Maktkampen inom S i Umeå är sund – men borde föras öppet

Det har viskats och undrats, ända sedan valet 2014, om hur det egentligen står till med socialdemokraterna i Umeå. oron, de interna spänningarna, den ifrågasatta ledningen, plötsliga omprövningar i kontroversiella ärenden och samtidigt en tålig, disciplinerad sammanhållning utåt när det blåst upp till storm.

Ett kollektivt ledarskap som fungerar, bara på ett annat och mindre demonstrativt sätt än Umeå varit vant vid? Eller ett ledarskap med svagt stöd som inte vågar ta jobbiga debatter öppet, i tid och i laga ordning?

Det har varit svårtolkat, även för dem som lärt sig tyda tecken och subtila rörelser djupt inne i det maktbärande partiet.

Att kommunstyrelsens ordförande 2018-2022 kommer att heta Hans Lindberg, har inte varit givet, enligt snacket. Och med det har inte viskarna menat att en socialdemokratisk maktförlust väntar nästa höst, att Anders Ågrens stund är kommen, utan att det förbereds en revolt internt i S, av personer som accepterat Lindbergs tid vid makten som ett sätt att komma ut ur den holmlundska epoken, men inte som grundval för en långsiktig omstart av den lokala socialdemokratin.

Vilka grupperingar skulle det i så fall kunna tänkas vara, som planerar något sådant? Är deras missnöje ideologiskt betingat, eller styrt av egna maktintressen? Oklart. Gissningarna blir vagare ju mer konkret frågorna ställs.

Svårtolkat är det också av det skälet att högljudda vänsteraktivister alltid gärna gör sig till – relativt historielösa och okunniga – uttolkare av vad den sanna socialdemokratin består i och därför ibland uppträder som en skenbar internopposition. Trots att deras förankring hos socialdemokratiska kärnväljare alltid varit svag. (Jämför exempelvis, som en kontrast, med det resonemang om ”arbetarkonservatism” Widar Andersson fört, bland annat i poddsamtal hos Axess med PJ Anders Linder. Jag vill hävda att han är något på spåren där, för den som på allvar vill förstå socialdemokratins historia.)

Vad som rör sig längst inne i Umeås socialdemokrati, lär vi dock få veta första när maktkampen är avgjord. Det är synd.

***

Vi kommer alltid, skrev den amerikanska statsvetaren Georgia Warnke 1987 i ”Hans-Georg Gadamer. Hermeneutik, tradition och förnuft”, ”att förstå historiska händelser ur ett perspektiv som både är bredare än det våra föregångare kunde anlägga och trängre än det våra efterföljare kommer att kunna anlägga”.

Det är en insikt som manar till ödmjukhet mellan generationer och epoker, men också till skepsis inför tolkningar av historien som går oreflekterat i arv. Att förstå historien, och lära av den för vår egen tids problem och konflikter, är en svår övning. Det kräver kraft till frigörelse från en del gamla förhärskande dogmer och mod till naken, ärlig självrannsakan av den egna utgångspunkten. Nya erfarenheter tillkommer utan avbrott. Samtidigt ökar avståndet till viktiga händelser för varje år. De tunna, betydelsefulla trådarna av personliga upplevelser, som kan fångas i möten med dem som var med, brister förr eller senare. Etiketter som sammanfattar, skapas vanligtvis först i efterhand.

Den insikten har relevans även för samtida händelser. Var inte för snabb med säkra slutsatser och definitiva omdömen. Men dröj inte för länge heller. Inget facit väntar runt hörnet.

Intellektuell hederlighet som ideal, generös inlevelse i andras situationer, nykter granskning av vart man själv står och sund distans till floskler och ädla poser som sällan betyder något för hur människor uppträder i praktiken – efter det finns en växande längtan.

***

De stora skiftena i Umeås historia har varit ganska lätta att identifiera direkt: stadsbranden, regementets anläggning, universitetets grundande. Fysiska händelser, etableringar av nya verksamheter och avgörande lokaliseringsbeslut, har varslat om sociala, ekonomiska och kulturella förändringar. Politiska prioriteringar och den omgivande samhällsutvecklingen har kapplöpt om att prägla Umeå.

Kanske kommer åren kring kulturhuvudstadsåret 2014, hela 2010-talet, att ses som ett naturligt ställe för framtidens historieböcker att sätt ny rubrik. Händer något nu i staden som förstärkt av samhällsutvecklingen kommer att få konsekvenser för lång tid framåt?

Var kulturhuvudstadssatsningen – det sättet att tänka, planera, fatta beslut och genomföra, den typen av frågeställningar och projekt – kulmen på en lång epok, som tog sin början vid universitetets tillkomst och bars upp under flera decennier av befolkningstillväxt och relativt brett förankrade visioner? Är det nu, i en annan tid, med större osäkerhet, med nya sakområden i fokus, dags för något slags perspektivskifte?

Att makten kan växla från val till val även internt i partier är inget konstigt. Normalt sett sker det för sällan än för ofta. Mandatperioder är begränsade av goda skäl.

Maktkampen inom socialdemokratin i Umeå ska inte ses som något negativt, utan som en uppmaning till fler – även liberaler och konservativa – att titta bortom dagens i ärlighetens namn en aning rostiga umedebatt.

Alla partier borde grubbla över vilka de djupare drivkrafterna bakom ett nytt skifte i Umeås historia skulle kunna vara – oavsett om det blir med gamla ledningar eller nya – givet de vägval som väntar kring ekonomi, välfärd, valfrihet, företagande, utbildning och kommunens landsbygd.

Att partier har ett levande inre liv, med flera villiga att ta över, är hoppingivande. Att det bubblar till är sunt. Det sorgliga är att så lite av debatten förs oförblommerat, rakryggat och ärligt inför medborgarna, med idéer istället för intriger i centrum.

Är det läge att våga fler ideologiska konflikter i den lokala demokratin? Berätta att ni vill, och vad det är ni vill.

Vilka partier har mest att vinna respektive förlora på att fler frågor ställs rakt på sak i Umeå?

Låt väljarna ge svaret.