Merkel står inför sina svåraste och viktigaste regeringsförhandlingar
SNABBANALYS. Ett lugnt andetag och en anings perspektiv kan vara på sin plats inledningsvis när resultaten från det tyska förbundsdagsvalet trillar in: Frankrikes president de kommande åren heter Emmanuel Macron och Tyskland förbundskansler de kommande åren fortsätter att vara Angela Merkel. Det kunde onekligen ha varit värre.
När människor får säga sitt vid valurnorna – när konkret rösträkning får ersätta lösa tolkningar av folkviljan utifrån banderoller, hatkommentarer och talkörer – visar det sig gång på gång att den politiska mitten lever i Europa, trots allt.
Demokratiska val handlar i slutändan inte om relativa uppgångar och nedgångar, utan om antal mandat, om majoriteter, maktfördelning och regeringsuppdrag. Hårda fakta, inte vindriktning.
Även efter flera års intensiv och hätsk migrations- och integrationsdebatt – med extrema kampanjer mot Merkels och den tyska regeringens beslut sommaren 2015 att värna asylrätten – förblir tyngdpunkten i förbundsdagen socialliberal.
Den stora majoriteten väljare har röstat på något av de fyra partier kring vilka alla regeringsspekulationer stått – kristdemokraterna, socialdemokraterna, de gröna och liberalerna. Det är viktigt att komma ihåg, när valresultatet ska tolkas och partierna välja väg inför kommande regeringsförhandlingar.
***
Uppdraget att leda landet de kommande fyra åren har återigen gått till Merkel, och även om kristdemokratiska CDU/CSU går rejält bakåt jämfört med för fyra år sedan förblir de överlägset starkaste partigrupp.
Och många av de väljare som ville visa sitt missnöje med den sittande, stora koalitionen bestående av kristdemokrater och socialdemokrater, valde att vända sig till liberala FDP, som gör ett av sina starkaste val någonsin och nu återvänder till parlamentet efter att ha missat femprocentspärren 2013.
Också de gröna, som haft motvind större delen av valrörelsen, ser enligt de tidiga prognoserna ut att få ett, vid historisk jämförelse, mycket bra resultat.
Glöm inte det övergripande perspektivet: Anständigheten är under angrepp, utan tvekan, men står pall.
Jag hade önskat socialdemokratiska SPD – ett alltid seriöst, ansvarstagande och för den tyska demokratin viktigt parti – en framgång efter tuffa år. Att partiet, i den situation som Europa befinner sig i just nu, istället med bara drygt 20 procent av rösterna gör sitt sämsta val under hela efterkrigstiden, är oförtjänt och oroväckande.
Martin Schulz betedde sig som en irriterad och dålig förlorare på valkvällen, men utan socialdemokraternas regeringsduglighet, utrikespolitiska insikter och beredskap att samarbeta hade Merkel fått det svårt att hitta en fungerande, pålitlig majoritet under den senaste mandatperioden. En del av hennes framgångar och ställning, den stil, trygghet, ärlighet och värdighet hon utstrålat, bör definitivt tillskrivas också SPD. Det hade varit värt ett större erkännande från väljarnas sida.
***
För även om Merkel nu går in på sin fjärde mandatperiod vid makten, ger andra delar av valresultatet väldigt oroande besked om stämningslägen och opinioner i det tyska samhället.
Att det främlingsfientliga och extremnationalistiska partiet AfD inte bara kommer in i förbundsdagen, utan dessutom, trots ibland öppen rasism, blir tredje största parti, är en allvarlig varningssignal. Med förbundsdagen som plattform, och med status som ett av de starkaste oppositionspartierna, ökar AfD:s möjligheter att bedriva propaganda, locka till sig fler företrädare och skapa en uthållig organisation.
Den europeiska extremhögern med parlamentarisk förankring växer därmed ytterligare. Det kommer att ställa de övriga partierna inför bryderier: hur på bästa sätt bemöta, bekämpa och förhålla sig till sådana krafter, utan att bli fullständigt fixerade vid dem? Även de regionala skillnaderna i valresultaten mellan delstaterna i öst och delstaterna i väst behöver analyseras närmare.
