Det borde inte behöva gå till misstroendeförklaring
Säkerhetsskandalen inom Transportstyrelsen, och regeringens bristfälliga hantering av den, kan sluta med misstroendeförklaring mot ett eller flera statsråd. Det står klart sedan både allianspartierna och vänsterpartiet meddelat att de inte utesluter en sådan åtgärd. ”Om regeringen inte kan förklara det här på ett bra sätt då kan det bli aktuellt”, var vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedts kommentar till SVT i helgen.
Allvarliga fel har begåtts, i form av dåligt omdöme, brutna rutiner, passivitet och hemlighållande, efter det att ansvariga statsråd fick information om lagbrottet hos Transportstyrelsen. Regeringen har också agerat mycket svagt de senaste dagarna, sedan det inträffade kommit till allmänhetens kännedom. En fram till i kväll märkligt tyst statsminister har gjort bristen på ledning uppenbar. Att oppositionen driver på för klarhet, och inte nöjer sig med halvdana besked om vad olika ministrar vetat och gjort, är en demokratisk självklarhet.
Ändå är det något med kraven på just misstroendeförklaring i riksdagen som känns skevt i sammanhanget.
Dels ger det uppklarandet av affären, och debatten kring den, en partipolitisk dimension som framstår som missvisande. Regeringens sammansättning har föga med den här skandalens olika faser att göra. Att en myndighet frångår grundläggande säkerhetsprövningar i samband med en utläggning av IT-drift, skulle ha kunnat hända även under andra regeringar, med samma nonchalanta attityd efteråt.
Dels gör det att hanteringen av skandalen slukar nästan all uppmärksamhet, medan grundfrågorna om IT-säkerhet, myndigheter och förvaltning i en ny tid riskerar att hamna i bakgrunden.
För den allra viktigaste frågan, om bristande säkerhetsmedvetenhet och -kompetens på IT-området, oförmågan att göra rätt prioriteringar vid exempelvis utläggning av drift, har många medskyldiga, och kommer att kräva långsiktiga ansträngningar framöver. Det som hänt är ett uppvaknande inte bara för en enskild myndighet och den sittande regeringen, utan för stora delar av samhället. Och det är ett gemensamt ansvar för flera olika aktörer att dra rätt slutsatser.
Därför är det av avgörande betydelse att affären reds ut ingående, med bred politisk uppslutning, så konstruktivt det går. Var hade den sitt ursprung? Hur har den hanterats i senare skeden? Hur kan liknande sammanbrott undvikas för framtiden? Det vore oacceptabelt om regeringen skulle försöka bromsa ett sådant arbete, dröja med svar och hålla in med information om egna misstag.
Det borde egentligen inte behöva gå till misstroendeförklaring och partipolitisk strid i den här skandalen. Konsekvenserna borde bli djupare och mer ärliga än så, med fokus på grundfrågan om IT-säkerhet och myndighetsutövande.
En förutsättning för det är dock att Stefan Löfven omedelbart börjar ta sitt ansvar som regeringschef, visa närvaro och insikt om allvaret i situationen, ge sin syn på det inträffade och meddela vilka konsekvenser han ser som nödvändiga.
