Konsten att backa ut ur ett misstag
Två gånger under 2017 har delar av alliansen valt att följa råd från den högljudda och på sociala medier framgångsrika höger som på olika sätt vill att moderaterna, kristdemokraterna, centerpartiet och liberalerna ska räkna in sverigedemokraterna i ett framtida regeringsunderlag och med det som parlamentarisk utgångspunkt fälla den rödgröna ministären.
Första gången var när moderaterna i vintras öppnade upp för förhandlingar med Sd i riksdagen. De negativa följderna för partiet av det beskedet – tapp i opinionen, förlorad trovärdighet och internt kaos – har inte klingat av ännu. Det visade sig att tanken på en öppning i främlingsfientlig riktning, som vore Sd vilket parti som helst, hade ett mycket svagt stöd bland väljarna. Högerbullret om att bilda regering med hjälp av Sd hade stressat moderaterna in i en återvändsgränd.
Andra gången var när alliansen som en konsekvens av IT-skandalen kring Transportstyrelsen och regeringens inkompetenta hantering av frågan, valde att hota med misstroendeförklaringar mot tre statsråd. Inrikesminister Anders Ygeman, infrastrukturminister Anna Johansson och, svårbegripligt nog, försvarsminister Peter Hultqvist.
När Stefan Löfven som ett svar på det ombildade regeringen, och Ygeman och Johansson fick lämna sina poster, valde allianspartierna att, med varierande grad av entusiasm, hålla fast vid misstroendet mot försvarsministern.
Det finns många sätt att utkräva ansvar och klargöra kritik på. Misstroendeförklaring är en av de tyngsta parlamentariska åtgärderna och bör inte användas för kortsiktig taktik. Men M, Kd, C och L kunde inte motstå frestelsen, och de upprörda ropen från den höger som vill se alliansen ta över med hjälp av Sd. I det ögonblicket förvandlades en regeringskris till en chans för Löfven att syna alliansens bluff.
Klantigare hade oppositionen knappast kunnat agera. Istället för skapa klarhet om djupet i och bakgrunden till Transportstyrelseskandalen, bidra till att förebygga framtida skandaler och samtidigt sätta legitim press på socialdemokraterna, lyckades allianspartierna flytta fokus till sin egen splittring i regeringsfrågan.
Redan då kunde man ana att varken centerpartiet eller liberalerna var särskilt pigga på att göra ont värre genom att fullfölja misstroendeförklaringen. Senaste veckorna har båda partierna letat gångbara ursäkter för att kunna backa ut ur sitt misstag.
När så Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson, i slutet av augusti fick avgå sedan det framkommit att även hon haft information om IT-skandalen utan att ta den på allvar – och frågan därmed nått statsministerns eget kansli – försvann den sista logiken från misstroendet mot försvarsministern. I veckan har det också konstaterats, föga förvånande, att problemen på Transportstyrelsen sträcker sig ända tillbaka den tidigare alliansregeringen.
I dag hade liberalerna och centerpartiet gruvat färdigt, och meddelade på var sitt håll att de inte längre tänker medverka till Peter Hultqvists avgång.
Det är ett bra och ansvarsfullt besked.
Och socialdemokraterna har sannerligen inga skäl att triumfera. IT-skandalen har skapat stora frågetecken kring Stefan Löfvens förmåga att leda regeringen. Två ministrar och en statssekreterare har lämnat sina uppdrag. Regeringens mandat och parlamentariska underlag är fortsatt mycket svagt, med ett för ekonomi och välfärd skadligt beroende av vänsterpartiet. Även S har åtskilligt att tänka igenom framför spegeln.
Förhoppningsvis räddar dagens besked från L och C möjligheten till ett värdefullt, fungerande samtalsklimat över blockgränsen. Det är där, i ett mittensamarbete, som nästa regering bör bildas. Slösa inte bort en mandatperiod till.
