Baseboll i norr en septemberkväll – idrottens hjärta
I amerikanska filmer finns det ibland sportjournalister som står och hänger på träningar inför basebollsäsongen, ser coola ut, lyssnar på snacket, kollar hemmalagets spelare och fryser häcken av sig samtidigt som livet rullar på.
En sån ville jag bli som ung. Det gick förstås inte. Tiden som redaktionssekreterare på Dagens Spel och Travnet var det närmaste jag kom. Att jag har tagit kommentarer från Stefan Melander och Lutfi Kolgjini på Solvallas stallbacke efter ett kriteriekval, och fått ett avfärdande, ironiskt svar av Björn Linder på telefon, hör till mina största meriter ever.
Men nu sitter jag vid Nydalaplanen, en ledig måndagskväll och tittar på en av säsongens sista utomhusträningar för Umeå baseboll. Inte i journalistrollen visserligen, utan i tönten-utan-ett-liv-rollen. Konsten att frysa häcken av mig behärskar jag dock helt. Handlade det bara om förmågan att frysa och kisa creepy med ögonen skulle jag få skriva om baseboll för New York Times.
Och även om coolheten lyser med sin frånvaro och tillvaron snubblar på sitt eget vis, är känslan densamma. Att följa ett lag som formas, i en sport som växer, i en stad som är nyfiken på det mesta.
Hit har människor kommit från de mest spännande platser i världen – till och med pitebor och bodensare finns i Umeå – och vad intressen de än bär med sig, är chansen god att det finns ett antal likasinnade galningar i Umeå. Och så möts man och drar igång en verksamhet. Mängden udda i initiativ som tas i den här kommunen är slående.
***
Basebollen och softbollen i Umeå hör till dem. Det är sporten som rymmer alla typer; kring den samlas en brokig skara människor, rika livsöden som i alla föreningar, med flera olika modersmål, som har det gemensamt att samspelet mellan boll, handske och slagträ fascinerar dem.
Septemberbaseboll i Norrland betyder höstfuktighet i luften, gula löv runt omkring från sjön till campingen, trafikbrus i fjärran. Det skymmer redan. I somras hade vi solen i ögonen vid samma tid på kvällen, nu är det mörkret som till slut tvingar spelarna att avbryta träningen.
Bollar som smackar i handskar (baseboll är i hög grad en sport för örat, material mot material, du kan ibland höra när någon lyckas innan ögat hinner registrera det), ljudet av trän från slagtunneln, en och annan svordom, en catcher och en pitcher som jobbar på sitt, rop på svenska och amerikanska, pepp, tips, tråkningar och snack mellan ärrade spelare och unga på väg uppåt.
En säsong rundas av, sista seriematchen är spelad, nästa anas åtta månader bort.
Det är i skarvarna mellan säsonger, på träningarna som till synes inte betyder något, som man kan upptäcka vad en förening går för och präglas av.
***
Infieldövningar för att det ska sitta i ryggmärgen fortfarande när snön smälter nästa vår. Handsken i backen för helvete, hur många gånger ska det behöva upprepas (minns Bill Buckner, minns Bill Buckner). Mjuka händer, som silke, bollen är din vän, bejaka den, ta hand om den, var inte rädd för den. Hjälp varandra, låt det höras.
Lugna, raka, distinkta kast till första bas. Stressa inte – det finns gott om tid! Slöa inte – motståndaren kanske dyngrusar!
Jublet över en lyckad bränning. Ett double play är perfektion. Ett triple play är för barnbarnen.
Outfieldövningar med dröm om den legendariska catchen nästa år. Blicken på bollen, korta, snabba steg med sidan till, som en dans, flexibla höfter. Kom ihåg hur många brända det är, vet vilka som löper baserna, lyssna på medspelarna, släpp inte bollen förbi dig, skänk inga extra baser, kasta med hela kroppen, inte bara armen.
In i slagtunneln igen, repetition, repetition, repetition. Min basebollfavorit bland nu aktiva spelare, catchern Russell Martin, fick påminnelsen som ung, att det kommer alltid att finnas några där ute som tränar en extra gång, som försöker en halvtimme till, som kör ett moment till, som inte ger sig även när det känns tungt och tråkigt.
