Donald Trump är ett långkok, med många villiga kockar genom åren

Fenomenet Donald Trump är ett långkok, som sett många villiga kockar komma och gå vid grytan. Åtskilliga har, under decennier, bidragit med ingredienser, filat på receptet, rört om, hållit plattan varm och provsmakat inför löpande kameror när det gynnat deras intressen. Den som är helt utan skuld må kasta första pepparkornet.

Stirrar man ner i det vilt överhettade kärl där Trumps politiska kändisskap fräser – vidbränt, fascinerande, giftigt, förhäxande – ser man många ansikten avteckna sig i sörjan. Som ideologiska inspiratörer, kommersiella medlöpare, medialt aningslösa klickjägare och politiska, kändishysteriska opportunister. De dyker upp, försvinner, dyker upp igen. Rakt genom åren.

Påminnelserna i amerikansk press om Donald Trumps förbindelser från 1973 och framåt med advokaten Roy Cohn, visar på hur ideologiska rottrådar leder från Trumps vettlösa, brutala, men länge extremt effektiva kampanj 2016, ända ner till McCarthyårens klangbotten i amerikansk nykonservatism på 1950-talet.

Långkok.

Historien om Trumps fastighetsaffärer är en härva där bl.a. ekonomisk kris i och lokalpolitisk vanskötsel av New York på 1970- och 80-talen, gjorde staden desperat, svag, lätt att utnyttja.

Långkok.

Och flera av huvudpunkterna i Donald Trumps politiska budskap, hans nostalgi, hans konspirationsteorier, hans förakt för den liberala demokratin och hans hat mot globaliseringen, bygger på en aggressiv, förljugen, ihopfantiserad världsbild av ett slag som populister till både vänster och höger länge gett röst åt.

Långkok.

Otaliga, även bland dem som nu räknas till hans hårdaste motståndare – demokrater, journalister, programledare, aktivister – har alltså stått vid grytan och låtit ångorna fylla näsan när det passat, eller i åratal hjälpt till att göda koket med aggressiv, antiliberal mytbildning i debatten. Från Trumps allra första offentliga framträdanden, ända fram till hans kampanjs smutsigaste stunder.

Hans kampanj har också sparat grova pengar på medier som varit helt fixerade vid sin digitala trafik, och som upptäckt att allt om Trump lockar läsare/tittare. De har öst på med inslag om honom senaste åren i en omfattning bortom rim och reson.

Det är som Die Zeits Josef Joffe skriver i en återblick på Trumps seger i republikanernas primärval, och den nya tidens politiska lag: ”Den som provocerar, underhåller; den som på det sättet kan monopolisera uppmärksamheten, får – enligt en beräkning – gratisreklam i tv värd 1,2 miljarder dollar. Slutligen: den som väljarna ser dygnet runt i tv, väljer de också, enligt forskningen. Trump hade i primärvalen den oslagbara kändisbonusen”.

Så var det. I det slutliga presidentvalet tillkommer fler faktorer – och den tidsaspekt som gjort att Trump hunnit göra bort sig fler gånger och på grövre sätt. Hillary Clinton har också, oaktat sina överlägsna meriter och sin överlägsna kompetens, en egen kändisbonus, som neutraliserar Trumps, och som hjälpte henne i demokraternas primärval. Men stora tv-redaktioner som nu befinner sig i yrvaken kamp med sin egen skapelse, sålde sig åt en ytlig, flabbig nyhetsvärdering, i syfte att kortsiktigt öka intäkter. Trump låg steget före.

Långkok.

***

”Den amerikanska förtroendekrisen går långt utöver politikens domäner”, skrev 1969 den vänsterliberale historikern och författaren Arthur M. Schlesinger, Jr i en essä om framtidsutsikter för amerikansk politik (återgiven i ”Förtroendekrisen. Idéer, makt och våld i Amerika”).

”Hur klokt och ädelt”, fortsatte han, ”ett politiskt ledarskap än må vara, kan det inte hoppas på att lösa några estetiska eller moraliska eller metafysiska gåtor; ingalunda kan det heller hoppas på att kunna avskaffa de impulser till hat och förstörelse som finns i människans hjärta. Men om politiken inte kan åstadkomma allt för att förbättra människans situation, så kan den åtminstone göra något. I synnerhet den bidra till att skapa villkor som hämmar och mildrar inhumanitetens och oordningens krafter.”

Det handlar om relationerna på arbetsmarknaden, om den tekniska utvecklingen, om totalitära lockelser och om nödvändigheten av att ”inlemma grupper som känner sig alienerade eller utestängda i gemenskapen i en tid av aldrig tidigare skådad teknologisk förändring inom ett samhälle som domineras av väldiga organisationer och som ständigt hotas av individuell förvirring och socialt sammanbrott.”

Vi känner igen frågeställningarna, känslan av akut läge, snart femtio år senare, och kan höra ett eko av Eleanor Roosevelts ord på demokraternas partikonvent 1940: Det här är inga vanliga tider.

Schlesinger, Jr. analyserade senare i ”The Cycles of American History” (1986) analyserade det fenomenet, med cykler av olika slag i amerikansk politik, vad presidentposten kräver för slags ledarskap för att demokratin ska fungera, och den eviga dragkampen fram och tillbaka ”mellan realism och messianism, mellan experiment och öde”.

I årets amerikanska presidentval återfinns helt nya fenomen, och gamla, välkända konflikter, i en svår blandning.

Några av vår tids sämsta instinkter har samverkat för att möjliggöra att Trump bara är en större händelse, en lätt förskjutning av opinionen, bort från Vita huset. Men hans framgångar har fler och djupare politiska, mediala, kulturella, ekonomiska rötter än man skulle tro när de flesta nu tävlar om att ta avstånd från honom. Ett långkok. Många ingredienser, kockar, ansikten.

Har vi lärt oss något, på riktigt, av detta elände, på djupet?

Jag är inte så säker.

*********

(Krönikan har även publicerats i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)