Det sker igen, gång på gång, inför världens öppna ögon

En av de mest citerade böckerna på senare år är Stefan Zweigs klassiska ”Världen av i går. En europés minne”.

I både sorg och raseri, och en otäck, jagande känsla av att konfronteras med något dagsaktuellt och relevant, har många debattörer återvänt till den, manat till läsning av den, vädjat om eftertanke och igenkänning. ”Världen av i går” kom ut 1942, kort efter författarens självmord, och tecknar bilden av hur det gamla Europa, det som i början av 1900-talet i så många avseenden såg ut att vara på rätt väg, steg för steg slits sönder av världskrig, kriser, diktaturer, hat och brutalitet.

Inte för att hans skildring av Europa åren före första världskriget och de kommande decenniernas katastrofer skulle sakna viss försköning och förljugenhet – kontrasten är ett konstgrepp – men beskrivningen av det sena 1800-talets liberalistiska idealism har blivit berömd:

”Våra fäder hyste en orubblig tillit till toleransen och konciliansens ofelbart verkande kraft. De menade ärligt att gränserna och olikheterna mellan nationer och konfessioner småningom skulle flyta samman i en humanistisk gemenskap och att fred och trygghet, dessa högsta värden, därmed skulle komma hela mänskligheten till del.

I dag ligger det nära till hands för oss, som för länge sedan strukit ordet ”trygghet” som en fantom ur vår vokabulär, att le åt denna idealistiskt förblindade generations optimistiska vanföreställning att mänsklighetens tekniska framåtskridande ovillkorligen skulle föra med sig ett lika snabbt moraliskt uppsving. Vi som i det nya århundradet har lärt oss att inte längre låta oss överraskas av någon yttring av kollektiv bestialitet (…)

För oss grymt upplysta nutidsmänniskor tycks denna förtidiga optimism banal inför åsynen av en katastrof som med ett enda slag har slungat våra humanistiska strävanden tusen år tillbaka.” Men även, fortsätter Zweig, om det bara var en villfarelse, var det en underbar villfarelse, ”mänskligare och fruktbarare än dagens paroller.”

En äldre författare i den kosmopolitiska traditionen, betydligt mer politiskt aktiv, medveten och klarsynt än Zweig, var liberala fredsaktivisten och feministen Bertha von Suttner, som i ”Ned med vapnen” 1889 skrev: ”Ingen förnuftig människa skulle det falla in att vilja tvätta bort bläckfläckar med bläck eller oljefläckar med olja. Bara blod ska ständigt tvättas bort med blod”. Cancersjuk på sin dödsbädd i Wien det ödesdigra 1914 yttrade hon de desperata orden: ”Ned med vapnen, säg det till alla!”

För få lyssnade, för många lät sig entusiasmeras av militarism, nationalism och extremism. Sömngångare är titeln på Christopher Clarks bok från 2012 om den politiska bakgrunden och vägen till första världskriget. Men det fanns klarvakna européer också, som Suttner. Det fanns det även på 20-, 30- och 40-talen.

Jag återvänder, som trogna läsare vet, gärna till Klaus Mann och hans självbiografi ”Vändpunkten” från 1940-talet. Den skildrar ungefär samma period som Zweigs bok, och några av raderna skimrar av mörker, realism och insikt, utan att ge en annan utväg än fortsatt engagemang:

”Det blir den begynnande världscivilisationens århundrade, eller så blir det begynnande världsbarbariets århundrade – om inte rentav det fulländade. Sammanbrottet skulle komma plötsligt och kan få en komplett, slutgiltig karaktär. Den positiva utvecklingen tar tid på sig, och förblir ofullständig.

Även om vår generation står pall, så vore vi fortfarande långt ifrån ett paradis på jorden. Men den historiska processen skulle få gå vidare, med nya kriser, nya vändpunkter… Det skulle komma en fortsättning, och redan det betyder mycket. Kampen, osäkerheten, rädslan, förvillelsen, allt skulle fortsätta. Vi skulle inte få ro. Ro ges inte, in i det sista.

Och sen? Även vid slutet står ett frågetecken kvar.”

***

Om ingen annanstans, så är det i Syrien ridån går ner just nu, för tron att mänskligheten lärt tillräckligt av sin historia. Inbördeskriget, de humanitära katastroferna, svälten, sjukdomarna och tortyren, terrorn och förföljelsen, den passiva omvärldens totala oförmåga att på allvar ingripa för att skapa fred eller åtminstone ge de flyende tillräckligt med skydd. Alltid det minimala, alltid för sent, alltid med vetorätt för våldsregimer, bödlar och förtryckare. Det sker igen, inför öppna ögon, medan västvärldens inrikesdebatter slår rekord i självupptagenhet, skitfrågor, hatretorik, historielöshet och trånga världsbilder till höger och vänster.

***

Klaus Mann och Stefan Zweig brevväxlade flitigt med varandra. I ett av breven, på våren 1938, skrev Zweig från London, till sin författarvän: ”Bara det att få andas och vara halvvägs fri är i dag en nåd.”

Och i ”Vändpunkten” har Klaus Mann skildrat sitt sista möte med Zweig i New York, några månader före vännens självmord. Zweig, minns Klaus Mann, var orakad, förtvivlad och djupt försjunken i tankar, med ett smärtfyllt ansikte när han trodde att ingen såg. Inre avgrunder, ett vacklande fysiskt yttre, men med en obruten förmåga till elegant konversation.

De åren krävde djupa insikter i människors öden; tålamod, individualism och solidaritet.

Det kan ju vara värt att påpeka i dag, att både Mann och Zweig var flyktingar som räddats vid liv – och fått möjlighet att fortsätta sina författarskap och insatser – tack vare att det fanns länder som tog emot dem, gav dem skydd, frihet och rättigheter, att de, trots allt lyckligt lottade till skillnad från miljoner andra, hade möjlighet att resa och leva vidare.