Det är dem du kommer att höra talas om senare. Det är de som kommer att få det att se glädjefullt lätt och ledigt ut när de gör till synes omöjliga saker. Det är de som kommer att känna friheten och lyckan i att behärska något extra bra utifrån sina egna förutsättningar.
Det gäller för allt du vill kunna i livet, på alla nivåer, glädjen i en hobby, djupet i ett nördigt intresse eller stoltheten i ett yrke, vilket det än är.
I baseboll är nästan ingenting enkelt, till och med banala övningar kräver koncentration. Att med ett runt slagträ försöka träffa en rund boll som kastas mot dig med skruv och med hastigheten av en bil, det är hopplöst svårt.
Men de som lärt sig konsten – att slå, kasta eller fånga – får det att se så elegant och självklart ut, att den tillfälliga åskådaren förundras över att inte alla andra gör på samma sätt.
***
Nu spelas SM-finalerna i baseboll (Sölvesborg mot Rättvik) och nyligen spelades SM-finalen i softboll (Leksand mot Enköping) – självklart är det dit några av de hårdsatsande här uppe sneglar också, under fysträningen i vinter.
Blir det en marsch mot Elitseriekval för Umeå 2018?
När basebollen blir OS-sport, kommer brännbollsstaden Umeå att få en spelare med i landslaget vad det lider? Orealistiskt? Kan Östersund bli en snackis i hela fotbolls-Europa?
Ett par matchvinnande, orädda pitchers till, så att bördan på kullen kan fördelas. Någon hitter som plötsligt ser stora badbollar i slowmotion komma från motståndarpitchern och börjar slå regelbundna dubblar istället för enstaka singlar. En skitsnabb, kaxig jävel som kan springa in poäng från första bas på ren entusiasm och ungdomligt oförstånd. En plötslig laganda, ett sätt att snacka med varandra inför och efter matcher, som ger självförtroende nog att våga misslyckas.
Så förvandlas några knappa förluster till stabila segrar. Mer behövs inte.
***
Det är en märklig idrott. Konstruerad, som det har sagts, för att krossa ditt hjärta, ändå den mest fascinerande som uppfunnits.
Ken Burns-dokumentären sammanfattar det bäst:
”It is played everywhere. In parks and playground and prison yards. In back alleys and farmers fields. By small children and by old men. By raw amateurs and millionare professionals. It is a leisurely game that demands blinding speed. The only game where the defense has the ball. It follows the seasons, beginning each year with the fond expectancy of springtime and ending with the hard facts of autumn. (…)
At the games’s heart lie mythic contradictions: a pastoral game, born in crowded cities; an exhilarating democratic sport that tolerates cheating and has excluded as many as it has included; a profoundly conservative game that sometimes manages to be years ahead of its time. It is an American odyssey that links sons and daughters to father and grandfathers. (…) It is a haunted game, where each player is measured by the ghosts of those who have gone before. Most of all, it is about time and timelessness, speed and grace, failure and loss, imperishable hope, and coming home.”
***
Blir det Västerbottensderbyn mot Skellefteå som i gamla tider till våren? Kommer softboll-laget att spela seriematcher?
Publiken kommer att växa. Tidningarna kommer att skriva.
Ser ni galningarna som står i regn och tränar, på Mariehem, på Nydala, i en sport med udda regler – det är en hel värld som pågår där. Skaffa en handske, leta fram en boll och testa. Är det för kallt, öva med snöbollar. Finns det ingen snö, ta ett garnnystan och kasta i vardagsrummet.
Vi lever i basebollsvärldens kalla, mörka utkant, med få belöningar och privilegier. Temperatur och klimat är mot oss långa tider om året. Men i sporten, som den utövas här uppe, kommer kanske just därför entusiasmen och värmen inifrån. Överlever intresset här, även en kylig måndagskväll på Nydala i september, måste det vara starkt och äkta.
