle och framtid.
Genom att låta frivilligorganisationer verka med sitt engagemang och sina kunskaper på kort sikt. Genom att samhället gör åtminstone några små insatser här på plats som kan skapa förutsättningar för att fattigdomen och utsattheten ska kunna brytas på lång sikt, exempelvis genom att låta EU-migranternas barn gå i skola. Genom att Europeiska unionen använder sina regelverk och sina sanktionsmöjligheter för att tvinga alla medlemsländer att på allvar börja avskaffa och bekämpa diskriminering, rasism och förtryck på hemmaplan.
Ambitionerna att bekämpa orsakerna och att hjälpa offren står inte emot varandra, utan förutsätter varandra.
Men vad vi inte får glömma: Instinkten att jaga bort vår tids europeiska misär och fattigdom utom synhåll, genom att förbjuda dess konsekvenser i form av tiggeri, strider även mot Västerbottens bästa traditioner och djupaste lärdomar, och mot all historisk erfarenhet om vad det är som gör ett samhälle välmående, tryggt, solidariskt och fritt.
Vill vi se vår tids stora hot, är det inte tiggeriet vi ska frukta, utan inställningen att andras lidande inte angår oss, och tron att problem kan lösas genom gränser som håller människor borta, inte politiska insatser som gör människor fria.
***
(Krönikan ligger även utlagd på vk.se. Den här bloggen fungerar i första hand som textarkiv.)
