Trasslet i politiken en chans för dem som vågar reda ut det

Snacka om att vara bortglömd. Fredrik von Otter (1833-1910), milt konservativ och kompis med kung Oscar II, var betydligt mer framgångsrik som berest, erfaren sjömilitär, och betydligt mer inflytelserik som försvarspolitiker, med sex år som sjöfartsminister mellan 1874-1880, än som motvillig statsminister i slutet av sin karriär.

När han i september år 1900 blev utnämnd att leda en utpräglad ämbetsmannaregering av det slag som brukade tillkomma i oklara lägen, var von Otter redan 67 år gammal.

Även om han var respekterad bland kollegorna som duglig och påläst, tvivlade han själv på sin lämplighet för uppdraget och sin förmåga att efterträda en politisk räv som Erik Gustaf Boström (1842-1907).

Av det kan man dra slutsatsen att självinsikten hos den hygglige von Otter var större än hans strategiska kapacitet. En allmän värnpliktsreform genomfördes – ett vinddrag, ett vagt institutionellt minne, hittar sin väg genom åren från 1902 till 1917. Och beslut fattades om deklarationsplikt och en progressiv inkomstskatt. Men i övrigt var det trögt.

Inom mindre än två år var Boström tillbaka som regeringschef igen.

När Boström tvingades gå på nytt 1905, efter sammanlagt nästan tolv – för reformivrande krafter ofta frustrerande – år som statsminister, är vi redan framme vid unionskrisen, och bara ett halvår bort från Sveriges första liberala, partipolitiskt moderna, regering under Karl Staaff.

Där, ofta där, brukar man både känna och kunna motivera, att det svenska 1900-talet inleds på riktigt. Ackordet som slogs då, följdes av teman, melodier och kontraster vi fortfarande kan förhålla oss till. Före 1905, en annan tid. Fast det är förstås, som alltid, en godtycklig förenkling.

***

Den politiska historien är ett trassel. Vill man reda ut bara en sakfråga, ett förlopp, ett genombrott, måste man metodiskt går igenom hundratals konflikter, maktkamper, sakfrågor, händelser, intressen och rörelser som vindlar sig om varandra, hänger ihop, ringlar tidslager om tidslager.

Ibland visar det sig att viktiga garnändar leder till överraskande år och platser. Ibland när man drar i tråden till ett drama och märkesår, rycker det till nere i historien, i en tråkmåns och ett dammigt, undanskuffat år knapp någon längre minns ägt rum.

***

Av förra seklets svenska statsministrar är det nog bara Johan Ramstedt (1852-1935) som är mer okänd än Fredrik von Otter i dag. Hade det inte varit för friherrenamnet och ett par bekanta barnbarnsbarn hade inget plingat till hos någon när man nämner honom.

Och 1900-talets inledande år kan, om man fastnar med blicken vid tvåkammarriksdagen och regeringen, tävla om priset som ett par av de tråkigaste i Sveriges politiska historia. Ett väntrum medan de stora rörelserna och uppladdningarna ägde rum utanför r de beslutande församlingarna.

Ändå går det att argumentera för att våren 1902 och de sista månaderna av von Otters regeringsperiod, var ett skede där flera processer accelererade som sedan skulle prägla Sverige för decennier framåt.

Utlösande faktor var det torftiga, och för liberaler och socialdemokrater oacceptabla rösträttsförslag, som justitieminister Hjalmar Hammarsköld (farsa till Dag och senare folkrättsexpert, Sveriges statsminister under första världskriget och akademiledamot bland mycket annat) utarbetat och som von Otters regering lade fram våren 1902.

För att göra en lång historia kort gick förslaget ut på att rösträtt till riksdagen skulle ges för män utifrån samma principer som den dåvarande kommunala rösträtten – som var graderad och baserad på inkomst – och spetsas med dubbel rösträtt för gifta män och män över 40, och förstås ingen rösträtt för kvinnor.

