Martinson, Tidholm och landsbygdens erfarenheter
Det var mot slutet av första världskriget, under ”världskrisens sämsta år”, som sockenpojken Martin kom vandrande utefter landsvägen i Harry Martinsons självbiografiska roman ”Vägen ut” (utgiven 1936 som en fortsättning på ”Nässlorna blomma”).
Han gick genom ”skogar av mörk och gammalsträv jättegran”. Här och där en by, ekorrar som tjäckade till och försvann, ”annars intet liv, bara granarnas melankoliska sus”. Inga bilar färdades på landsvägen som kallades ”Nissastigen”. Martin befann sig där ”ensam med jaget, ensam med jagets sorger och jagets läxor, en vandrande och isolerad människa i vardande”.
Det är en scen – jag har gjort det förbjudna och vikt ett hundöra vid den i mitt exemplar av boken – där spänningar, ensamhet, frigörelse och drömmar ligger lagrade, som går igen i mycket av det svenska 1900-talets arbetarlitteratur. Den arbetarlitteratur som i så hög grad, och på så olika sätt, präglades av två Martinson – Harry och Moa. Starka författarskap och personligheter var för sig, och som ett kärlekspar intrasslade i varandras öden, i förväntningar, drama, besvikelser, förlåtelser, svek och sorger.
Men när han vandrade längs Nissastigen i ”Vägen ut”, var Martin ännu ungdom, med mycket bakom men det mesta framför sig. Genom skog på väg ut i livet, mot havet, mot äventyren. Och samtidigt rörde han sig, i den litterära skildringen och sannolikt i Harry Martinsons minne, ut ur ett gammalt Sverige, om vilket han skulle komma att vittna och berätta, in i ett nytt land. Någonting tog sin början där, även i nationen som stått vid sidan om striderna.
Det är en scen, som fångar några av de märkliga, blandade stämningar som rådde i Sverige när världskrig övergick i fredstid, och landet var mitt uppe i det demokratiska genombrottet. Framför allt de dova känslor som behärskade landsbygden det år Per T Ohlsson i sin lärorika bok ”1918. Året då Sverige blev Sverige”, beskriver som ”omskakande, fyllt av överraskningar och tvära kast – och för framtiden havande med både gott och ont”.
Martinson, som själv hade varit vittne till skakningarna, skrev om samma tid, att den behärskades, ”av en ny slags pessimism. Alla avlastade på alla sin svartsyn. Sverige hade stått utanför kriget och kommit att behärskas av den utomståendes svarta, makabert avundsjuka kverulans: kristidens, osäkerhetens. I storstäder och ”kulturcentra” visste man mycket litet av det gölsvarta, gruvande och grubblande som folksjälen dolde i avkrokarna av det stora avkroksriket.”
Och så några tänkvärda rader: ”Den genomgående tonen var att man ingenting hade att referera till, såsom den övriga världen, inga hekatomber av lik, bara livsmedelsbrist och leda, gulascheri, hemlöshet och förskjutning. Alla famlade. I avkroksstugorna sutto gummorna och gräto. Det hade väl tänkt sig en något annorledes ålderdom, en fridfullt planschartad aftonsol, men i stället blev allting ruggigt och tusen ruggiga rykten gjorde saken än ruggigare.”
Inom Martin själv ropade, utom kristidens ”säregna sorgeknarr”, även ”rösterna från flera år, inbegripna i evinnerliga trätor som aldrig ville sluta”. Det var ”som hade han haft tio familjer i huvudet och alla skreko mot varandra, korrigerade varandra, varnade och hotade varandra.”
Det blir också en beskrivning av dåtidens svenska samhälle, dess skiftande miljöer, traditioner och intressen.
***
Man kan säga mycket om det dagsaktuella i ”Vägen ut”. Om parallellerna mellan ett uppbrott då och ett uppbrott nu. Om spänningar och rädslor, grundade i verkliga men ibland motstridiga erfarenheter. Ändå slås jag först och främst av den tydliga skillnad Martinson gör i scenen, mellan städerna och landsbygdens olika själstillstånd. Redan då fanns de där, slitningarna mellan stad och land, mellan det urbana perspektivet och landsbygdens upplevelser – även inom enskilda människor – på ett sätt som vi kan känna igen i dag.
Jag har kommit att tänka på den scenen i ”Vägen ut” när jag läst i Po Tidholms nya bok ”Läget i landet. 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror”.
Man vill veta”, skriver Tidholm där, ”om man finns, och i så fall var och på vilket sätt. Före moderniteten var den geografiska identiteten det enda vi hade. Andra koncept saknade betydelse i ett samhälle som saknade kommunikationsmedel. Varje plats hade sin berättelse – konstruerad förstås – som gjorde anspråk på sanningen. En bit bort, i nästa land, stad, by eller dalgång, bodde de andra. Sedan tog kanske nationen över, eller klassen, facket eller könet. I Folkhemssverige spreds en myt om homogenitet som dämpade platsens betydelse i identitetsskapandet. Långsamt blev staden norm.”
Det här är inte en recension, men ”Läget i landet” är en bok jag tycker att alla som intresserar sig för landsbygden bör läsa, men ingen bör acceptera som sista ordet.
Först en bekännelse: Jag har som liberal lantis ett kluvet förhållande till den där förbannade Po. Han är i flera avseenden en förebild och själsfrände. När han fångar landsbygdens historiska erfarenheter, snabbt hittar det väsentliga, frilägger makthierarkier och med klar blick varnar för ”att de skattefinansierade framgångsberättelserna är exkluderande, att de stänger människor ute från politiken” och driver med övningar som går ut på att ”brainstorma fram positiva buzzwords” i kommunernas utvecklingsarbete.
Å andra sidan stöter man ofta i Tidholms texter på en relativt dogmatisk socialistisk samhällssyn som ibland tar slöa genvägar och fastnar i en onödigt låst vänsterjargong.
Det gäller att läsa honom aktivt och diskuterande. Inte som ett facit att somna till, utan som en frågeställare att vakna till.
