Se den bittra sanningen om Trumps triumf i vitögat

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet lämnar en världsbild i spillror för stora delar av västvärldens politiska, akademiska, kulturella, ekonomiska och mediala etablissemang.

Han insåg att något var möjligt, som de flesta av oss, även majoriteten bland ledande republikaner i USA, trots allt trodde skulle visa sig omöjligt: Det går att vinna hela val på att uppträda medvetet främlingsfientligt, sexistiskt, intolerant, konspirationsteoretiskt, auktoritärt, vulgärt och hatfyllt, utan ens en yta av värdighet eller humanism.

Trump har konsekvent vädjat till människors sämsta instinkter, och spelat skickligt på vår tids sociala medie-logik. Hans kampanj har närts av en odefinierad, men stark aggression inför det moderna samhället, inför mångfald och jämställdhet, inför öppenhet och tolerans. Istället för att betrakta skandalösa uppträdanden och uttalanden som plumpar i protokollet, något att ursäkta och bortförklara, har Trump gjort dem till sitt adelsmärke.

Så har den strategi sett ut, som fört en inkompetent och obalanserad kandidat till världens mäktigaste ämbete.

Nu kommer många – även i Europa – att söka vindskydd bakom den våg av nyauktoritär nationalism och populism som rullar över västvärlden.

Man kommer att söka tona ner det skandalösa i Trumps kampanj. Söka andra, mildare förklaringar. Det misogyna föraktet av Hillary Clinton kommer att slå nya rekord, efter ett resultat för henne som självklart inte kan beskrivas som något annat än ett historiskt fiasko.

Så småningom kommer man att söka hitta något positivt i alltihop, tala om behovet av förändring, för att inte behöva erkänna det uppenbara: Trumps kampanj för att bli USA:s president har varit en av de mest obehagliga någonsin, och den har gett honom en storseger. Inte trots det som gör honom olämplig, utan tack vare det.

Självklart finns det fler, mer komplexa och nyanserade skäl till det, även för Trumps anhängare överraskande entydiga, valresultatet. Men all förskönande hänvisningar till allmänt missnöje, ekonomiskt och socialt utanförskap, frustration i finanskrisens spår, missar det väsentliga, den viktigaste lärdomen: Trump har ryckt fram med ett destruktivt, auktoritärt och isolationistiskt budskap, med udden i hög grad riktad mot minoriteter, med ett underliggande förakt för jämställdhet, bildning, kultur, vetenskap och internationalism.

Det vore oerhört farligt, om analysen fick stå oemotsagd, att missnöje på något sätt legitimerar och ursäktar främlingsfientlighet, sexism och en tro på auktoritära patriarker. Klassperspektivet har i det här fallet bara begränsat förklaringsvärde. USA:s presidentval 2016 rymde andra, otäckare aspekter som vi inte bör blunda för.

Som Paul Krugman skriver i en snabb, uppmärksammad kommentar hos New York Times:

“We thought that our fellow citizens would not, in the end, vote for a candidate so manifestly unqualified for high office, so temperamentally unsound, so scary yet ludicrous. We thought that the nation, while far from having transcended racial prejudice and misogyny, had become vastly more open and tolerant over time. We thought that the great majority of Americans valued democratic norms and the rule of law. It turns out that we were wrong.”

***

I Europa laddar nu, i växande eufori och övermod, de populistiska, främlingsfientliga rörelserna för att följa i Trumps spår. Risken är överhängande för att ännu fler hämningar släpper, för ett ännu grövre tonläge hos dem som vill avskaffa det öppna, liberala samhället, i kommande valrörelser runt om inom EU.

Hittills har det funnits en uppfattning, att det krävs ett visst mått av återhållsamhet och hyfs, av putsad yta, för att kunna vinna en egen majoritet. Trumps seger ställer det antagandet på ända, eller rubbar det åtminstone. Även i Sverige kommer detta att påverka samhällsdebatten. Motkrafter och förebyggande arbete mot en liknande utveckling här, måste mobiliseras i tid.

Självklart har demokraterna en skyldighet, när han tar över makten, att ge Donald Trump en chans att visa vad han vill och går för, vara beredda till samtal och bedöma förslag och utnämningar på korrekta meriter.

Och det är viktigt, som alltid, för alla som sörjer det här resultatet, att ändå söka ödmjukt lyssna på djupet till de stämningar, erfarenheter och upplevelser, som fått människor att rösta fram en viss kandidat. Inte som eftergift inför framtiden, utan för att bättre förstå samtiden.

Demokratiska utslag har alltid mycket viktiga saker att berätta, även för dem som hoppas på ett annat utslag nästa gång.

Men framför allt är det Trump och hans närmaste rådgivare – liksom de republikanska ledare i kongressen som kommer att ha möjligheter att begränsa den blivande presidentens handlingsutrymme – som står inför ett vägval. Att antingen fullt ut försöka använda presidentmakten i den destruktiva anda som kampanjen bedrevs, eller att, trots allt, försöka att åstadkomma någon form av seriöst, balanserat styre, med en respekt för kompromisser, förhandlingar och inkluderande sammanhållning.

Redan uppträdandet från Trumps och hans anhängares sida mot Hillary Clinton, mot demokratiska motståndare, mot medierna och mot andra länders regeringar, kommer att ge en första aning om vilket slags president Trump vill vara

Även mycket annat står på spel, ur ett svenskt perspektiv: Hur USA ska uppträda internationellt, respekterar avtal och väljer sina allierade. Hur den amerikanska, och därmed globala, ekonomin kommer att kunna utvecklas de närmaste åren. Det kommer att ta lång tid innan konsekvenserna, en del säkert mer komplexa än vi anar i dag, av valresultatet klarnar ordentligt.

Men inget blir bättre av att vi inte ser den bittra sanningen om Trumps kampanj och triumf i vitögat. Vad den ytterst handlade om, vad som drev den, gav den näring, i en farlig, oroande och sorglig stund för det demokratiska, öppna samhället.