Umeå kan svepa med blicken från norska kusten till Komi vid Uralbergen

Det har snart gått ett kvarts sekel sedan Kirkenes-deklarationen undertecknades och Barentssamarbetet inleddes formellt i januari 1993.

Berlinmuren hade fallit. Sovjetunionen var upplöst. Kalla kriget ansågs vara under avveckling. Det gick åter att drömma om avspänning, uppsving, gemensamma projekt och en bättre framtid i de norra delarna av Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Samarbetet var gränsöverskridande och möjligheterna kändes, åtminstone i högtidstalen, gränslösa.

Befolkningsunderlaget, visserligen utspritt över ett enormt område, uppgick redan då till flera miljoner. Råvaruresurserna i form av mineralfyndigheter, skog, olja och gas kändes gigantiska.

Med det som ekonomisk grund och de historiska banden som en hjälp att överbrygga administrativa, språkliga och kulturella hinder, gick det att ana en kommande guldålder av privata och offentliga investeringar i industri och handel, kommunikationer, utbildning, forskning och samarbeten kring miljö-, hälso- och sjukvård.

Önskelistan kunde göras lång. En del hoppades på att ursprungsfolksfrågorna åter skulle medvetandegöras och ny kunskap om historiska oförrätter få bli en lärdom för framtiden. Demokratisk utveckling och fred i området var grundackordet i förhoppningarna.

Mycket hinner hända på 25 år. Eller kanske rättare sagt: ibland tycks nästan ingenting hinna hända på 25 år. Det är tyngre tider igen, för Barentsperspektivet.

Militära spänningar och geopolitiska kraftmätningar sänker åter en skugga över en av Europas mest fascinerande regioner. Miljöproblemen hotar att få nya dimensioner. Trots många goda initiativ, företagssatsningar, genomförd och planerad infrastruktur, regional forskning och kulturella samarbeten är intrycket att mycket av det man drömde om i början av 1990-talet återstår att förverkliga. Det öst-västliga-perspektivet kämpar alltid en aning i motvind.

***

(Arkiven glömmer inte: Gudars skymning vilket fånigt, regionalt revirpissande Norrbotten måste ha ägnat sig åt där på 1990-talet när de försökte hindra Västerbotten från att bli fullvärdig medlem i Barentssamarbetet. Norrbotten, som var medlem från början, misstänktes det, önskade inte ha något svenskt sällskap i sammanslutningen. ”Norrbotten vill uppenbarligen ha detta intressanta nordprojekt för sig själv. Förståeligt men kortsynt.”, skrev Olof Kleberg i VK november 1994. Det tog fem år, till 1998, innan Västerbotten kom med.)

***

Men organiserat samarbete på politisk nivå är en sak. Det försöker ju i grunden politiskt stabilisera, formalisera, lyfta fram och stärka något som redan existerat sedan länge. Den vidsträckta, mångskiftande och resursrika Barentsregionen, från Norges Atlantkust till Komi vid Uralbergen i Ryssland, via bland andra Västerbotten och Norrbotten i Sverige, har en mycket djupare historia än Barentssamarbetet från 1993. Den går tillbaka flera hundra år, med handelsutbyten, kulturella kontakter och flyttrörelser.

På senare år har två nya stora verk getts ut om just Barentsregionen. ”The Barents Region”, med Lars Elenius, professor i historia vid Umeå universitet som huvudredaktör, där 27 forskare i fyra länder medverkat (se VK 21/11 – 2015). Och uppslagsverket ”Encyclopedia of the Barents region”, med Mats-Olov Olsson från Umeå universitet i redaktörsrollen, som recenserades här i VK av Gunnar Lassinantti 3/8 i år.

Gunnar Lassinantti skrev i sin anmälan bland annat: ”En aktivt verksam, gränsöverskridande Barentsregion måste bygga på kunskap som ett första steg. Därefter på människornas, civilsamhällenas och myndigheternas samarbete, ömsesidiga förståelse, undvikande av misstag och handlande.”

Givet verkens storlek kommer det att ta tid innan de sipprar ner och bidrar till en allmän ökning av kunskap och medvetenhet om det här regionala perspektivet i norr, men bara det faktum att de finns där är värdefullt.

Ändå är regionsbegreppet alltid undflyende och besvärligt. Det kan definieras på många olika sätt, användas för vitt skilda syften, inkluderande och exkluderande, frigörande och undertryckande. Om det kapitulerar redan inför de fyra Norrlandslänen i Sverige, hur ska det då kunna famna ett långt mycket större Barentsområde?

Gösta Weissglas, då professor i kulturgeografi vid Umeå universitet, skrev 1998 en läsvärd essä i VK om regionbegreppet under rubriken ”Den mångtydiga regionen”. Han varnade där för ett alltför lättvindigt utpekande av olika regioner. Om Barentsregionen skrev han bland annat:

”Regionfågel eller regionfisk? Regionbygge är det uppenbarligen fråga om, och kanske också en ambition att via infrastrukturbyggen bli en funktionell region. Är det möjligt? Så jag frågar: När ser vi en skylt längs E4 när man passerar länsgränsen söder om Nordmaling där man kan läsa Välkomna till Barentsregionen? Eller motsvarande skylt längs stora vägen från Sankt Petersburg och norrut när man kommer fram till gränsen mot Karelen? Jag tror inte att vi kommer att få se några sådana skyltar. Jag menar också att man ska vara försiktig med ordet region. Begreppets mångtydighet bäddar för missuppfattningar och feltolkningar. Ordet region borde reserveras för områden där det redan finns starka inre kopplingar samt en tydlig gräns mot omvärlden.”

Det tål att tänkas på. Ändå tycker jag att Barentsperspektivet är viktigt att hålla levande. Inte minst när destruktiva politiska och militära spänningar hotar att omintetgöra långsiktiga samarbeten och miljöproblemen inte känner några nationsgränser.

***

Umeå är en kommun längs den botniska korridoren, med ambitioner för både en Umeåregion, en Botniaregion, en Kvarkenregion och ett norrländskt samarbete. Här finns ett universitet som är ledande på området. Det ger Umeå ett ansvar att påminna sig själva och andra om de större sammanhang i vilka man måste betrakta exempelvis Norrlandskusten, Norra Kvarken och Bottenviken i frågor om transporter (järnväg, landsväg, vatten), handel, kommunikationer, miljöarbete och samarbetsprojekt.

Sedan Botniabanan färdigställdes finns outtalade tendenser i Umeå att vilja prioritera Kvarkenperspektivet framför Norrbotniabanan. Det är olyckligt, för det är ju själva kombinationen av det nord-sydliga och det öst-västliga som får pusselbitarna att falla på plats här i norr.

E12 genom länet, Tvärbanan, flygförbindelserna, Kvarkentrafiken, satsningarna på hamnen – först när man vecklar ut Barentskartan, och ser de globala stråken, inser man att Umeå måste bli bättre på att svepa nyfiket med blicken, från Norges atlantkust ända till Komi vid Uralbergen.

Ola Nordebo