En underliggande oro i den tyska valrörelsen

”Världen sover inte”, sa Angela Merkel när hon stod i den tyska förbundsdagens talarstol tidigare i september, “världen utvecklar sig i ett rasande tempo.”

Hon talade om teknik och industri, innovationer och produkter. En värld som egentligen ligger henne, naturvetaren, närmare än många andra politiker.

Det låg en oro, en antydan till onda aningar, kring orden. Den pressade tyska bilbranschen, en ryggrad och stolthet i landets ekonomi, brottas med stora problem. De traditionsrika tillverkarna riskerar att halka efter i miljöomställningen och har svårt att hantera följderna av den självförvållade dieselskandalen. Ett mångårigt teknikförsprång, det lär historien, kan snabbt förvandlas i sin motsats. Även på andra områden, som automatisering, affärsmodeller och mjukvara, utmanas bilkoncernerna hårt av nya aktörer i USA.

Och när det gäller digitaliseringen och sakernas internet anser många att landet tappat för mycket mark under 2000-talet, och att näringslivets tunga aktörer varit för konservativa och tröga, med en oförmåga att se den revolutionerande kraften i det som pågår.

Det var mot den bakgrunden, som Merkel manade i förbundsdagen hur viktigt det är att förbättra förutsättningarna för nya varor och produktionsmöjligheter.

Hon berörde som varnande exempel en av industrinationen Tysklands ömma punkter: att både MP3-tekniken uppfanns och världens första dator byggdes i Tyskland. Det var genombrott som sedan vidareutvecklades, tillämpades och blev affärssuccér på helt andra håll. De nya företagen växte fram i andra miljöer. Att biltillverkare står i centrum för tysk ekonomi, ett sekel senare, är inte nödvändigtvis ett gott tecken.

***

Tyskland är förstås fortfarande ett av världens ledande industri- och exportländer, med framgångsrika, högkvalitativa och innovativa mellanstora företag. Det var de som stod pall när finanskapitalismens spekulationsbubblor och avarter blottades 2008.

Arbetsmarknaden är stabil, ekonomin stark och de sociala trygghetssystemen trots allt robusta. De offentliga finanserna är i dag i bättre ordning än på länge, arbetslösheten låg och förutsättningarna för investeringar är anmärkningsvärt goda trots finanskrisens efterverkningar.

Dessutom framstår Angela Merkel som ett under av stabilitet, sans, omdöme och förnuft i tider av Trump, Erdogan, Putin och Brexit.

Det saknas visserligen inte orosmoln, missförhållanden och sociala klyftor. De positiva jobbsiffrorna säger inte hela sanningen om tuffa villkor och låga löner i många yrkesgrupper. De regionala skillnaderna är avsevärda. Infrastrukturen är i behov av upprustning och utbyggnad.

Men många länder i Europa skulle i slutändan gärna byta sina problem mot Tysklands.

Ändå börjar tvivlen växa, lite i valrörelsens periferi, om Tysklands framgångsår kanske långsamt går mot sitt slut. Om landets ekonomi och industri redan lever en aning på gamla meriter.

Det är även för övriga Europa, en oroande tanke. Försvagas den exportledande tyska industrin slår det hårt mot både jobben och välfärden. Och med tanke på de sociala och politiska spänningar som redan blivit påtagliga trots högkonjunkturen, och ett slumrande EU-motstånd, är det svårt att förutspå vad som kan ske om den ofrånkomliga lågkonjunktur som förr eller senare kommer blir långvarig.

Debatten om migrationspolitiken, som rasat sedan sommaren 2015 då flyktingkrisen antog nya proportioner och Angela Merkel tog ovanligt tydlig och hedervärd ställning för öppenhet och en human asylpolitik, har lett till framväxten av ett främlingsfientligt missnöjesparti på yttre högerkanten i form av AfD. På valmöten, inte minst i östra delstaterna, är stämningen ofta hätsk. Under en stabil yta bubblar det, rapporterar journalister.

På längre sikt kommer därför den tyska ekonomins omställningskraft, utrymmet för och beredskapen till investeringar för framtidens jobb, att bli avgörande inte bara för sammanhållningen och lugnet i Tyskland, utan för hela Europeiska Unionen.

Merkel varnade i förbundsdagen för att Tyskland, om ingenting görs, riskerar att bli ett ”teknikmuseum”. Vad händer om den inrikespolitiska stabiliteten övergår i ekonomisk panik, och det högljudda missnöjet på ytterkanterna börjar närma sig mitten och breda väljarlager?

I en värld som aldrig sover är välförtjänta fyra nya år för Merkel en trygg tanke. Men det är också tryggheten i hennes ledarskap, förväntan om fortsatt lugn och ro, som är det stora frågetecknet. Hur förändras hennes ställning och ledarskap, om den tyska ekonomin plötsligt tvärbromsar, om krisen inte längre är omvärldens?

Merkels ord om att förändringarna går rasande snabbt är en påminnelse också till henne själv.

***

Ändå råder ganska låg dramatik i den tyska valrörelsen. ”Dagarna är räknade”, skrev Thomas Fricke hos Spiegel Online, tidigare i veckan, ”Om knappt en vecka vet vi, vem som framöver får göra praktik hos Merkel – alltså, vem som möjligen under fyra år får hjälpa vår kansler lite i regerandet”.

