Ett mönster återkommer i sommarens skandaler

Av , , Bli först att kommentera 0

Skandalerna som rör myndigheters IT-säkerhet, integritet och hantering av känslig information fortsätter.

Ekots avslöjande i går att rikspolischefen Dan Eliasson 2015 i strid med säkerhetsförordning och gällande regelverk beslutade att ge ett privat företag åtkomst till information i polisens personal- och lönesystem, med uppgifter om polisers namn, personnummer, löner, anhöriga, resor och scheman, har fått hård kritik. På nytt tvingas regeringen hantera en kris som har med grundläggande informationssäkerhet att göra.

Bakgrunden till rikspolischefens beslut ska ha varit att myndigheten inte längre upplevde sig kunna sköta sitt interna löne- och personalsystem Palasso, utan behövde hjälp av kanadensiska företaget CGI, som äger systemet. För att skynda på processen valde Eliasson att inte invänta försvarsmaktens godkännande och kontroll av det krypteringsskydd som krävs när det gäller uppgifter med relevans för rikets säkerhet.

Man kan utgå ifrån att fler liknande missgrepp kommer att uppdagas den närmaste tiden, när fler myndigheter och andra viktiga aktörer granskas på ett område där i ärlighetens stora delar av samhället saknat tillräcklig kunskap, medvetenhet och skärpa.

Det är viktigt att de utredningar som nu dras igång går in i frågorna på djupet, för att säkerhetstänkandet ska kunna utvecklas bort de värsta formerna av aningslöshet och slapphet.

***

En av flera gemensamma nämnare för ett antal av de affärer som stått i centrum senaste tiden, inom myndigheter, föreningar och partinära organisationer är bristen på internt ansvarstagande, strikthet och kurage att säga ifrån.

Det gäller exempelvis även det moraliskt och principiellt skandalösa agerandet inom socialdemokraternas egen, av lagstiftningen särbehandlade, lotteriverksamhet, som avslöjades av DN häromdagen

Mönstret går igen. Att inte någon, fler eller tillräckligt inflytelserika säger ifrån i förväg, på ett sätt som inte går att ignorera eller misstolka. Tar konflikten, vågar förstöra stämningen genom att påpeka när grova oegentligheter föreligger, hyckleri pågår, systemmissbruk sprider sig, avsteg från de principer som visas upp utåt äger rum eller brott mot grundläggande regelverk begås.

Nu kommer rannsakan och självkritik först när journalister gräver fram missförhållandena. Även det är en slutsats att dra efter denna märkliga sommar och tidiga höst i svensk politik. Det brister i diskussions-, ämbetsmanna- och myndighetskulturen, när regelverk tänjs och smygs förbi för att skynda på åtgärder, utan att det blir en offentlig diskussion om det direkt.

Att yttra obekväma sanningar högt på interna möten, ifrågasätta en konsensus, inte nicka ja i alla lägen, störa en gruppdynamik, äventyra en process i en jäktad, pressad vardag med hänvisningar till principer, det är jobbigt, genererar dålig stämning och ger inga vänner. Men att det modet, och tålamodet att lyssna på invändningar, finns någonstans, är avgörande för en verksamhet.

Vissa roller måste vägledas av något viktigare än effektivitet och smidighet. En beredskap att leva upp till de grunder som definierar ett uppdrag. Den oförvitliga, korrekta, omutbara byråkratin, som ingen älskar, alla muttrar över, men alla också respekterar, är ett slitstarkt ideal. Kombinationen av respekt för och ödmjukhet i ämbetet.

Jag brukar säga att offentliga verksamheter och myndigheter ska vara svala, kyliga men värmetåliga kärl, med tunga, stabila ben. Som tål hetta. Som värnar det mått av långsamhet och eftertänksamhet som ska finnas i inbyggd i varje beslutsprocess. Som klarar av att stå emot inte bara antidemokratiska påtryckningar utifrån, utan också uppifrån, från makten själv, när den är otålig, när den vill ta genvägar, när den vill att omgivningen ska blunda, när den vill bryta mot lagen.

Ett så gammaldags, men i rätt tolkning demokratiskt radikalt ord som ”plikt” – att göra den först och främst – kommer en i hågen.

Bli först att kommentera

Ett tiggeriförbud vore en obehaglig utveckling

Av , , Bli först att kommentera 0

Har på vk.se kombinerat några nyskrivna rader med ett antal tidigare krönikor om debatten om tiggeriförbud:

Ett tiggeriförbud vore en obehaglig utveckling

Bli först att kommentera

John Ashbery (1927-2017) – språket och livet

Av , , Bli först att kommentera 0

Den amerikanske poeten John Ashbery har dött, 90 år gammal. Han har varit en av mina favoritpoeter sedan första gången jag läste något av honom.

Det finns en inre frihet, en melodisk men aldrig banal rytm och en ständig egenhet i hans språk och bilder som gör att hans dikter går att återvända till och läsa på nytt, utan att de någonsin känns förstelnade eller förutsägbara.

Enskilda dikter, även de berättande, har alltid vridit och vänt på sig en aning, skiftat en smula färg, låtit nya stråk och stämningar skymta fram, från en stund till nästa. Det egna tolkningen av en Ashbery-dikt måste därför börja om från början igen, vid varje ny läsning, som något fängslande, lockande men undanglidande i medvetandets utkant.

Hans sätt att skriva om själva språkets och diktandets processer, blev ett sätt att hjälpa läsaren närma sig även livets och skapandets möjligheter och problem.

Han var svårtolkad för de läsare som vill bli tagna bestämt i händerna och släpade framåt av förklaringar, ett klart syfte, entydiga bilder och lättidentifierade känslor, men han var befriande och underbar för den som vill känna språk, tanke och sammanhang knaka lite varsamt och intelligent i fogarna, aldrig vill bli helt färdig med en rad och alltid uppleva möjligheten till en ny tolkning av livet.

Han anspelade ofta på samtida kultur, men utan att bli dagsaktuell på ett kortlivat sätt. Genom hans dikter strömmade flera olika stilar och epoker.

Hans poesi var ingen föreläsningssal, där man sitter stilla och lyssnar, utan ett drömlikt, abstrakt och därför inkluderande dansgolv.

Och så kunde han ändå ibland, som ett skimmer mitt i dikterna, vara fint sentimental, vek och nästan ömsint.

Han fick aldrig nobelpriset, men hade varit förtjänt av det.

***

(Här finns en artikel om Ashbery i New York Times och här en text om honom på Poetry Foundation.)

Bli först att kommentera