Att Watergate inte går i repris är ingen tröst

Att likna något vid Watergate-skandalen har varit en av de mest tröttsamma klischéerna för rubriksättare ända sedan 1970-talet. Frestelsen tycks stor varje gång. Det räcker att någon glömt sätta frimärken på ett brev.

Så det förvånar inte att parallellerna till Richard Nixon drogs omedelbart, när Donald Trump sparkade FBI-chefen James Comey.

I det här fallet är den historiska jämförelsen inte lika orimlig, om än lite slarvig. En snabb blick noterar skandalerna, oberäkneligheten, det skrupelfria och lögnaktiga, instinkten att vilja sätta åt kritiker, dölja spår och tysta ner, som präglar båda presidenterna.

Men då missar man mycket annat som skiljer dem åt.

Tittar man närmare på dem och går under ytan, är det svårt att se något särskilt starkt släktdrag mellan just Nixons och Trumps uppträdanden, karaktärer, ideologiska profiler, intellektuella kapaciteter och presidentambitioner.

Nixon är en mer mångbottnad, komplex historisk gestalt än Trump någonsin kommer att bli. Men den skandal som sänkte Nixon var av betydligt mer omfattande slag än de som Trump – hittills – har förknippats med. Att hålla de två insikterna i huvudet samtidigt, att undvika förenklade paralleller, är inte att ursäkta någon, men nödvändigt för att förstå både faran då och faran nu på rätt sätt.

Den s.k Saturday Night Massacre, som det refererats till senaste dagarna, syftar på 20 oktober 1973, när Nixon sparkade Archibald Cox, den särskilda åklagare som ledde utredningen av Watergate-affären och krävde att Nixon skulle lämna över bandinspelningar av samtal i Ovala rummet. Att Cox tvingades bort, och omständigheterna under vilka det skedde, fick både justitieministern och biträdande justitieministern att avgå i protest.

De flesta utanför, och även några inom, Nixons närmaste krets, insåg att demokratiska grundprinciper, som den konstitutionella balansen mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt, var hotade om presidenten inte böjde sig för kraven från åklagaren.

Två av de senaste årens omdiskuterade, intressanta Nixon-biografier – Evan Thomas ”Being Nixon” från 2015 och John A. Farrells i vår utkomna ”Richard Nixon. The Life.” – visar på olika sätt hur desperat, verklighetsfrämmande och kaotiskt Nixons tillstånd var när han beordrade att Cox skulle avskedas.

Watergate var vid det laget en mycket längre gången och mer blottlagd härva, än de misstankar om oegentliga kopplingar mellan Trumps kampanj och Ryssland som avskedandet av Comey i grunden handlar om.

USA:s inrikes- och utrikespolitiska situation, styrkeförhållandena i Washington mellan demokrater och republikaner, och mellan presidenten och kongressen, såg annorlunda ut i början av 1970-talet. Nixons avgång var vid det laget bara en tidsfråga. Kritiken mot honom var partiöverskridande på ett förkrossande sätt. Han stod isolerad.

Trump har en betydligt starkare uppbackning. Konfliktlinjerna är mer snåriga. Det mediala trycket är inte lika massivt som det var mot Nixon i slutet av 1973.

Som Jeff Greenfield skriver på politico.com gör skillnaderna i politiskt klimat och presidenternas positioner att liknelser mellan Trump i dag och Nixon för 44 år sedan inte ens är som att jämföra äpplen med apelsiner, utan som att jämföra äpplen med bowlingklot.

John A. Farrell säger i en intervju med slate.com att situationen i Washington i dag är mer cynisk än den var 1973. ”Nixon”, konstaterar han, ”var tvungen att utforma sina lögner på ett sätt så att amerikanerna skulle tro dem.” Trump ljuger mer öppet.

Watergate går inte i repris, men det är ingen tröst. Varje tid har sina hot. Trumps presidentskap, de auktoritära strömningar som han inspirerar och inspireras av, blir en svår, utdragen prövning för den liberala demokratins institutioner. De måste stå emot, direkt.

***********

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)