Trump, kolet och klimatet
Många varnade för det, när Donald Trump blev vald till USA:s president, att den största skada han skulle åstadkomma var på miljöområdet, i klimatpolitiken, för naturskyddet.
Det har redan visat sig vara berättigade farhågor. I veckan satte han sin namnteckning under det första, stora, fruktade angreppet på den gröna energiomställningen. Även om konkurrensen lär bli hård, är dekretet ”Energy Independence Executive Order” sannolikt ett av de mest ödesdigert ignoranta beslut Trump kommer att fatta. Och han gör det med resursstarka, hårdföra kol-, olje- och gasintressen i ryggen.
I korthet går den nya ordern ut på att avbryta nästan samtliga åtgärder som under Obama vidtogs för att inleda omställningen av amerikansk energiproduktion i förnyelsebar riktning.
Regler för att minska klimatpåverkande utsläpp ska avskaffas. Det ska åter bli möjligt att bryta kol på statlig mark. Initiativ om att förbereda det amerikanska samhället på klimatomställningen ska dras tillbaka. Överhuvudtaget ska klimathotet praktiken inte längre beaktas i den amerikanska energipolitiken.
Men de som ligger bakom dessa beslut, lobbat för dem, jublar över dem, som har finansierat hela den klimatförnekande mytbildningen bakom dem, hör förstås inte till de grupper som skulle tvingas leva med konsekvenserna av en inställd grön omställning.
Det är inte de som drabbas först eller in på bara kroppen, av dramatiska väderskiften, översvämningar, erosion och försörjningsproblem, ekologiska skador och sjukdomar. Istället blir det fattiga, sårbara länder långt från huvudkontoren som får slåss med följderna. Och kommande generationer.
Prioriteringar som rör produktion och resursanvändning i den rika världen får sina allvarligaste följder långt bortom de gränser – geografiskt och tidsmässigt – inom vilka beslutsfattarna lever och kan utkrävas ansvar. Så hoppas de att spåren från beslut till katastrof ska sopas igen av vind och år.
Klimatfrågans sekellånga framväxt har beskrivits ofta: Svante Arrhenius upptäckter om växthuseffekten på slutet av 1800-talet. Stockholmskonferenserna 1972 och 1979. Bildandet av FN:s klimatpanel IPCC 1988. FN:s konvention om klimatförändringarna i Rio de Janeiro 1992. Kyotoprotokollets antagande 1997. Sternrapporten 2006, som slog fast att det är ekonomiskt mer rationellt att agera för minskade utsläpp redan nu än att avvakta. FN:s klimatkonferenser i Köpenhamn 2009 och Paris 2015.
En svår, lång väg. Många bakslag. Men trots allt framsteg, trots allt en insikt om klimathotet som ödesfråga för oss alla.
Nu vill Trump, i enlighet med sina vallöften, börja trasa sönder det som uppnåtts. Det är inte bara miljöpolitiskt, utan också ekonomiskt dumdristigt. För som många påpekat, pågår ju den gröna omställningen för fullt, även av skäl som har med ekonomi och jobb att göra. I det förnyelsebara finns framtidsutsikterna. Där investeras det smart, forskas det och är innovationstakten hög. Klimatmedvetenhet är inte bara en överlevnadsfråga på lång sikt, utan också ekonomiskt rationellt nu. Kolbranschens nedgång började långt tidigare och har väldigt lite med skärpta miljöregler att göra.
Reaktionärerna i Washington ställer till mycket elände med sin ignorans. Trumps nya dekret är, som Alexandra Endres skriver i Die Zeit, ett svårt bakslag för den globala kampen mot klimatförändringarna. Men många andra krafter, även i USA, inom näringslivet och på regionala nivåer, drivs av större klarsyn, har satt fart och kommer inte att låta sig stoppas så lätt. Där finns hopp.
Som Rolf Edberg skrev i ”Spillran av ett moln” 1966:
”Naturen finns där, bortom våra gator och hus, närmare eller fjärmare. Vi är en del av den och kan inte slita oss loss ur dess helhet utan att något går i stycken.” Vi måste fortsatte han, med alla de modifikationer som vår civilisation nödvändiggör, ”återfinna något av det som motsvarar våra djupaste biologiska behov och i hörsamhet mot naturens lagar söker forma vår existens genom att samarbeta med den. Vi måste uppnå fred med krafterna på klotets yta för att kunna uppnå fred inom vår egen art.”
*************
(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)
