Thorbjörn Fälldin, värdigheten och eftertanken

Thorbjörn Fälldin tände inte fyrverkerier eller raketer i ögonblicket, som fick folk att titta uppåt och beundra skådespelet en stund, innan de vandrade hem, lite lomhörda, i småmörker och tystnad efteråt. Hans publik var inte den beundrande, aggressiva talkören, utan den nyktra, lugna eftertanken.

I sin politiska gärning var han förankrad i och hämtade engagemang och trovärdighet ur, de bygder, idéer och erfarenheter som format honom över tid, och som han var med om att utveckla vidare. Fälldin var en, har det med rätta påpekats, underifrånperspektivets politiker. Skeptisk till överhet och centralmakt.

Han förblev bygder och idéer trogen genom ett helt långt, slitigt politiskt liv med triumfer och motgångar, på ett sätt som fick hans anseende att växa med åren. Fälldin var en politiker vars insatser tålde långvarig, ingående, kritisk granskning utan att rasa ihop som bländverk och myt. Oskönheter och svaga partier fanns där och kunde påpekas, men virket var friskt.

Det fanns också ett slags – Olle Wästberg lyfter fram det ordet ur sina minnesbilder av Fälldin – anspråkslöshet i hans hållning och sätt att närma sig det politiska arbetet och den politiska makten. Den decentralisering, småskalighet och maktkritik han stod för hjälpte honom att behålla en medveten ödmjukhet och distans även som regeringschef.

Han övertygade, vägledde och tog ställning i ett tonfall som inbjöd även motståndare till diskussion. Inte brutalt stängde dörrarna om sig för allt annat än tomt jasägeri.

Det gjorde honom klokare, stadigare och mer klarsynt, än många av tidens mer upphöjda och högljudda, men tidvis omdömeslösa, debattörer. Underskattad, utifrån urbana normer som redan då gjorde sig starka i politik och media, var han ständigt. Till och med i en del av de uppskattande minnesorden, ligger underskattningen på lur.

Det som ofta glöms bort är den fasta, mycket genomtänkta ideologiska kärna som fanns i Fälldins åskådning. Och hans många, effektiva, ofta lågmälda insatser på långt fler områden än bara de miljö- och energifrågor som han vanligtvis förknippas med. Det kunde gälla det nordiska samarbetet, landsbygdens förutsättningar, kultur- och utbildningsfrågor, småföretagandets villkor, faran med ett överbyråkratiskt samhälle. Han var pragmatisk när det krävdes, men också en av de ideologiskt mest medvetna och konsekventa av 1900-talets svenska partiledare.

Det som i ett av hans sista tal som partiledare mynnade i ett försvar av ”ett decentralistiskt samhälle, som bygger på en marknadsekonomisk grund, där sociala krav och miljökrav kommer till klart uttryck. Det är på denna ideologiska grund som människornas företagsamhet och initiativkraft får det nödvändiga utrymmet.”

Fälldin var, i ett skede när åtskilliga ropade på revolution och hyllade auktoritära förebilder, en röst för trygga, lokala livsmiljöer och levande kulturbygder. En begåvning han hade, som många saknar, var förmågan att efter grundliga studier av en fråga ta nästa steg, med realism se de politiska möjligheterna och betrakta konsekvenserna ur ett maktkritiskt perspektiv. Efterträdaren Karin Söder beskrev en gång Fälldins ledarskap så här:

”Han var alltid påläst, han lyssnade och när alla fått säga sitt, sammanfattade han på ett sätt som gjorde att hans egen realistiska bedömning fick komma till uttryck. För mig var samarbetet med Thorbjörn mycket stimulerande. Han var en utmärkt mentor. Han ställde och ställer mycket höga krav på sig själv, han ville kunna sakfrågan grundligt, han ville veta hur den verkar för vanligt folk.” (Ur ”En bok till Thorbjörn”, 2008)

***

Mod och ro till eftertanke. En respekt för uppdrag, medborgare och ansvar som viktigare än den snabba, enkla självbekräftelsen. Förankring i något pålitligare och ärligare, något i tid och geografi mer utbrett, än senaste vindpusten. Intresse även för det som inte dominerar löpsedeln och finrummen för stunden.

Det var inte bättre förr, inget kan gå i repris och det finns många mycket dugliga ledare i samma anda i dag. Men det är lätt att känna tomrummet och saknaden efter en politiker som Fälldin.

Eller mer noggrannt uttryckt: Beskedet om hans bortgång påminner om och förstärker rädslan för en framtid där hållning, lugn, försök till hederlighet och klokhet inte längre räknas som kvaliteter, utan ses som något tråkigt, naivt och belastande.

Och där allt färre känner det möjligt att engagera sig i politik och mediala debatter med bevarad värdighet.

Kanske är det ordet jag stannar vid först, när jag tänker på Fälldin: värdighet.