En anslagstavla i Västerbotten

Det stod en anslagstavla intill ängarna, någonstans i Västerbotten, och väntade på sommarens händelser. En tom anslagstavla invid en grusväg, med måsar ovanför och undanställda fotbollsmål i närheten. Bara häftstift och vita pappersrester från nedrivna eller bortblåsta affischer satt kvar, och lät dig gissa vad som utspelades där i höstas. Du kunde stå i timmar och fantisera.

Väntar man tillräckligt länge på en sån plats börjar skuggor krypa inpå, samlas om en, viska om somrar för länge sedan. När de själva stod där och ingenting var större än att annonsera ut att då och där händer det. Kom dit, var med, dansa, fika, fynda, lyssna, måla, spela, demonstrera, meditera, brodera, vandra, sörj, skratta.

Vill man som ung, med drömmar redan svedda, veta hur livet förmodligen blir, ska man ställa sig en stund framför tavlan. Först ser den moloken, ogillad ut. Sedan anar man, upptäcker man, känner man, en väderbiten frihet..

Genom att bara envisas med att stå kvar där, tigande, fullständigt otidsenlig, utan en minuts medieträning, orubblig i tron på sin egen funktion, full av minnen den inte ger pris, äger den en auktoritet, integritet, gammalklok vänlighet och värdighet som får samtiden runt omkring att skämmas.

Men den gör inte jobbet åt dig, och tillåter inte att du har bråttom, nöjer sig inte med en snabb blick.

Du får måla bilden själv, mödosamt, streck för streck, drag för drag, om du vill att den ska dela med sig. Nåla fast dina egna berättelser vid tavlan. Gör det noga så att de inte sliter sig i blåsten. Om du alls kan hitta en fri yta bland de tjocka lagren av andras försök som hänger där på den tomma ytan och väntar på att lockas fram.

Bläddra dig genom dansaftnar, rockaffischer, studiecirklar och midsommarfester, ända in till träet, och hitta en enkel, gulnad lapp från längesen, med ett svårtolkat, poetiskt meddelande utan datum. ”Jag har sett dig stå här varje dag sommaren igenom. Vad är det du letar efter som du inte hittar? Finns det något jag kan göra för dig?”

Kanske var det ett skämt? Kanske var det en förtvivlad ensamhet? Kanske en elakhet? Världen dröp av dem redan då. Kanske var det en kärlek?

Den väntande, härjade, tomma anslagstavlan, någonstans i Västerbotten, ser harmlös och sliten ut. Men akta dig, den är strömförande. En högspänningskabel löper genom dess hjärta. Om du låter din fantasi snudda vid den, om så bara med fingertopparna, kan en blixt slå ut, laddad av förväntningarna hos alla som blottat något litet av sina drömmar där. Osynliga fotspår i marken, snabba eller trötta, trosfyllda eller resignerade, leder därifrån och vittnar om glädjen eller besvikelsen efteråt när arrangemanget gått som det ska, eller ingen enda dykt upp.

Anslagstavlor kan vara ensamhetens enda sätt att meddela sig, att befria sig. Också amatörismen, den glada entusiasmens, det spirande livsverkets enda chans att glänta på fönstret till världen.

Den har inte samma betydelse som förr, och behöver inte längre vara av trä och stå invid grusvägen. Men i en period av ohämmad kändisfeber, hat, hån och likriktning som kulturideal, pr-strategier och de snabba klickens belöningssystem, representerar anslagstavlan en alternativ, långsammare och tålmodigare livshållning.

En frihet i det resurslösa, under ansvar som vi ålägger varandra. Ett visst mått av respektfull anarki, ett slags övning i möten, ödmjukhet, mångfald, civilisation och fördragsamhet. Och en tunn is som ändå håller, för alla som vill trampa upp nya leder fram till andra, bli en smula upptäckta, bli en aning sedda eller bjuda in till en tillfällig gemenskap i det lilla och enkla, innan räknandet, stämplandet och hierarkierna tar över.

Gå din egen väg, även om den är enslig i början.

***

(Det här är en ny version av en krönika som tidigare varit publicerad här på bloggen. Den har även senare funnits med i VK:s papperstidning.)