Illavarslande delstatsval i Tyskland
Socialdemokratiska SPD tappade fem procentenheter jämfört med valet 2011 och backade till 30,6. Kristdemokratiska CDU backade fyra procentenheter och föll till 19. De gröna förlorade 3,9 procentenheter, hamnade under spärren och föll helt ut ur det regionala parlamentet. Vänsterpartiet gick bakåt med 5,2 procentenheter och sjönk till 13,2 i vad som tidigare varit ett av partiets starka fästen. Liberala FDP var inte i närheten av att vinna några mandat.
När den tyska delstaten Mecklenburg-Vorpommern i helgen höll regionalval, fick sig hela det politiska etablissemanget en tankeställare som redan har gett eko över Europa. Det relativt nya protestpartiet AfD drog till sig väljare från samtliga övriga partier, lockade många att resa sig från soffan och fick till slut 20,8 procent av rösterna. AfD – de senaste året en typisk blandning av värsta formens höger- och vänsterpopulism, med EU-motstånd och främlingsfientlighet som viktigaste drivkrafter, en stor förståelse för Putin och ett hat mot det liberala samhället – blev näst största parti i den delstat från vilken förbundskansler Angela Merkel själv kommer.
Normalt tillskrivs ett delstatsval i Meklenburg-Vorpommern ingen stor betydelse för tysk politik på nationell nivå. Och det gick visserligen ännu sämre för partierna till vänster än för CDU. Men tidpunkten, med bara ett år kvar till nästa förbundsdagsval, de frågor kring asylpolitik och integration som stått i centrum för debatten och just det faktum att det handlade om Merkels egen hemregion, gör att de flesta bedömare ser en koppling mellan det lokala, det nationella och det europeiska, med Merkel i centrum
När främlingsfientliga, nationalistiska partier står på kör runt om i Europa inför kommande nationella val, är AfD:s framgångar i Tyskland – som lyckats stå emot den trenden någorlunda på 2000-talet – djupt oroande.
Angela Merkel har också varit en av få europeiska, politiska ledare på senare år som förmått hålla huvudet någorlunda kallt i krissituationer. Långt i från felfri, har hon ändå i flyktingfrågan bevarat något slags grundläggande humanitet i sina prioriteringar och uttalanden och in i det längsta stått emot de populistiska frestelser som andra regeringschefer börjat falla för. Även efter bakslaget i hemdelstaten är hon, i jämförelse med en del panikslagna partikamrater, nykter i sin analys, utan ursäkter eller eftergifter när det gäller förra årets beslut att öppna gränserna för strandsatta asylsökande.
Men just hennes ovilja att försöka bemöta AfD:s grovheter med en egen populism, har gett henne många fiender inom det egna partiet, och inom det kristdemokratiska systerpartiet i Bayern, CSU. Så sent som för ett par år sedan var hon helt ohotad i sin position som en av Tysklands mest populära förbundskanslers någonsin Nu är det som framstod som en självklarhet – att Merkel blir förbundskanslerkandidat för CDU/CSU även 2017 – åtminstone omdiskuterat. Hennes ställning är fortfarande stark. Men det är för sina viktigaste, humanistiskt mest respektingivande ställningstaganden som hon nu sätts under press på hemmaplan, på ett sätt som får främlingsfientliga extremister runt om i Europa att jubla. Det är illavarslande.