Hon har nu varit förbundskansler oavbrutet sedan 2005, i tolv års tid, under tre mandatperioder. Inte många bedömare tror något annat än att Angela Merkel får fortsätta som förbundskansler i Tyskland även efter söndagens val. Men för vilken regeringskonstallation i så fall? Och med vilka styrkeförhållanden?

Det har sannerligen inte varit riskfritt för andra partier att gå in i regeringssamarbete med Merkels kristdemokrater.

Efter den stora koalitionen med socialdemokratiska SPD 2005-2009 gjorde SDP sitt sämsta val under hela efterkrigstiden, tappade 11 procentenheter och hamnade i ömklig opposition.

Efter koalitionen med liberala FDP 2009-2013 gjorde FDP sitt sämsta val under hela efterkrigstiden, tappade nästan 10 procentenheter och åkte ur förbundsdagen helt och hållet.

Nu, efter ytterligare fyra år av regeringssamarbete mellan CDU/CSU och SPD, riskerar socialdemokraterna enligt opinionsmätningarna att återigen få sitt lägsta stöd i modern tid. Trots dugliga insatser av partiets statsråd under mandatperioden. Och trots en kompetent toppkandidat i Martin Schulz, som gör sitt bästa för att profilera partiet på områden som utbildningspolitik, socialpolitik och skattepolitik.

Så inte undra på att inget parti verkar särskilt hågat vid tanken på en allians med Merkel.

Bland de nuvarande oppositionspartierna är det i praktiken bara två som kan komma i fråga för ett regeringssamarbete med CDU/CSU – liberala FDP, som har medvind, och De gröna, som famlar i stiltje.

Både AfD, med en oroväckande chans att bli tredje största parti, och vänsterpartiet Die Linke, internt splittrat mellan socialdemokratiskt sinnade pragmatiker och dogmatiskt lagda kommunister, är otänkbara som regeringspartier.

Även om vänstersamarbeten förekommer regionalt, har ledande socialdemokrater många gånger gjort klart att man inte anser Die Linke vara ett regeringsdugligt parti på förbundsnivå, varken när det gäller utrikespolitiken eller den ekonomiska politiken.

Och när socialdemokraterna öppnade för ett rödrött samarbete inför delstatsvalet i Saarland tidigare i år, reagerade väljarna negativt. Kristdemokraterna vann och nedgången för Schulz i opinionen inleddes. Ett regeringsexperiment med yttre vänstern ligger sannolikt ytterligare någon perioder bort.

FDP är under sin nya ledare Christian Lindner, en utomordentligt skicklig debattör, av allt att döma på väg tillbaka in i förbundsdagen. Balansgången har dock varit svår för honom, ända sedan han tog över ledningen för ett parti i spillror och kris.

I valrörelsen har han sökt övertyga liberalernas tidigare trogna väljare att återvända, samtidigt som han sökt positionera FDP i ett nytt politiskt landskap, där många trängs i mitten. Han har försökt kombinera en klar marknadsliberalism med en återkoppling till partiets socialliberala traditioner. Ett ställningstagande för det europeiska samarbetet har blandats med lätt populistisk kritik av Merkels asylpolitik. En hård linje mot skuldtyngda länder inom euroområdet har växlat med en överraskande mjuk hållning mot Ryssland.

Lindner har anklagats för att söka locka till sig proteströster med dubbla budskap.

Risken för att FDP ska göra väljare besvikna efter valet och störta ner i en ny kris, ökar naturligtvis om partiet direkt skulle ta på sig ett regeringsansvar, börja kompromissa och tvingas bekänna färg i frågor där Lindner glidit på retoriken under valrörelsen.

De Gröna – för mindre än tio år sedan ett av Europas mest hajpade partier – harvar på låga opinionssiffror. Miljö-, energi- och klimatfrågor, traditionellt miljöpartisternas profilområde, får stor uppmärksamhet inför valet. Ändå är det mycket möjligt att de åter blir förbundsdagens minsta parti. Toppnamnen Katrin Göring-Eckardt och Cem Özdemir, i mina ögon två av de mer förtroendeingivande tyska politikerna, har det tufft att profilera sig.

Både Merkel och ledande krafter inom De gröna har länge lekt med tanken på en koalition mellan kristdemokrater och miljöpartister. I delstaterna pågår redan flera sådana samarbeten.

Idépolitiskt står de varandra närmare än på länge. Men De gröna har en förbittrad vänsterfalang och kristdemokraterna en upprörd högerfalang som båda avskyr tanken på en koalition.

***

Ska man tro opinionsmätningarna – vilket man aldrig ska göra fullt ut – finns det bara två realistiska möjligheter för Merkel att bilda en majoritetsregering efter valet. Antingen måste hon få sargade socialdemokrater att gå med på en ny stor koalition (vilket de absolut inte vill) eller så måste hon övertyga både liberaler och miljöpartister (som misstror varandra ömsesidigt) att en trepartiregering med CDU/CSU, FDP och De Gröna skulle kunna fungera.

Att förhandla fram ett program med bara socialdemokraterna skulle nog kännas som en barnlek för Merkel jämfört med att få Lindner, Göring-Eckardt och Özdemir att skriva under samma regeringsförklaring.

Så även om hon skulle få fortsatt förtroende av de tyska väljarna, kan Merkels fjärde mandatperiod vid makten visa sig bli hennes, sett till det parlamentariska läget, allra svåraste.