Öka stödet till demokratirörelsen i Belarus
Dödsstraff, riggade val, tortyr som förhörsmetod, misshandel och förföljelse av demonstranter och regimkritiker, fängelsestraff för oppositionspolitiker, personkult i gammal kommuniststil kring auktoritäre ledaren Lukasjenko – diktaturen i Belarus (Vitryssland) har länge varit en av de politiska tragedierna i Sveriges närområde.
Ändå är protesterna i svensk politik och debatt, jämfört med mycket annat som får blod och indignation att koka på nät och torg, förhållandevis få och dämpade. Det är som angick det oss inte mer än lagom.
De breda manifestationerna uteblir. De kändisstarka uppropen ägnas annat. Stödet till de plågade och tystade, i medier, kultur och politik, kommer i huvudsak från organisationer och aktörer som jobbar speciellt med de frågorna, men förblir ljumt i den allmänna debatten.
Och omvärlden, EU och USA, ger inget intryck av djupare engagemang i frågan, protesterar när det krävs, men utan tyngd, allvar och laddning, utan känsla av angelägenhet och prioritet. Trots vissa sanktioner och diplomatiska markeringar har omvärlden snarare visat ett pliktskyldigt än ett fullödigt stöd till demokratirörelsen i Belarus.
Det är skamligt, varje gång, när en regims förtryck, förföljelser och övergrepp, tonas ned och möts med förströdda formaliteter. På samma sätt som det är skamligt när framväxande svältkatastrofer i världen förblir osedda tills det redan är för sent och katastrofbilderna ett faktum. Eller när begynnande inbördeskrig alla på plats, och alla kännare, varnar för kommer att leda till humanitära katastrofer utan motstycke ignoreras av omvärlden i åratal, för att sedan väcka upprördhet först när människor tvingas på flykt från våldet och nöden, och stör den trygga tystnaden med sina rop på hjälp.
Bara de senaste veckorna, inför och i samband med Frihetsdagen 25 mars, har vittnesmålen rasat in på nytt från huvudstaden Minsk om hur regimkritiska demonstranter, demokratiaktivister och människorättskämpar grips, hotas och trakasseras, hur journalister arresteras och manifestationer bryts upp med våld.
Protesterna som inleddes med kritik av den ekonomiska politiken har breddats och tilltagit i styrka. På det svarar diktaturen, som inte skyr några medel och inte accepterar något som hotar dess ställning, med våldsamma ingripanden.
I en rapport förra året visade Amnesty hur myndigheter i Belarus ”använder telefonnät som drivs av några av världens största telekomföretag för att kväva yttrandefrihet och oliktänkande, och ”hur en gränslös, dygnet-runt och okontrollerad övervakning har en försvagande effekt på icke-statligt organiserade aktivister (NGO:s), och hur den utsätter dem för en risk när de ägnar sig åt så grundläggande saker som att boka möten över telefon.”
Varför är upprördheten över diktaturen i Belarus så begränsad, år efter år, i en tid som annars inte kännetecknas av uteblivna reaktioner?
Kanske går det att se en parallell till det förhållandevis svaga allmänintresset för katastrofen i Ukraina.
”Är ni egentligen medvetna om att det finns 1,5 miljoner internflyktingar mitt i Europa”, frågade den tyska miljöpartisten Marieluise Beck, i en radiointervju häromdagen, när det fortsatt kritiska läget i Ukraina kom upp. De här människorna behöver oss verkligen, betonade hon. Den sociala situationen är ”dramatisk”. Ändå hör vi relativt lite om den i väst.
Ett gammalt mönster går igen.
Blicken österut är ofta försvarspolitiskt uppjagad, men inte lika ofta fylld av solidaritet med de människor som lider av förtryck och vanstyre där.
Det kan vara något att tänka på även när rapporterna kommer om att hundratals människor gripits i Moskva vid helgens regimkritiska demonstrationer där.
***
(Parentes, för den som är intresserad av tysk inrikespolitik: Beck är en av de grönas mest ansedda förbundsdagsledamöter i Tyskland, Hon är ansvarig för östeuropafrågor och djupt engagerad i sitt arbete för mänskliga rättigheter och demokratirörelser.
Men hon kommer inte att kandidera på nytt i höstens förbundsdagsval. Anledningen är ganska sorglig. Hon väcker med sin principfasta kritik mot Ryssland ont blod i de grönas vänsterradikala falang, som önskar sig ett samarbete med det relativt Putin-vänliga socialistpartiet Die Linke efter valet. Och partivänstern är stark i Becks delstat Bremen.
Därför meddelade hon förra året att hon inte vill utkämpa en ny nomineringsstrid inför 2017. Trots att hon väcker respekt i breda kretsar och sannolikt har stöd för sin hållning även hos majoriteten, potentiella gröna väljare, lämnar alltså en av de bästa ledamöterna tyska förbundsdagen till hösten.)
***
Stödet till demokratirörelsen i Belarus måste öka, och prioriteras. Vi får inte tiga om diktaturen och dess offer i vår närhet.
*************
(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)
