Glöm inte villkoren för entreprenörskap som valfråga
I efterhand blir mönstren alltid tydligare. När efterkrigstidens rekordår av hög, stabil tillväxt tog slut på 1970-talet och ersattes av lågkonjunktur, oljekris och makroekonomisk oro, var det inledningen på en genomgripande förändring av investeringar, produktion, arbete och konsumtion i hela den industriella ekonomin.
Då inleddes en omställning som skulle prägla svensk ekonomi ett halvt sekel framåt, genom svåra och goda tider.
Nu är vi på väg in ett nytt skede av tekniska, kulturella, politiska och sociala förändringar som kan visa sig bli lika drastiska och grundläggande. Men vilka är de?
När omvandlingen kom på 1970-talet, var den inte lätt att tolka för dåtidens aktörer. Det enorma behov av fysisk uppbyggnad, i form av bland annat infrastruktur och fabriksanläggningar, som präglat Europa decennierna efter andra världskriget, började fram mot slutet av 1960-talet att gradvis mattas av. Samtidigt krympte det konkurrensförsprång Sverige oförtjänt åtnjutit under samma tidsperiod allt mer i takt med andra länders återhämtning.
De tunga, råvarunära branscherna tappade i relativ betydelse jämfört med mer högteknologiska och kunskapsintensiva industri- och tjänsteföretag. Och en mer kritisk energi- och miljödebatt drogs igång.
När den traditionella investeringskvoten – som angav hur mycket av den totala produktionen som återinvesteras i fast, materiellt kapital – sjönk, var det därför inte bara ett resultat av kris och lågkonjunktur. Det var också en följd av att allt mer istället satsades på sådant som utbildning, forskning och så kallade immateriella tillgångar.
Samtidigt fick små- och medelstora företag i nya branscher en växande betydelse för sysselsättningen, trots att de politiska prioriteringarna i Sverige envist fortsatte att ha ett storföretagsdominerat, korporativistiskt perspektiv.
Men till skillnad från det jämförelsevis raka, direkta sambandet som rådde mellan investeringar i fast kapital och efterföljande produktionsökningar, är det mer komplicerat att reda ut på 2010-talet vad övergripande satsningar på forskning och utbildning får för konsekvenser när det gäller tillväxt, produktivitet, jobb och välstånd.
Som den statliga entreprenörskapsutredningen om innovations- och entreprenörskapsklimatet i Sverige konstaterade förra året i sitt betänkande är inte ens stora investeringar i forskning och utbildning någon garanti för en uthållig tillväxt: ”Alla forskningsresultat blir inte användbara i näringslivet och det är långt ifrån säkert att forskningssatsningar leder till utveckling och innovationskraft i samma land.”
Just entreprenören är en av de aktörer som ofta glöms bort när det gäller den komplicerade vägen från nya kunskaper och upptäckter till nya varor, tjänster eller sätt att arbeta som skapar samhällsnytta eller ekonomiskt värde. Entreprenören skriver utredningen, ”är en central länk i dessa processer” som förvandlar upptäckter till innovationer. ”
Även ur ett miljö- och klimatperspektiv är det av stor betydelse. Därför är det viktig att politiken ger goda förutsättningar för kombinationen av utbildning, entreprenörskap och experiment i en ekonomi. Inklusive som utredningen påpekar, en andra chans genom rekonstruktion för entreprenörer som misslyckats med ett första affärsprojekt, men samlat värdefulla erfarenheter.
Så var det redan under den andra industrialiseringen på 1800-talet, när institutionella reformer som gynnade teknikutveckling, internationellt utbyte, investeringar och entreprenörskap möjliggjorde ”Sveriges resa från ett fattigt agrart land i Europas utkant till en kunskapsdriven välfärdsstat”. Klarar vi en ny resa på 2000-talet, utifrån vår tids förutsättningar?
Det är en läsvärd utredning, för alla som söker frågor med substans att diskutera inför valet 2018.
