Hela Sverige har mycket att lära av byarnas strävan

Av , , Bli först att kommentera 0

”Goddag vackra folk här i Vormsele vid Vindelälven!”, utropade Sara Lidman när hon på sommaren 1988 invigde den traditionsrika Hemslöjdsmässan i Vormsele.

Hennes anförande blev snabbt en appell, för hembygden och rättvisan. Hon talade, enligt VK:s referat, om hur Norrland byggt upp Sverige med skog, malm, vattenkraft, räntebetalningar på hemmanslån och arbetskraft. Det gällde, manade författaren, att lägga sig i hur jordens tillgångar utnyttjades, att slå vakt om den egna hembygden.

Orden och miljön gick hand i hand den dagen i Vormsele.

Under 1970- och 80-talen var Vormseles hemslöjdsmässa som störst till omfattning och omsättning. 1988 visade 400 utställare upp 10 000 alster. Besökssiffrorna de åren brukade hamna på runt 11 000-12 000 personer. Köerna kunde ringla långa. ”Det har blivit ett miljonföretag. Hela byn är inblandad på något sätt”, berättade dåvarande mässordföranden Dan Hedström för tidningen.

Det vilade från början en stark folkrörelseanda av samverkan och ideella insatser över arrangemanget. Kontakten med slöjdare och den praktiska hanteringen tog många månader i anspråk.

Mässan söker sina rötter ända tillbaka till 1960-talet, och firar snart 50 års-jubileum. På hösten 1967 grundades Husmodersföreningen i byn, med ambitionen att ordna en vävstuga. Med hjälp av bidrag från kommunen kunde vävstolar inhandlas, och sedan började arbetet med dukar, löpare, traslöpare och mättvävar.

Det den ena inte kunde, skrev Eina Ekbäck i ”Vormsele. Byn i våra hjärtan” (2007), kunde den andra, ”och på så sätt vävdes tyg till både hembygdsdräkter och drälldukar.” Resultatet fanns med i den slöjdutställning som sedan mynnade ut i den allra första Hemslöjdsmässan.

I slöjdsfrågan, och tankarna på ett årligt arrangemang, kunde hela byn mötas och engageras. Flera olika drivkrafter förstärkte varandra i arbetet.

Hembygdsföreningen (som fram till 1976 hette Vormsele Hobby- och Fastighetsägarförening) och Husmodersföreningen arbetade från slutet av 1960-talet tillsammans med att utveckla vad som så småningom skulle komma att bli Norrlands största hemslöjdsmässa. Deltagare kom från hela landet, många olika slöjdformer var representerade, mässan gjorde ett väldigt intryck, till omfång och kvalitet.

Snart uppstod behov av större lokaler och en ny utställningshall. Hembygdsområdet började utvecklas med bagarstuga, logar, museum och camping. Redan 1971, står det i återblicken, beräknades arbetsinsatserna för mässan till 4000 timmar.

Den krävande verksamheten har gjort, noterade Lennart Ottosson och Dan Hedström i ”Byn i våra hjärtan”, ”att man tvingats till samarbete över religiösa och politiska gränser, vilket varit till stor nytta för byn.”

Mässan blev också, skrev de, en första väg ut i arbetslivet för hemmafruar under några intensiva veckor. Den gav ungdomar chansen till sommarjobb. Det går nästan inte, konstaterade de, ”att tänka sig vad Vormsele skulle ha varit utan Hemslöjdsmässan.”

***

För några veckor sedan hade jag glädjen att få medverka vid invigningen av årets Hemslöjdsmässa. Den gör fortfarande, år 2017, ett starkt och rikligt intryck, även om utställarna och besökarna är färre numera.

Eldsjälarna, som varit med från början, berättade för mig att det är svårt att hitta aktiva slöjdare i dag, jämfört med 1970- och 80-talen. Slöjdtraditionen har haft svårt med föryngringen. Men mässan lever och lockar fortfarande många besökare. Kulturhistoria, händernas bildningsarv och nyttiga insikter för vår samtid. Hembygdsområdet är fullt av liv.

Under samtalen efteråt förs rikligt med tankar fram om hur Vormsele och andra byar i närheten tillsammans ska kunna ta vid med nya satsningar och investeringar. Det finns stolta minnen, men blicken är riktad framåt.

***

Vormsele är Lapplandsbyn som genom sin historia – från 1700-talets bosättningar fram till bredbandskvällarnas sus – speglat den svenska samhällsutvecklingen, i med- som motgång.

Det började som det brukade i byarna. Slitet var stort, anspråken små, drömmarna envisa. En ko, en enkel ladugård, foder för vintern, var mål och villkor för att klara livet.

De första nybyggarna måste, konstaterade Arne Ekbäck i ”Byn i våra hjärtan”, ha varit överlevnadskonstnärer. Älvstränder och holmar röjdes och brändes för odling, löv kvistades, myrar slogs, diken grävdes. Och som Karl Andersson (Kal Anner´s) på Bjuråker sade till sin dotter Thea Holm: ”Ha man en gammko då lev man.”

