Fog för fog, lite lösare för varje gång

Det sker så långsamt, så gradvis, så försåtligt, att en förströdd blick då och då inte räcker för att se den dramatiska, övergripande förskjutning som pågår, av gränser och normer.

När det civiliserade samhällets fogar börjar lossna på allvar. När det råa, rusiga hatet, extrema ideologiers fiendebilder, normaliseras. När demonisering och avhumanisering av andra blir en vardag, inte bara i nätets anonyma djup utan på öppna torg och i vanliga fikarum. När det som igår var ett kompromisslöst tabu, en absolut gräns för det anständiga, plötsligt ses som en av många grader bland andra, på en skala utan verkliga bränn- och fryspunkter.

Det är då den demokratiska, humanistiska motståndskraften undermineras på allvar, det är då extremister plötsligt kan visa sig ha tagit över dagordningen för centrala delar av det offentliga samtalet inifrån.
Inte i plötsligt attack, utan i en smygaktion, steg för steg.

”Ut med packet, ut med packet”, ”hoppas ni blir våldtagna som djur!”, ”inga afghaner på våra gator!”, det var några av slagorden som skreks ut, öppet, från den rasistiska manifestationen vid Medborgarplatsen i Stockholm under helgen. Det har talats mycket senaste tiden om avtrubbning och cynism. För de som följer vad som skrivs på sociala medier – i trådar och kommentatorsfält som borde ha en visst disciplinerande verkan – känns bottenlösheten, våldsretoriken och oförsonligheten igen.

Som om något slitit sig för gott, som om inga hämningar fanns. Den totala aggressivitetens farliga stämningar, till vilka snart inga nya erfarenheter, vittnesmål eller intryck når fram. Samtalet som form omöjliggörs.

Främlingsfientligheten som kom till uttryck på Medborgarplatsen är nätets vardag sedan länge. Utfall som borde få marken att skälva under fötterna när man läser dem, scrollas förbi som en del av det nya samtalsklimatet, som ett hot om nätmobbar för dem som ifrågasätter grovheterna, som en sölig bakgrundsfärg till alla diskussioner om invandring, asylpolitik och mångfald. (För att betona det självklara: den seriösa migrations- och integrationsdebatten, även den som rör avvisningsärenden, är viktig, legitim och komplex, och ska inte kopplas ihop med manifestationen i Stockholm).

Det som tidigare i huvudsak begränsade sig till anonyma inlägg och väckte de flestas förskräckelse, inte gick att företräda utan bestämda ”nej!”, framförs i dag i växande utsträckning öppet, även i samtal och vid demonstrationer, och kan räkna med allt fler relativiserande ursäkter. Även pliktmässiga invändningar mot rasistiska glåpord, sexistiska kommentarer, antisemitiska demonstrationer, nazistisk eller kommunistisk propaganda, tunnas ofta ut av ett underförstått ”men…”.

Inte ens när Donald Trumps fascistiska anstrykning blev uppenbar tidigt under den amerikanska presidentvalrörelsen förra året, när det stod klart att hans kampanj bars upp av en välfinansierad, brutal och högerextrem rörelse ute efter makten, förmådde tillräckligt många debattörer skilja mellan huvudsak och bisak. Det låg hela tiden ett ”men” på lut i analyserna. En kålsuparsyn på Trump och Clinton, som var obegriplig redan då.

Det gift som längtan efter klick, länkningar, genomslag och uppbackning i trådarna utgör – en ytlig syn på vad nätet är och kan vara som forum och demokratisk kraft – lär de närmaste åren locka allt fler debattörer att med antydningar, ämnesval och signalord söka surfa lagom långa sträckor på de mest extrema strömmarna, hellre än att göra front mot dem.

Och risken är uppenbar att avhumaniserande grovheter kommer att börja bemötas med avhumaniserande grovheter. Det vulgära klickas. Det förintande personangreppet noteras. Att omöjliggöra debatten går snabbare än att ta den. Gränser förskjuts på olika sätt. Lusten att få häva ur sig, att få ge sig skriket hän, att slänga av sig den civilisatoriska självdisciplinen, är inte isolerad till bara vissa extrema grupper. Med den kämpar nog de flesta av oss då och då. Demokratin måste vinnas även inombords.

Dagens Nyheter formulerar det bra i sin ledare i dag: ”Att hålla fast vid det liberala svaret ger inte så många upptummar i sociala medier – tvärtom kan det ge kritik, hat och till och med hot. Däremot kanske det gör att man fortfarande kan se sig i spegeln om fem, tio eller tjugo år. ”Ni sjunger med änglarna”, fnyser invandrarkritikerna och talar om godhetssignalering. Men hellre änglasång än att yla med hundarna.”

Det är den insikten som måste upprätthållas. I en framväxande medieekonomi där det blixtsnabba, kvantitativa genomslaget kommer att vara den allt överskuggande måttstocken för relevans och framgång, går det dock inte heller att lita på att medierna – om makt- och opinionsförhållanden plötsligt skiftar, om tidigare hierarkier ställs på huvudet, om normer för vad som anses oproblematiskt att framföra eller bygga regeringar på förändras – har uthållighet nog att vägra spela med.

Fog för fog, lite lösare för varje gång. Demokratin och humanismen måste i slutändan alltid försvaras underifrån, av medborgarna själva, dag för dag, med demokratins och humanismens språk, hållning, möten, samtal och sätt att hantera konflikter.

************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)