I praktiken skulle utvidgningen av rösträtten bli mycket begränsad, och förslaget föll. Det som skulle bli en samlande kompromiss, och bromsa mer långtgående krav från radikala krafter, blev närapå en tändande gnista.

Redan tidigare hade socialdemokraterna och arbetarrörelsen diskuterat om, hur och när en politisk storstrejk – som inte gäller konflikter på arbetsmarknaden, utan används för politiska påtryckningar och därför är mer kontroversiell som metod – skulle kunna utlösas som ett led i kampen för allmän och lika rösträtt. 1901 hade principbeslut fattats i partiet som öppnade för den möjligheten, och en storstrejkskassa hade börjat samlas in

När rösträttsförslaget presenterades på vårvintern 1902 inkallades en extra partikongress där man bestämde att först inleda massdemonstrationer och sedan utlösa en organiserad storstrejk i samband med riksdagens debatt i maj. Kombinationen av införd värnplikt och utebliven rösträtt ansågs skandalös.

Några av demonstrationerna ledde till våldsamma polisinsatser som fick hård kritik för brutalitet även långt utanför arbetarrörelsens led.

Men strejken, som pågick i tre dagar mellan 15 och 17 maj och sammantaget omfattade runt 120 000 arbetare, kunde sedan i huvudsak genomföras lugnt och ordnat (i vissa fall med arbetsgivarnas stöd, när de hörde till rösträttsrörelsens sympatisörer, i ett par andra fall med tvister långt efteråt, när arbetsgivare vägrade arbetare att återvända till jobben).

Och även om den inte fick en direkt effekt på rösträttsfrågans lösning, demokratin skulle dröja nästan två decennier till och de breda sociala reformerna för trygghet och välfärd ännu längre, utgjorde storstrejken 1902 en demonstration av den framväxande, politiska arbetarrörelsens förmåga till organisation och disciplin.

Kata Dalström, som satt med i partiets storstrejksutskott, lär enligt Fredrik Ströms ”Kata Dalströms liv, öden och äventyr i kampen mot herremakten” (1930) ha sammanfattat stämningarna de dagarna som att ”de voro fyllda av en intensiv spänning, att de gåvo deltagarna ett intryck av en utomordentlig kraft och makt hos de djupa leden, att de verkade besjälande och upplyftande på ett nästan mystiskt sätt”.

Storstrejken 1902 kunde i det avseendet också ses som ett test, en generalrepetition, även inför kommande arbetsmarknadskonflikter.

Det gick att hålla samman, det gick att mobilisera. Arbetarklassen, skrev Knut Bäckström i sitt verk ”Arbetarrörelsen i Sverige” (1963), ”hade demonstrerat sin enighet och politiska mognad. Den hade visat sig tro på sin styrka, och tillströmningen till organisationerna tog större fart.”

Just de aspekterna fick, redan på hösten samma år, ett stort antal företagare att sluta sig samman till en egen nationell huvudorganisation med namnet Svenska Arbetsgivareföreningen, d.v.s SAF. Även Centrala arbetsgivareförbundet, som 1918 anslöts till SAF, bildades strax därefter.

Därmed var de första organisatoriska förutsättningarna på plats för den långa väg av små och stora konflikter – några utdragna med svåra sociala följder – och samtidigt återkommande förhandlingar om spelregler mellan parterna som decennier senare, 1938, skulle mogna till och mynna i Saltsjöbadsavtalet och den svenska modellen.

De första, trevande försöken att hjälpligt överbrygga de djupa motsättningarna kunde inte – varken verkstadsavtalet 1905 eller decemberkompromissen 1906, där kollektivavtalssystemet grundlades – förhindra storstrejken 1909. Och svensk arbetsmarknad förblev påtagligt konfliktfylld under 10-, 20- och 30-talet.

Men under de decennierna lärde sig både arbetsgivarna och arbetarrörelsen mycket om sig själva och varandra. Om sina möjligheter och gränser, om vad som gav resultat och vad som blev återvändsgränder. Även internt på båda sidor fördes hårda debatter om metoder och strategi, kompromisser och direktiv.

