Svara på terrorn med att mobilisera det bästa inom oss

Det avskyvärda terrorattentatet mitt i Stockholm följde mönstret från Berlin och Nice. En lastbil kapas och styrs med största tänkbara brutalitet, i hög fart, genom folkmassan på en av landets mest centrala platser. Efteråt en fruktansvärd förödelse, döda och skadade, och ett samhälle i förstämning och sorg.

När detta skrivs är ingenting bekräftat om vem eller vilka som ligger bakom, tänkbara motiv och hur den förberedande planeringen såg ut. Det är inte heller klart om ytterligare dåd är att frukta i direkt anslutning till lastbilsattacken på Drottninggatan.

Men statsminister Stefan Löfven betecknade redan i sitt första uttalande detta som ett terrordåd, och det mesta talar för att terrorismen nu även har nått Sverige.

Det var nära många döda redan i december 2010, när en självmordsbombare sprängde sig själv i luften, också i centrala Stockholm, men den gången dog bara gärningsmannen.

Nu slog terrorn till på nytt, en vårdag som förvandlades till skräck och kaos. Hittills har tre personer bekräftats döda. Stockholm fogas nu till den långa raden av drabbade platser i vår närhet: Utøya, Paris, Bryssel, London, Madrid, Nice, München, Istanbul, Minsk, Berlin, S:t Petersburg, och många fler runt om i världen som lever med terrorn i vardagen på ett sätt vi har svårt att föreställa oss.

Det krossar hjärtat varje gång, och vreden väller upp. En ständig nervositet att något nytt ska hända, och insikten om att det förmodligen bara är en tidsfråga innan det når ännu en stad, ännu ett land.

För helt går det aldrig att skydda sig. Inget öppet samhälle får någonsin ge efter för de som vill störta och plåga det med våld. Säkerhetsarbetet och de förebyggande åtgärderna måste ständigt granskas, ständigt uppdateras. Men inget öppet samhälle kan heller uppnå en total trygghet eller fullständig säkerhet, utan att överge sina viktigaste ideal. Det är den dubbelhet vi alltid tvingas leva med.

Tankar och medkänsla går till offren i Stockholm och deras anhöriga. Nu måste det direkta polis- och sjukvårdsarbetet få stå i centrum, bakgrunden till dådet redas ut och den eller de skyldiga – som i skrivande stund misstänks befinna sig på fri fot – identifieras och gripas.

Sedan vidtar de långsiktiga insatserna, rakt genom hela samhället, för att förebygga och motverka både terroristers förberedelser, terrorlärornas spridning och terrorns grogrunder. Och den debatt som kommer att föras om hur de insatserna sett ut hittills och hur de bör se ut framöver, måste ges utrymme och tyngd.

Men vi kan, redan nu, göra vårt för att underlätta det akuta läget och stärka förutsättningarna för det långsiktiga arbetet.

Hålla samman i ett kritiskt läge, och hjälpas åt att bevara lugn och beslutsamhet, när terrorn vill splittra och lamslå. Ge landets ledning, polis, myndigheter och sjukvård bästa möjlighet att sköta nödinsatser och utredning.

Bevara perspektiv, allvar och värdighet de kommande dagarna. Visa varandra och de vi möter lite extra omsorg, ömhet och god vilja, inte lockas till fördomar, hat och panik.

Mötas en stund – innan allt återgår till vardag, som det bör och måste, att långsamt återvända till vardagen är också en motståndshandling mot terrorn – mötas hand i hand i ett försvar av det fria, öppna, solidariska, demokratiska samhället. Inte i undfallenhet, utan i stark övertygelse.

Terroristerna vill skrämma fram det sämsta inom oss. Vi kan, trots chocken, mitt i vreden och utan att försöka dölja vår förtvivlan, svara med att mobilisera det bästa inom oss.

***

(Krönikan har också publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)