I byns skiften och utveckling går det att följa Sveriges väg från 1800-tal till 2000-tal, både problem och framsteg, spänningar och utveckling.

Från självhushållens, jordbrukets, flottningens och skogsbrukets decennier fram till dagens moderna ekonomi, flyttmönster och arbetsmarknad. Från de första, vaga spåren av organiserad fritid fram till i 1900- och 2000-talets förenings- och församlingsaktiviteter.

Religionen, kulturen, idrotten. Jakten och fisket, som alltid funnits med i vardagen, men bytt karaktär med åren. Skolan som fick en fast byggnad 1902, men lades ner i mitten på 1960-talet.

Yrkes- och folkhögskolorna som från 1950-talet och framåt lockade många unga att flytta från Vormsele, och som blev startskottet på nya yrkeskarriärer när skogen minskade i betydelse. Även de utflyttade unga är en del av en byns bakgrund och identitet.

Kampen för den orörda älven, som fortfarande präglar stämningar och minnen. Affärer, bagerier och caféer, som kommit och gått.

Verksamheter som startar idag, utifrån digitala förutsättningar.

Och framför allt: bygdens otaliga profiler, kvinnor och män från olika epoker, som möter oss i byaskriften.

Vormsele-Janken, den mytomspunne naturdoktorn. Oskar Vikström i Svartliden som brukade komma hem med en full tunnsäck med tjäder på morgonen, och en stora mängder fisk från Stora Svarttjärn. Astrid och Vilhelm Hedström, som blev först med att installera en mjölkmaskin i byn.

Skollärarinnan Viktoria ”Tora” Åström (tidigare Hällgren) som tjänstgjorde som småskollärarinna från 1920 och ända fram till sin pensionering 1954.

Den första traktorägaren i byn, Sigvard Byström, gift med Adina Stenmark, som på 1940-talet införskaffade en ombyggd REO-lastbil, tillverkad i Lansing, Michigan, USA. Biltraktorn saknade förarhytt och fästanordning för plog och harv, och kördes på det enda tillgängliga bränslet ”Motyl” – 85 procent motoralkohol och 15 procent skifferbensin. Motorn ”skramlade och rök”, men ”den manliga befolkningen i byn beundrade detta rykande fordon”, som uppenbarligen blev en snackis. Snart bytte Sigvard Byström ut den mot en grön ”avkapad och ombyggd Volvolastbil” med förarhytt, som t.o.m. delvis gick att använda i skogen på vintern.

Nikolina Hedström som sålde garner och tyger i sitt hem på 1930-talet. Edvin och Linnea Jacobsson som drev en lanthandel under många decennier ”där man kunde finna allt, med betoning på allt”, mat, fodermedel, kördon för hästar, porslin, cyklar, skor, kläder, leksaker, spik och byggnadsmaterial.

Israel och Lovisa Fredriksson som drev ett bageri i byn i början av 1900-talet. Arnold Ekbäck som i mitten av seklet drog igång sin bageriverksamhet, från vilket bröd, wienerbörd, kanelbullar, mazariner och pariservåfflor levererades till byarna i Lyckelsebygden, med Vormselelimpan som en specialitet.

Postmästaren Sigfrid Vikström, om vilken det sades, att han ”gillade att stå i rampljuset vid luckan men att kvinnorna skötte mycket bakom kulisserna”. Senare på seklet tog dottern Britt-Mary över posten, tills den upphörde våren 1988.

Byarna kryllar av legendariska gestalter. De har så mycket att lära oss. Sven Persson, ”eldsjälen nummer ett”. Edit Karlsson, ”byns primadonna”. Svante Nilsson, ”svantekakans bagare”. Skomakarpersonligheten Anton Björk.

Vormsele är en av många byar som kan lära Sverige viktiga saker om samtid och framtid. Morgondagens profiler växer upp där nu. För mig är det den viktigaste slutsatsen: att byarnas strävan bjuder på insikter för hela samhället.

***

Alldeles för ofta talas det slentrianmässigt, okunnigt i debatten om att landsbygderna måste moderniseras utifrån urbana normer, bli så lika städerna som möjligt.

Vi måste outtröttligt vända på det perspektivet. Det är ofta landsbygderna som kan lära städerna, om hur morgondagens samhälle skulle kunna utformas. Hur ett lokalt civilsamhälle byggs upp underifrån, hur social sammanhållning och mångfald går att förena, hur egna initiativ och ideella drivkrafter fungerar. Hur snabba teknikskiften och starka kulturarv, traditioner och nya influenser, kan gå hand i hand.

Arvet av hantverk, kultur, skapande och livserfarenheter som förs vidare till nya, även inflyttade, invånare. Den starka lokala förankringen i en bygd och speciell miljö, med blick för både möjligheter och problem. De ideella insatserna i folkrörelseanda. Beredskapen att lyssna samtidigt och lyhört på både gamla och nya röster om platsens själ.

Allt det som bär upp sommarens arrangemang på de svenska landsbygderna, berättar inte bara om en lång, gemensam historia, utan visar också en väg in i det moderna samhället för hela Sverige.

Lär av byarna.

Bli först att kommentera