Professorn i ekonomisk historia, Christer Lundh har i forskarantologin ”Nya perspektiv på Saltsjöbadsavtalet” från 2009 (i kapitlet ”Lönekostnader och lönebildningens transaktionskostnader. Kollektivavtalssystemets utveckling i Sverige 1906-1956”) betecknat Saltsjöbadsavtalet som ”slutpunkten för trettio års finslipning av det regelverk som omgav kollektivavtalssystemet.”

Storstrejken 1902 – som reaktion på regeringen von Otters rösträttsförslag – visade sig alltså bli en viktig bakgrund och erfarenhet, en inledande kraftsamling, för kommande krav, strider, kompromisser och så småningom framsteg i formandet av det moderna Sverige.

***

Så där är det. När man börjar nysta nånstans i det epokgörande, rycker det till nere i diffusa 1902 och skeden som varit stenar som eldstål kunnat slås mot.

Rörelser, organisationer och aktörer som förändrar någonting på djupet och långsiktigt, är ofta de som tar sig tid att reda ut sin samtids trassel av problem, erfarenheter, dilemman och orättfärdigheter. De som gör konkreta ansatser. Väljer rätt strider, men är beredda att kämpa i avgörande lägen. Hittar klara, konstruktiva sätt att beskriva problem på, utifrån förhoppningar som annars är på väg att svikas.

Ur erfarenheten måste det varken komma en sliten kopia eller ett tomt papper.

**

I svensk politik 2017 finns det mycket som ser oerhört trassligt ut, låst och utnött.Gamla mönster och konfliktlinjer känns alltmer föråldrade. Lydigt inlärda floskler och fiendebilder ger inte längre samma vägledning.

Partier och intressen drar och sliter i olika trådar. Men inrikespolitikens hopplösa knut bara hårdnar. Där kamp vore på sin plats – inför nyauktoritära regimer och främlingsfientliga hot mot demokrati och mångfald – sprider sig eftergifter och anpassning. Där nya samarbeten borde testas – över blockgränser – består nedärvda låsningar.

För få vågar försöka reda upp det som tjorvat till sig. Och de som försöker hamnar i medial skugga.

Mål förväxlas med medel. Övergripande värderingar med detaljståndpunkter. Faktalägen med känsloyttringar. Substans med vad som går hem hos likasinnade på sociala medier. Verklighetens komplikationer med den egna navelns ludd. Lyhördhet för andras erfarenheter med rundgång i bubblan. Det som ger långsiktigt resultat med det som skjuter upp svåra frågor ett tag till.

Vi kan stirra hur länge vi vill på det parlamentariska läget och olika opinionsmätningar. Se staplar gå upp och ner, utse vinnare och förlorare och debattera nonsensfrågor.

Det har väldigt lite med politik och samhällsutveckling att göra.

De problem som väntar på nya reformer, lösningar, principiella ställningstaganden eller breda uppgörelser går inte att ta sig an med 1900-talets stelnade politiska formler, och inte utan 1900-talets erfarenheter av vad framsteg bygger på.

* Migrationspolitiken och integrationspolitiken är bara i sin linda. Där kvarstår fortfarande både grundläggande ställningstaganden av principiell karaktär kring asylpolitik, solidaritet och humanitärt ansvar och pragmatiska överväganden om hur arbets- och bostadsmarknaderna ska fås att fungera för dem som är strukturellt missgynnade.

* Socialförsäkringarna, välfärden, omsorgen och demografin är ett område som måste föras bortom vänster och höger, och befrias från återvändsgränder av det slag som vinstfrågan utgör.

* Robotiseringen, jobben och lönerna, är en rysare som väntar runt hörnet.

* Energiförsörjningen, transporterna och klimathotet – vilka prioriteringar för en omställning till det förnyelsebara vågar vi testa på riktigt, och var, för vilka?

