De glömda, ensamma och mobbade om hösten

Gula löv skräpar på marken vid busshållplatsen. Det drar i vinden och människor stramar åt sig, undviker ögonkontakt lite oftare, får stråk av trötthet och oro kring munnen, har nog och kämpar med sitt inombords när de får en stund över.

Oväntade trubbel, gamla sorger och sköra glädjeämnen strömmar till på nytt sedan jobb, skola eller annan vardag återvänt.

En del kämpar, i tysthet och hemlighet, kanske i skam och pinsamhet, med något av det värsta som kan drabba en människa: ensamhet genom mobbing.

Sommaren är den stora lögnaren bland årstiderna. Man går på det så lätt. Vill gärna glömma hur det såg ut i våras. Önskar att det ska bli annorlunda när allt börjar om. Men det går snabbt för missförhållanden, mönster, ovanor, hierarkier att etablera sig igen.

***

Grymmast ljuger sommaren för de isolerade, ensamma och elakt behandlade. De som andra jävlas med, trakasserar, fryser ut, söker få att må dåligt eller angriper fysiskt. På skolgårdar, på arbetsplatser, i besvärliga hem. Alla som under ett par månader har kunnat hitta ursäkter, hålla sig undan, fly elakheterna, slippa kylan, blickarna, hoten.

Det är det paradoxala med ensamheten, att den kan vara som värst för den som befinner sig i skenbart sällskap med andra, men inte tillåts vara med på samma villkor, vara sig själv.

När hösten i norr börjar göra sig hemmastad i kvarter, byar och själar, vänta utanför porten, föra lukter in från fjärran, sätta sig i kläderna efter promenaden, knaka i väggarna om natten, få tankar att mogna lite längre, ge vänskap, varma ord och omtanke nya chanser att lysa upp människors ögon – då tänker de flesta av oss, att den nog blir fin. När vi hunnit vänja oss. När den slutar smyga och bryter ut i symfoni. Att den gärna får bli lång.

Vad vi inte får glömma, upptagna som vi lätt blir med de stora världshändelserna och dramatiska katastroferna, är den ensamhet som också finns mitt bland oss. Den som blir som djupast just om hösten och som ibland lever vidare just därför att många väljer att blunda för den, inte orkar stå upp mot de som har initiativet, som har makten, i en utfrysnings- eller mobbningsituation.

Samhället blir, tror jag, bättre och bättre på att hantera de öppna fallen. De som uppmärksammas, blir föremål för utredning eller åtgärder, som kommer till formell kännedom. Men de är fortfarande bara topparna på isbergen av människor utan någon enda att känna tillit till.

***

Ensamheten tar sig många uttryck. De vilkas kära gått bort, de som lider i tabubelagda depressioner, de som flyttat till främmande plats, de som råkat illa ut, fattigdom, arbetslöshet, sjukdom.

Men just den mobbades ensamhet, barnets eller den vuxnes (just vuxenmobbning är ett av samhällets hårdaste tabun), hör till de allra mest förtvivlade.

I en krönika förra hösten, som många läsare kände igen sig i, skrev jag om den stora, tysta ensamheten mitt bland alla halvoffentliga vardagsberättelser om våra liv – där trycket är oerhört från normer om en framgångsrik tillvaro. Jag avslutar med de orden igen:

Vi greppar efter roller att spela, för att inte stå så blottade eller bli osynliga. Vi fyller ut skarvarna, retuscherar bort sprickorna, tiger om det svarta, gömmer undan skriket, väljer ut detaljer, söker mönstren som möter förväntningarna, som får berättelsen att falla på plats. För några blir det bara ett tunt hölje kring den stora, ödsliga ensamheten. För andra finns inte ens höljet.

Jag undrar om vi inte skulle få ett mer medkännande samhälle om vi ägnade fler tankar åt de vardagsensamma, som har berättelser intill bröstet ingen lyssnar till, som aldrig får stå i centrum, som inte har någon som tittar förbi eller sänder en tanke.

Vi ser sensommarvimlet på Rådhustorget en lördagseftermiddag, eller tidiga höstprat på Renmarkstorget en lunchtimme; människor som stannar upp och växlar några ord, som vinkar till varandra, eller skyndar mot ett möte.

Men låt blicken söka det som avviker från mönstret vi diktar ihop, och helt andra torg träder fram. De ensamma punkterna mitt i rörelsen. Den ihopsjunkne på bänken, som sitter bort hela lunchen, utan en enda kontakt. Den isolerade i hörnet på caféet som aldrig pratar med någon, för vilken mobilen aldrig plingar.

Tonåringen som söker ett enda skäl att tro att livet kommer att bli uthärdligt, att självförakt kan övervinnas, att det kommer att finnas andra som vill lyssna på riktigt och länge även till hen.

Vi ser barnen rusa och rasta kring på skolgården, en lycklig höstdag med kompisar. Men titta efter motrörelserna, de som inte följer rytmen, och en tom blick, ett hängande huvud blir synligt, någon som trycker i ett hörn, utan ingångar till skolgårdens gemenskaper, som släpar en pinne i marken och räknar timmarna, räknar dagarna. Redan har hen lärt sig hur många, oändligt långa dagar ett år kan rymma.

Snegla mot skrivbordet i kontorslandskapet som ingen stannar till vid, som ingen tar en omväg för att kolla läget hos eller som ständiga pikar har tvingat till osynlighetens mästerskap.

***

Det är något med hösten som får den stora, tysta ensamheten i samhället att kännas, anas, värka, som en bortretuscherad tomhet mitt bland bilderna och berättelserna.

Lita inte på vittnesmål om idyller. De finns inte.

Det drar mot höst och ensamhet för många pinade. Försök upptäcka dem, bjuda in dem och stå på deras sida. Krävs det konflikt med översittare, så ta den.