Spela schack, pyssla och lär barnen att utan möda går det inte

Schack, sade den ungerska stormästaren, schacklegenden och expertkommentatorn Judit Polgar under det tionde partiet i New York natten till fredag mellan världsmästaren Magnus Carlsen från Norge och utmanaren Sergey Karjakin från Ryssland, ”ger barn så mycket känslomässigt och socialt”.

Det kan, påpekade hon, fylla en viktig roll i dag, när så många människor sitter med sina mobiler och läsplattor. Schack som kreativ, social aktivitet, och som en hjälp i utbildningen, fungerar inte bara i ett rum framför ett fysiskt bräde. Det är också ett utmärkt, skapande, givande sätt att umgås på över stora avstånd: hitta vänner, mötas och dela intressen med andra via internet. Schacket är djupt förankrat i 2000-talets digitala utveckling.

Karjakin hade just i sitt tolfte drag aktiverat svarts dam från e7 till f6, när Judit Polgar – en av schackets viktigaste ambassadörer sedan decennier tillbaka – sade sina eftertänksamma ord. Den spanska öppningen var på väg att gå över i ett komplicerat mittspel. Världsmästaren Carlsen, som efter den bittra förlusten i det åttonde partiet rusat ut från en presskonferens i okontrollerad frustration, såg lugn ut på ytan när han grunnade på sitt trettonde drag. Men han tog lång tid på sig. Och ännu mera tid. Då och då med en orolig grimasch. Tittar man på reprisen kan man se hur hans stol skakar lätt av det intensiva tänkandet.

Det är det fina med en schacksändning som pågår i över sex timmar, att det finns gott om tid för samtal och reflektioner. Om partiet, om livet. Att studera ansikte och kroppsspråk hos en schackspelare i världseliten som försjunkit i koncentration kan vara som att ana en hel roman bubbla under ytan. Mitt i analysen av kombinationer, sjuder oro och förhoppningar inombords.

För dem som tittar på, är själva dragen – omedelbart analyserade av starka, kraftfulla dataprogram – bara en del av fascinationen. Det mänskliga är viktigare. Schackdatorer svettas inte, grimascherar inte, lider inte, njuter inte. Och ler inte så lättat som Carlsen gjorde efter att han vunnit det tionde partiet och utjämnat ställningen i VM-matchen.

Under mer än hundra år har frågan diskuterats, huruvida schack i första hand ska ses som vetenskap, konst eller ett spel. Men kanske ligger dess allra största värde i de pedagogiska möjligheterna. Som övning av koncentration, minne, självständighet, analysförmåga, uthållighet, logiskt tänkande, kreativt skapande och tryggheten i att kunna hantera både motgång och medgång.

Schack kan hjälpa till att utveckla en ung människas insikter om att ansträngning är en förutsättning för friheten i att lära sig något, bli bättre på ett intresse, klara av något speciellt. Möda, bara genom möda, går det. Utan den är all uppmuntran, allt stöd och all kärlek under läroprocessen otillräckligt. Vilket brutalt svek, att inte berätta det, i omtanke och tålamod, för barn i tid: att slit och nötande krävs för nästan allt man vill lära sig.

Och man behöver inte spela för seger och matt. Schack kan vara ett gemensamt sökande efter de intressanta dragen i ett visst läge, en spännande öppningsvariant eller lösningen på ett klurigt problem. Brädet är en integrerande mötesplats, även över språkgränser, som går att använda till mycket. Har kidsen tålamod att sitta koncentrerade framför pjäserna en stund – fysiskt eller digitalt – finns hopp.

***

Det är lite som med pyssel, en annan pedagogisk guldgruva. Jag brukar skriva om det varje år. December som pysslets månad. Så här lyder en del av min återkommande appell – pyssla för livet!:

”En viktig, men inte särskilt uppmärksammad funktion högtider fyller är som ursäkt för människor att ägna sig några veckor åt hantverk och pyssel de inte är professionellt skolade i, sällan behärskar mer än hjälpligt, inte söker status genom och aldrig kan motivera med någon ekonomisk nyttokalkyl. Syslöjd, träslöjd, bakning, dekorering, stöpning, allt vad som tänkas kan.

Allt det som en gång i tiden var livsnödvändigt, för det mesta oglamoröst vardagsslit i många hem, men som de senaste 200 åren allt mer spjälkats upp till antingen avancerade konstarter, storskaliga, mekaniserade industrier eller frivilliga hobbyverksamheter. Helgförberedelserna ger människor en chans att ge sig i kast med för varje generation ännu lite mer bortglömda färdigheter.

Årets sista månad utlöser ett entusiastiskt, osäkert, ibland frustrerat knåpande som uppladdning till en verklig amatörernas julafton. Det är en gigantisk kulturhistorisk minnesövning. (…)

Hobbyhantverk lär oss den pedagogiska sanning som annars i dag bara är fullt ut accepterad inom idrotten: att övning ger färdighet, att den som vill få uppleva lyckan över att behärska något måste offra mycket tid och slit, gå igenom många motgångar, innan genombrottet. Hobbyhantverk lär oss också att även om inte alla kan bäst och briljant, så kan alla försöka utifrån sina egna förutsättningar. Och vi påminns om vilken inre tillfredsställelse det skänker att faktiskt färdigställa egna projekt, fullfölja avsikter och idéer och se dem växa fram.

Det hjälper oss till insikt om hur mycket det ger att fullfölja och göra färdigt något, inte ge upp halvvägs och kasta sig mellan ständiga nya infall.

Hobbyhantverk lär oss också om material – tyger, garner, trä, plåt – hur de känns, hur de används vad de kostar, på ett sätt som gör oss till mer medvetna medborgare och konsumenter.

Även om de skulle sucka och stöna kan vi knappast göra barn en större tjänst inför julen än att tvinga på dem lite hantverkspyssel. Kanske fastnar de inte för något direkt, men barnahänder har gott minne.”

****************

(Krönikan är även publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)