* Stad och land, globaliseringen och frihandeln, säkerhetspolitiken och försvaret, polisen, organisationen och resurserna, de mänskliga rättigheterna, konstens frihet och religionen, digitaliseringen, makten över den egna identiteten och integriteten.

På område efter område har gamla stereotyper, koalitioner,  blockgränser och regeringsalternativ tappat sitt förklaringsvärde.

På en del skulle man som liberal önska sig kraftsamling och kamp. Exempelvis ett glasklart nej till tanken på främlingsfientlighet som regeringsunderlag och ett otvetydigt försvar av mänskliga rättigheter mot varje regim, lära, tradition, sekt eller trossats som anser sig ha exklusiv rätt att förtrycka och diskriminera andra.

På andra skulle man vilja att det kom till samtal, breda förhandlingar och uppgörelser mellan i grunden demokratiska, frihetliga, ansvarstagande aktörer som alltför ofta står några centimeter ifrån varandra och vrålar okvädningar som skiljde dem en ravin åt, fast de till största delen förenas av ungefär samma uppfattningar om hur ett gott samhälle ser ut. Exempelvis det som har med välfärdssystem och arbetsmarknad, miljö och produktionsvillkor, företagande och företagsklimat, skatteväxlingar och investeringar, personalförsörjning inom skola, vård och omsorg och landsbygdens villkor att göra.

***

Återkommande läsare av ledarsidan vet att jag skulle vilja se såna samarbeten i skärningspunkten mellan liberaler, gröna och socialdemokrater. Och att jag inte ser något enda skäl för de övriga partierna att söka samarbete med främlingsfientliga krafter, att en regering bygd på sd-mandat inte löser något problem samtidigt som den skapar oräkneliga nya. Reformdugliga majoriteter måste, enligt mig, sökas någon annanstans.

Men var de kan hittas är en öppen och omstridd fråga, som borde diskuteras långt mer prestigelöst. För den svenska inrikespolitiken måste under alla omständigheter frigöras från nuvarande låsningar, och aktualiseras till de frågeställningar som kommer att dominera 2000-talet, långt bortom den tidigare blockpolitikens konfliktmönster.

Det kommer att kräva konfliktberedskap kring det mest grundläggande, en klarsyn om var inga eftergifter får göras.

Och en förmåga till kompromisser och samarbete på många, mindre dramatiska men lika fullt viktiga områden. En förmåga att förstå andras engagemang, sätta sig in i andras erfarenheter, besegra även sina egna fördomar och sin egen intolerans, inte tro sig ha tänkt färdigt jämt, inte fastna i tvärsäkerhet med ständiga taggar utåt.

***

Därför är det så viktigt att lära av historien. Både av kampen som bröt upp ett stillestånd och av kompromisserna som gjorde reformer och samliv möjligt. Historien inte som passiv upprepning, men som inspiration och lärdom. De som vågar börja trassla upp i tid, kommer att forma framtiden.

Och visst tänks det mycket och fritt. I arbetsgrupper och utredningar. Vid en forskardagar. I paussamtal i riksdagen, vid kommunfullmäktigen runt om i landet. I arbetsplatsers fikarum. I många såna sammanhang pågår öppna, sökande diskussioner.

Där nystas det systematiskt och tålmodigt i olika härvor, och plötsligt – för den som är där och lyssnar – känns det inte lika hopplöst längre. De är oerhört värdefulla, alla samtalen som räddas undan den sociala mediehysterin, försöken att karaktärsmörda först och läsa innantill sedan.

En kraftsamling pågår där ute, ett tankearbete brummar, ett allvar och en seriositet tar form, idéer gror, som går de ständigt mätande och grälande klasserna förbi, men som kommer att lägga grunden för nästa sekels strider och handslag.

Att utifrån en mångfald av erfarenheter och ett fast fundament av värderingar försöka föra samhället framåt – politiken blir inte mer spännande än så.

******

(Krönikan är också publicerad i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)