I skymundan, om litteratur: Essän är ett hus längst ut på udden

Att fråga vad en essä är, får vara, eller skulle kunna bli, är alltid fel utgångspunkt. Den som skriver en essä har redan slitit sig fri, tillsammans med läsaren, och kan låta orden fladdra.

Kommer ni sättande dit med era regler, tvångströjor, genreförväntningar, ordningslistor, rätt och fel-trender och annat trygghetsknark för en ängslig tid där första frågan alltid är vad som kommer att komma på provet – snälla, kan vi få vara ifred en stund? Vad vi gör med och i en essä, har ni inte med att göra.

Poesin kommer främst, förstås.En diktsamling av låt säga Pernilla Berglund, om man ger den tid och väntar tills den tillsynes klara ytan viker för underströmmarna, är bland det friaste jag vet i läsväg. Hennes, tillsammans med Linn Hanséns ”Gå till historien” och Birgitta Lillpers ”Anteckningar om hö”, är några av dem från senare år som jag kan återvända till ofta utan att tröttna eller helt känna igen mig från gång till gång.

Men essäer – kanske har det med ålder, växande cynism, romaners ofta alldeles för synliga skelett; jag upptäcker att jag allt mer söker mig till just essäer de stunder när jag kan läsa vad jag vill.

Essäer är en av få genrer som inte i sig står iväg för någonting.

Lena Andersson, Crister Enander, P.O. Enquist och Evastina Bender hör till mina favoriter på svenska, för att bara nämna några få bland åtskilliga.

Men av alla litteraturgenrer, undrar jag om inte just essän också är den form som lättast låter sig översättas, utan alltför stora förluster eller tvång till fria tolkningar? Essän, kanske gränslös även i det avseendet.

Ska jag tipsa om två essäsamlingar som jag läser den här veckan, av författare som vet att utnyttja formen fullt ut, just genom att inte grubbla för mycket över den, vill jag lyfta fram ”Leva, tänka, titta” av Siri Hustvedt, och ”Known and Strange Things” av Teju Cole.

De kastar sig mellan ämnen och perspektiv, människor och idéer, dubbelbottnade anekdoter och fängslande djupresonemang, personligt lynne och intellektuell skärpa, som om de äntligen fått fria händer att diskutera med oss, utan att behöva ta omvägar eller genvägar.

När Cole kritiskt, skoningslöst, ändå med respektfull inlevelse skildrar ett möte med Naipaul.

Eller när Hustvedt skildrar Inger Christensens poesi: ”Den muntra, opretentiösa kvinnan vid bordet och den stora poeten var en och samma person, men det finns ändå alltid i sådana stunder en spricka mellan personen i rummet och personen på boksidan. Kvinnan kände jag inte, men poeten förändrade min inre värld. Hon viskar till mig i mitt eget skrivande, en briljant, bitsk, litterär mor som jag kommer att läsa och läsa om, åter och återigen.”

Och för en svensk läsare är det förstås ofrånkomligt intressant att läsa vad Teju Cole skriver om Tomas Tranströmer, eller vad Siri Hustvedt skriver om Stig Dagerman.

Essäer kan, när de är som bäst, inom sig rymma poesins frihet, romankonstens gestaltning, avhandlingens intellektuella noggrannhet och polemikens hållning.

Men framför allt, är de litteraturens lekrum i bästa mening.

”En del människor”, skriver Hustvedt i en essä om den franska konstnären Annette Messager, ”har tydliga barndomsminnen. De kommer ihåg hur det kändes att leka och låtsas. Andra gör det inte. För dem har barndomens persona försvunnit bakom moln av glömska. Åter andra, av vilka några är konstnärer, fortsätter att leka och låtsas genom hela livet. (…) När jag betrakta Messagers konst har jag alltid känt en stark dragning tillbaka till mitt tidiga liv, till mina dagdrömmar, rädslor, grymma och snälla tankar, magiska känslor och fantasier som ingick i lekande; inte organiserade lekar eller sport utan oförhindrat fritt lekande.”

Essän är ett hus längst ut på udden, dit bara stiger leder, och där läsare samlas.

*******

(Krönikan har även publicerats i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)