Kris för regeringen, men också svår balansgång för alliansen

(UPPDATERAD). Allianspartiernas beslut att väcka misstroendeförklaring mot tre av regeringens statsråd – inrikesminister Anders Ygeman, infrastrukturminister Anna Johansson och, vilket direkt framstod som ett misstag, försvarsminister Peter Hultqvist – tvingar fram en svår balansgång för både Stefan Löfven och oppositionen.

För jubel är inte det läge någonstans.

Att IT-skandalen inom Transportstyrelsen och regeringens inkompetenta hantering av frågan nu helt gått in i en upphetsad partipolitisk fas, med fokus på spelet i riksdagen mellan regering och opposition, mer än de långt viktigare frågorna om förvaltning, IT-säkerhet och integritet, beror först och främst på Stefan Löfvens uppträdande.

Med tydligare, ärligare och tidigare besked från statsministerns sida om de svåra fel som begåtts av enskilda ministrar, och någon form av eget rakryggat ansvarstagande inom regeringen som följd, hade misstroendefrågan knappast blivit aktuell.

En eller ett par ministrar hade sannolikt tvingats lämna sina uppdrag ändå, genom omplacering eller avgång, men förtroendet för statsministerns förmåga att i ett krisläge leda regeringen hade varit större, partipolitiken hade kunnat läggas åt sidan, regeringen hade framstått som mer självkritisk och debatten hade snabbare kunnat återvända till de mer övergripande säkerhetsdiskussioner som nu dessvärre hamnar i skymundan.

Men alliansens beslut rymmer många inrikespolitiska snubbeltrådar. De är medvetna om det själva. Det var en presskonferens i dag där fyra partiledare sneglade nervöst och en aning besvärat på varandra i rädsla för att någon av dem skulle säga något ogenomtänkt, gå för långt, lova för mycket eller börja driva en egen linje utanför den strikt, formellt överenskomna.

Intrycket de gav, alliansens företrädare, var inte ett av ömsesidigt förtroende. De höll fast det gemensamma utspelet tillsammans, med spända händer, darrande armar och vaksamma på att inte någon annan skulle dra det för mycket åt sitt håll.

Om den formella misstroendeförklaringen mot tre ministrar var man överens. Men så fort följdfrågorna började röra eventuella inrikespolitiska konsekvenser blev svaren luddiga.

Inför de många olika händelseförlopp som misstroendeförklaringen kan utlösa – inklusive Löfvens avgång, talmansrunda eller nyval, besked lämnas på presskonferens i morgon – är alliansen knappast förberedd. Moderaterna, centerpartiet, liberalerna och kristdemokraterna tog en risk med dagens utspel, och det är inte uteslutet att det kan visa sig bli ett misstag.

Den regeringsfråga som splittrat partierna under ett års tid, den djupa konflikten i synen på samarbete med sverigedemokraterna, kvarstår oförändrat. Underskatta inte den aspekten.

Ovationerna, nästan lättnaden, som kom från högerhåll när presskonferensens syfte stod klart, borde göra många liberaler vaksamma. Här pågår ett annat, parallellt manövrerande, som inte har med IT-skandalen att göra.

Det gäller att hålla flera tankar och principer i huvudet samtidigt, för att inte gå i den fällan.

Misstroendehotet skulle ha kunnat undvikas av Stefan Löfven, men han ville eller orkade inte utöva ett tillräckligt starkt ledarskap inom regeringen. Istället valde han medvetet att låta det gå till riksdagskonflikt.

Att allianspartierna därför vill tvinga fram flera statsråds avgång – att försvarsministern inkluderades var onödigt och har väckt berättigad kritik – följer en process av parlamentariskt ansvarsutkrävande som statsministern själv bidragit till.

Långt bättre, både för det mer seriösa uppklarandet av säkerhetsskandalen och för svensk inrikespolitik, hade det dock varit om en sådan konflikt hade kunnat undvikas.

Det vore ödesdigert om den sd-nära höger som under en längre tid argumenterat hårt för att sverigedemokraterna ska ses som självklar del av ett nytt regeringsunderlag, och som inte har några problem med ett främlingsfientligt parti nära makten, nu tilläts kidnappa IT-skandalen för andra syften.

De senaste dagarna, under spekulationerna om en eventuell misstroendeförklaring, har sådana kopplingar börjat göras av allt fler högerdebattörer, i en blandning av entusiasm och otålighet.

Deras uppmaning till alliansen har varit: fäll regeringen och ta över med Sd som indirekt, inräknat stödparti. Strömningar som vill rädda en döende och irrelevant blockpolitik genom att avdramatisera Sd som regeringsunderlag, försöker ta initiativet på nytt.

Även om det är en tjatig debatt, så måste liberaler i det läget även fortsättningsvis våga göra klart att om högern söker regeringsmakt med främlingsfientliga krafter som parlamentariskt stöd, borde det ses som en liberal skyldighet att söka hålla den högern, liksom andra ytterkanter, kvar i opposition och istället leta efter andra regeringsdugliga majoriteter, över den tidigare blockgränsen. Den processen försvåras nu väsentligt.

Att det slutgiltiga avskaffandet av blockpolitiken dröjer ytterligare kan alltså i värsta fall bli ett av de inrikespolitiska prisen som nu betalas för regeringens oförmåga att dra egna konsekvenser av skandalen.

Misstroendeförklaringen – som Löfven haft och fortfarande har möjlighet att undvika – gör tanken på en blocköverskridande regering i närtid långt mer orealistisk. Det är svårt att tro något annat. Ändå är det en sådan regering, med förankring i mitten, som svensk politik skulle behöva, och som skulle ha varit välgörande redan efter förra valet. Men inget parti har haft mod eller mognad nog att på allvar bryta blockpolitiken.

IT-affären på Transportstyrelsen riskerar därmed att få olyckliga och för de flesta områden negativa följdverkningar som går långt bortom sakfrågan.

Och den breda självrannsakan om säkerhetsbrister, förvaltningsstyre och IT-system som borde äga rum på många håll i samhället, och inom både nuvarande och tidigare regeringspartier, skjuts upp och fastnar i personfrågor.

Det här har varit en usel mandatperiod på otaliga sätt, förstärkt av mångas misslyckanden.

*******

(Krönikan är även publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)