***
Ett första steg, och en rimlig slutsats av valresultat, är att även den nya regeringen måste ha stöd av en majoritet i förbundsdagen, samtidigt som AfD inte får skänkas status som ledande oppositionsparti.
Beskeden från den socialdemokratiska ledningen i kväll att SPD nu lämnar regeringen för att istället bli starkaste oppositionsparti känns vettigt och nödvändigt. Det är inte att fly ansvaret – SPD behöver inte misstänkas för det efter att ha suttit i regering 15 av de senaste 19 åren – utan bidrar till att ge Tyskland den inrikespolitiska dynamik som saknats de senaste åren.
För sin fjärde regeringsperiod kommer Angela Merkel, om hon ska kunna regera med majoritet, istället att behöva få ihop en trepartikoalition, där både liberala FDP och de gröna ingår (det som på grund av partifärgerna brukar kallas för en Jamaica-koalition).
Signalerna från de liberala och gröna valvakorna är avvaktande och självmedvetna, men stänger inga dörrar. Alla förstår lägets allvar. Att samtal inom kort kommer att inledas mellan de tre partierna (eller de fyra partierna, som det formellt blir eftersom kristdemokraterna är sammansatta av både CDU och bayerska CSU) kan man utgå ifrån.
Men kraven från både FDP och de gröna för att medverka i regeringen kommer att bli höga, och kanske ibland motstridiga. Det är inte bara kristdemokraterna som ska komma överens med liberaler respektive miljöpartister.
Den svåraste utmaningen blir att få de två senare att enas om kompromisser. Och ibland har det visat sig att de djupaste klyftorna kan gå mellan CDU och CSU, där de senare nu känner ett starkt behov av att få profilera sig högerut, för att mota AfD i den egna delstaten.
Merkel står utan tvekan inför de svåraste inrikespolitiska förhandlingar hon upplevt hittills, efter 12 år som förbundskansler, 17 år som partiledare och snart 30 år i toppolitiken. Debatten nu ikväll mellan partiledarna visade hur retligt och oklart läget ännu är.
***
Men en sådan regeringskoalition, om förhandlingarna lyckas och den får chansen, skulle också innebära något idépolitiskt nytt i tysk politik. Det var hoppingivande i ZDF:s sändning för en liten stund sedan, när de grönas Katrin Göring-Eckhart varnade för att redan nu börja bedriva valrörelse inför nästa val 2021.
En moderniserad konservatism, en realistisk miljöpartism och en av djupa kriser och fyra år utan parlamentarisk bas härdad liberalism: Tre idétraditioner som av olika skäl är under press i dag, som avkrävs svar på helt nya typer av frågor, skulle i ett regeringssamarbete – under bevakning av en vitaliserad socialdemokrati i opposition – i bästa fall kunna skava och locka fram oväntade och bättre sidor hos varandra.
Ekonomi, miljö, klimat, investeringar för både social sammanhållning och framtidens jobb, demokrati, öppenhet, mångfald, integritet och europeiskt engagemang: mycket skulle kunna sammanfalla i en ny reformpolitik, i precis rätt ögonblick för Europa och i ett samspel med Frankrike.
Det kommer att bli oerhört svårt att få en sådan regeringskoalition att ens ta form. Risken finns fortfarande att Merkel tvingas bilda en minoritetsregering. Dramatiska veckor väntar bakom kulisserna. Framtida memoarer kommer att vara fulla med detaljer och repliker från de avgörande samtalen mellan partiledarna. Men skulle det lyckas kan en pragmatisk allians mellan konservativa, liberaler och gröna, med mogna socialdemokrater i opposition, även visa sig vara det bästa sättet att långsiktigt förebygga och dämpa de oroväckande, farliga tendenserna i det tyska valet.
Lugn, metodik och klarsyn kommer att krävas. Att Angela Merkel är rätt person för den uppgiften har de tyska väljarna nu beslutat ännu en gång.
