Maja-Stina i Svanabränna – ett kvinnoöde
En skogseld hade gått över marken, och det fanns gott om torrt byggnadsvirke när bönderna från Slipstensjön i Degerfors socken, år 1828, eller möjligen 1829, kom till kronoparken på Svanabränna för att timra en stuga åt den avskedade pigan Maria Christina (”Maja-Stina”) Persdotter och hennes nyfödde son Erik Johannes.
Stugan var på 7 x 10 meter. Nödtorftig men möjlig att överleva i, för en ensamstående moder och ett litet barn. Där skulle de få klara sig själva.
En enligt den tidens synsätt svår skandal låg bakom den plötsliga aktionen i området. 32-åriga Maja-Stina, ursprungligen från Burträsk, med med tjänst som piga i Slipstensjön, var inte längre välkommen i byn, inte hos någon av de boende och måste, ansågs det, avlägsnas utom synhåll, som en pinsamhet.
I den läsvärda byaskriften ”Slipstensjön förr & nu” (sammanställd 1983 efter gediget studiecirkelarbete i bygden, bjuder den en härlig läsning) återger Gösta Hörnberg vad som hade hänt.
Det var när nybyggaren Jon Jonsa från Svanaliden, gift med Maja-Stinas syster Sara Lisa, vid ett tillfälle övernattade hos sin svåger Fredrik Nilsson i Slipstensjön, som saker och ting utspelade sig. Och munterheten fastnar snart i halsen.
”Det berättas”, skriver Gösta Hörnberg, att Jon Jonsa låg i ”skrubben” och att dörren stod öppen. Sedan han lagt sig på kvällen gick Maja-Stina förbi utanför. Jon Jonsa bad henne komma in i rummet med orden ”Je möjlig Maja, kom till meg”, och det var den natten som Maja-Stina blev gravid.
Att föda barn som ogift var på den här tiden, konstaterar Eva Nilsson i en VK-artikel i mitten på 1950-talet där hon berättade Maja-Stinas historia, ”en förfärlig skam”.
Maja-Stina fick gå från sin tjänst, och de övriga invånarna i byn var avogt inställda mot henne. Ingen ”ville ta emot henne och gossen, ingen ville öppna sin dörr för dem, inte någon enda av bönderna ville ha dem på sina områden.”
I boken ”Nybyggaröden i gamla Degerfors socken. En dokumentation av de 200 bosättningarna i nuvarande Vindelns kommun som genom åren övergivits”, står det att kvinnor i Maja-Stinas situation ”behandlades nästan som pestsmittade.” Så hon måste bort – oönskad och utstött.
Om det förelåg något tvång eller en indirekt påtryckning den natten från Jon Jonsas sida mot Maja-Stina, går förstås inte att veta. Inget sådant finns antytt i skrifterna. Men maktförhållandena är glasklara, och de stenhårda könsstrukturerna – fysiskt, socialt och ekonomiskt – är övertydliga när man ser hur olika konsekvenserna blev för de inblandade. Förtrycket är så uppenbart, att vi nästan blir blinda för det, när det dyker upp i händelser hundratals år tillbaka i tiden. Men historien är ofullständig, om man inte betonar vari den verkligen skandalen låg: I förvisningen, och vad den avslöjar.
Maja-Stina, den ensamstående, föstes bort från byn, förpassad ut i ensambygd. Jon Jonsa fick stå ut med skvaller och gliringar efteråt – på vilka han lär ha svarat: ”syster som syster”. Men han tvingades inte till uppbrott. Sett till hem, status, hälsa och ekonomi, var det kvinnan som fick livet nedmonterat.
***
Söker vi rötterna till dagens feminism, till politiskt jämställdhetsarbete i modern tid, till genusperspektivets kamp för akademiska erkännanden, så går de rakt ner i bygderna. I landskapen, i byarnas erfarenheter, till nedärvda berättelser om kvinnors och mäns öden.
De är inte abstrakta, nymodiga påfund uppifrån, utan vilar på århundraden av lokal historia som bubblar och fräser underifrån, och ofta väntar på att återberättas. På samlad kunskap och svåra liv, förr och in i våra dagar.
Den politiska striden för jämställdhet i löner, makt, familjepolitik, karriärer, boende. Arbetet för mångfald, tolerans och fria livsstilar, för vidsynthet, solidaritet och social sammanhållning.
Allt börjar i bygdernas minnen. De som påminner oss om varför kampen måste föras, när reaktionärer vill vrida klockor och framsteg tillbaka.
***
Mellan systrarna Maja-Stina och Sara Lisa (Jon Jonsas hustru) – ett annat kvinnoöde – kom det inte till försoning. När Erik Johannes en gång smugit till Svanaliden för att leka med kompisar, fick moster Sara Lisa syn på honom, jagade honom på flykten skrikandes ”horunge” och andra tillmälen.
Men i Svanabränna skulle Maja-Stina bygga upp tillvaron för sig och barnet, och hon var, skriver Eva Nilsson, ”duktig och arbetsam och började odla upp jorden, så korn och sätta potatis.” Snart kunde hon införskaffa en get. När sonen blev äldre började han hjälpa till. Jakt i skogen efter småvilt och fågel, bärplockning och fiske ”i de något avsides belägna sjöarna” gav mat. Maja-Stina fick också, står det i ”Nybyggaröden i gamla Degerfors socken”, hoppa in vid bakning eller höslott i bygden, så en viss hjälpsamhet fanns trots allt från byn.
I Svanabränna gick att leva, men Erik Johannes fick tidigt som barn ge sig ut för att jobba. Bland annat var han, berättar Gösta Hörnberg, ”getare på Holmsund nära Holmträsk. Han brukade då lägga undan mat från sin matsäck på ett visst ställe där Maja-Stina hämtade den.”
Det gick till slut bra för Erik Johannes. Han gifte sig med Anna Margareta Arnqvist från Lubboträsk i Burträsk, timrade en större stuga ”med riktig mur och stor öppen spis”. Kor införskaffades. För att klara vinterfödan slogs från skogsmyrar, ibland miltals från hemmet. Med förenade krafter, skriver Eva Nilsson, ”bröt de den steniga marken och nya tegar gav mera skördar”.
Erik Johannes fick anseende som en företagsam man. Bland annat tillverkade han skidor för svenska armén.
Sex barnbarn fick Maja-Stina. Det äldsta – Jan-Ersa Stenberg, som flyttade till Brokliden – blev känd som en duktig bössmed och byggare av piporglar (se ”Orgelbyggare i Västerbotten” av Gunnar Mackie-Karlsson i tidskriften Västerbotten nr 2 1994).
***
Vad tänkte Maja-Stina när hon tittade tillbaka på sitt liv de sista åren? Vi kan bara gissa. Så mycket orättvisa, så få tack. Det hade varit ett otacksamt slit.
Och kanske är det sant som Eva Nilsson berättar, om hur det slutade: ”Maja-Stina började bli gammal och sjuklig. En gång när Erik Johannes var på väg hem från Slipstensjön berättar sägnen att en stjärna föll ned på hans bröst. När han kom hem var modern död.”
***************
(Krönikan är även publicerad på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)
