Hök Matts Erikssons vandring genom socknen – då och nu

Det vilar vårsol över bygden, när bonden Hök Matts Eriksson kommer vandrande med sonen Gabriel från sin gård långt uppe i norr. De är på väg ner till storbruket i södra sockenändan, för att skriva under kontraktet som ska överföra hela hans egendom, stugan, skogen, åkrarna, ängarna och boskapen, till sågverksbolaget.

Hemmet ska säljas, för Hök Matts Eriksson ska lämna landet, och fara med Helgumianerna till Jerusalem, den heliga staden.Hök Matts Erikssons väg genom socknen, i romanen ”Jerusalem” (1901), är en gripande passage i Selma Lagerlöfs författarskap. Och den rymmer en fråga från ett barn till en förälder, som berör lika starkt i dag som när den ställdes första gången.

”De gå förbi alla de nysådda fälten”, skriver Lagerlöf och låter läsaren känna Hök Matts Erikssons kärlek till vårlandskapet, ”som just nu hålla på att betäckas med brodd. De se alla de saftigt gröna rågåkrarna, alla de fagra vallarna, där klövern snart ska börja rodna och dofta. De gå också förbi en hel mängd hus, som man målar och ger nya fönster eller förser med glasverandor. De gå förbi trädgårdar, där man gräver och planterar. Alla människor, som de möta, komma med skorna leriga och med jord på händerna, därför att de ha gått uppe i åkrar och kålgårdar, där de ha satt potatis och kål eller sått rovor och morötter.”

Våren bryter fram, och vart de ser finns jobb att utföra. ”Varje människa får lust att gripa in och hjälpa till, även om hon går över mark, som inte tillhör henne.” Det är hårt, bekänner Hök Matts Eriksson, att nödgas lämna gården om våren, ”just då man skulle vilja ta i av alla krafter.” Jag önskar, säger han eftertänksamt, ”att jag hade sålt min egendom en höst, sedan arbetet hade tagit slut”.

Han kämpar under promenaden till brukskontoret med ångest över sitt beslut att sälja och flytta. Han undrar över vårsysslorna på gårdarna de passerar, om potatisen, havren, fölungarna och kalvarna, och berättar för sonen om det slit han under 30 års tid lagt ner på det egna hem han nu ska emigrera från.

Den utmark han köpte som ung pojke, minns Hök Matts Eriksson, bestod till hälften av myrmark och till hälften av stenrös, i en förskräcklig blandning. Men att bryta stenen, att dika och torrlägga myrmarken, att bygga stall åt boskapen, att arbeta i skogen, att sträva för att få det lite bättre, blev hans liv.

Nu ska det säljas till ett bolag som, anar han, kommer att hugga ner skogen, låta gården förfalla, låta myren bli myr igen och låta ”björkskogen växa ner i åkern.” Värdet i egendomen hämtas ut, men livsprojektet tar slut.

Och så ställer Gabriel, som själv är besluten att fara till Jerusalem, en fråga till sin far, som skapar ett sådant där ögonblick i litteraturen, när man nästan känner hur en hel nation stannar upp och lyssnar spänt på svaret:

”Varför håller ni så fast vid ett ställe, där ni har slitit så ont?”

Det är en fråga som berör något starkt och svårt i den svenska landsbygdens historia – generationers varma, nästan obegripliga ömhet inför bygder, som varit så kärva och stränga tillbaka.

För Lagerlöf, arbetets och pliktens skildrare, var Gabriels fråga en av de viktiga i livet. Hök Matts Erikssons svar är ljust: Men tänk, utbrister han, vilken glädje det också var, ”då jag fick bygga stora stall åt djuren och då boskapen år efter år förökade sig så, att jag ständigt måste tänka på att vidga utrymmet!”

Han börjar prata om planerna för ett nytt tak åt lagården, och om timret de samlat för ett nytt tvåvåningshus, med veranda, balkong och gräsmatta. Skulle det inte, frågar han sonen, ha varit vackert? Och så drömmer han om en slåttermaskin.

Till slut, när han ska skriva sitt namn på kontraktet i förvaltarens kontor, har kärleken till marken, den lilla värld som är hans, blivit för stark, och han klarar inte av att fullfölja affären. Istället stryker han tjocka streck ”fram och åter över det förhatliga papperet”. Hök Matts Eriksson har under sin vandring beslutat sig för att stanna kvar.

På dagen för sonens avfärd till det heliga landet, följer inte fadern med till järnvägsstationen för att ta avsked, utan sliter ont och envist med att bryta sten efter sten till en gärdsgård, som ”i sin ungdom”. Det är hans hjälplösa, ensamma försök att bemästra en inre, svart, hård sorg.

I Selma Lagerlöfs sällskap, med kvinnorna och männen i hennes berättelser, är det aldrig enkelt, ofta smärtsamt och alltid dubbelbottnat.

***

Att människors möda, uppoffringar och ansvarstagande, genom förkovran och arbete, i ett liv och ett hem, kanske i en lokal gemenskap, ska ge en bättre tillvaro, med en aning större framtidsutsikter, om inte för dem själva så åtminstone för deras barn, har varit en ledstjärna även under industraliseringens senare epoker. Att lämna något vidare till nästa generation, som går djupare i jorden och i själen, än det som enbart kan mätas.

Men det har blivit svårare att visualisera och gestalta, vad det innebär på 2000-talet och hur det ska gå till. Det urbana arvet skiljer sig från landsbygdernas arv. Osäkerhet råder om huruvida utbildning och arbete i traditionell form automatiskt kommer att leda till fler livschanser, tryggare ekonomisk vardag, i 2000-talets digitalisering och automatisering.

Och hur tar vi ansvar för klimat och miljö utan att ge upp drömmen om en högre, global levnadsstandard? Den cirkulära ekonomin, den förnyelsebara energiförsörjningen?

Frågorna kommer att ställas med ny aktualitet av nästa generation: Vad sliter vi för, hur kan vi slita på ett hållbart sätt och vad blir det som vi lämnar i arv?