Lottning bättre än köer – men skoldebatten är sorglig

Låt mig börja med en annan aspekt på det hela, och kalla mig konservativ om ni vill, men flit, ansträngning, förkovran, initiativ och ambitioner hos enskilda människor måste få löna sig i ett samhälle.

Så frigörs och välkomnas skaparkraft, kreativitet och mycket av det som är fantastiskt och meningsfullt i livet – från kultur till tekniska uppfinningar, från idrott till vetenskap, från humanitära aktioner i kris till enskilda, galna äventyr.

Alternativet, att det inte skulle spela någon roll huruvida du utifrån dina förutsättningar och möjligheter anstränger dig eller ej, vore förfärligt.

Ett samhälle som helt eliminerar betydelsen av personligt engagemang och eget strävandet för hur det går i yrkeslivet, vilka möjligheter som öppnar sig och vilka framgångar som kan nås, skulle snabbt falla sönder.

Det skulle bli mer apatiskt, bittert och stillastående. Definitivt fattigare. Sämre för alla, när utveckling och framsteg klingat av, utom en styrande elit.

All sammanhållning och mångfald, måste bygga på fria, jämlika individer. Gemenskap och individualism hänger alltid ihop, hur mycket extrema läror än försöker förvandla dem till motsatser.

***

De gamla folkrörelserna, folkbildningspionjärerna och alla som lade grunden för det demokratiska, välfärdssamhället visste av släktleds erfarenheter, in på bara kroppen och djupt i sina hjärtan, hur viktig den individuella förkovran, hårt jobb, möda, prioriteringar och uppoffringar, var även för allas gemensamma utveckling, makt, välfärdsresurser och levnadsstandard i ett samhälle.

Det som folkrörelsernas tidiga generationer kämpade för, vägrade att kompromissa om, organiserade sig för att åstadkomma, var att förutsättningarna skulle vara jämlika och rättvisa för alla, oavsett social, ekonomisk och politisk bakgrund. De hann berätta om det för sina efterföljare, som i sin tur hann berätta det för oss, barnbarnen och barnbarnsbarnen – ofta är födda in i de möjligheter vår far- och morföräldrar tog strid för, individuellt och tillsammans.

Inget barn får missgynnas eller sorteras in i speciella kategorier utifrån namn, bostadsort, hudfärg, kön, familjens ursprung eller något annat. Ett skolsystem måste bygga på en tät väv av bildningsideal, kunskapskrav, stödresurser, pedagogisk mångfald, outtröttliga insatser mot alla former av mobbing och kompromisslös jämlik människosyn.

Det betyder inte att allt ska vara lika för alla, ske i samma tempo, utifrån samma pedagogiska upplägg, att ingen ska få utvecklas snabbare eller långsammare, att ingen ska få vara extra duktig eller ha rätt till extra stöd utan att stämplas som problem. Det betyder inte att alla skolor ska arbeta på samma sätt och i total likriktning. Och det betyder inte att den personliga insatsen inte spelar någon roll för hur det går senare.

Det betyder bara, att utifrån egna förutsättningar och ansträngningar, ska alla ha samma chanser under sin barn- och ungdom att få en bra utbildning som grund inför ett liv av fortsatt arbete och lärande. Även i en framtid av digitalisering och robotisering måste skolsystemet motverka strukturer som ökar redan befintliga klyftor ytterligare i klassrummen.

***

I veckan lade Skolkommissionen fram sitt förslag. Om det den kommit fram till finns faktiskt ganska mycket gott att säga. En rad av förslagen och resonemangen inger förtroende.

* Statlig delfinansiering till undervisning och elevhälsa.

* Bättre kompetensförsörjning av lärare genom fler behörighetsgivande och kompletterande utbildningar vid sidan av reguljära lärarutbildningar.

* Ett professionsprogram för lärare och skolledare för att främja deras professionella utveckling. Införande av en skolmyndighet på regional nivå som extra resurs.

* Tydligare läroplaner för att öka trygghet och studiero, respektfullt uppträdande och elevens eget ansvar.

Så lyder några av idéerna, och de är i grunden utmärkta.

Men en annan punkt har fått flest rubriker och väckt störst kritik: Förslaget att införa lottning istället för kö som urvalsprincip till skolor när antalet sökande överstiger befintliga platser.

Faktum är att även det är en genomtänkt ansats. Lottning är i det här fallet ett mer rättvist system än köer (som i hög grad beror på om aktiva föräldrar varit tidigt ute eller familjer bott på samma ställe länge). På den punkten kan inte argumentet om ansträngning och möda användas.

Barn ska ha hela sin skoltid på sig att mogna, få hjälp, göra misstag och hitta sina vägar, sina intressen och utblickar. Och skolan har en avgörande betydelse för att motverka en social och ekonomisk segregation som fråntar enskilda människor de likvärdiga möjligheterna till utbildning.

Debatten efter Skolkommissionens förslag har i det avseendet haft en sorglig utgångspunkt. Nästan allt har underförstått handlat om vilka som ska få lyckan att slippa dåliga, stökiga, mediokra skolor, och istället komma till framgångsrika klassrum. Som vore bra och dåliga skolor definitiva begrepp, i en hierarki.

Skolor, likgiltigt om det är kommunala skolor eller friskolor, ska ju inte konkurrera med varandra i kategorier som ”bättre” och ”sämre”, ”attraktiva” och ”fruktade”.

Tvärtom måste alla kunna uppvisa en sådan kvalitet och trygg arbetsmiljö, att de sedan i övrigt kan komplettera varandra med olika pedagogiska alternativ, inriktningar och tyngdpunkter. En demokratiskt likvärdig och inkluderande skola får inte lämna ett enda, enskilt barn efter sig.

***************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)