När makthavare inte vill bli störda

Det stod klart ganska tidigt efteråt, att orsaken till katastrofen varit något till synes så banalt som en av lyftraketernas gummipackningar, som blivit stel och tappat elasticitet i kylan vid uppskjutningen av rymdfärjan Challenger från Kennedy Space Center i Florida, den 28 januari 1986.

Just de där packningarna, så kallade O-ringar, som skulle hålla tätt mellan lyftraketernas olika sektioner och hindra het gas från att läcka ut under accelerationen, hade skapat problem flera gånger under förberedelserna. NASA:s ingenjörer varnade in i det sista för att tillåta start vid för låga temperaturer.

Klartecken gavs ändå. De högsta ansvariga hoppades på det bästa, och blundade för information som störde bilden. Efter 73 sekunder exploderade rymdfärjan och samtliga sju astronauter dödades.

***

Det är ofta de små detaljerna som varslar om gigantiska systemfel, och inledningsvis obetydliga skevheter i marginalen som blottlägger omfattande, centrala missförhållanden.

Råder toppstyre, stress eller sträng konformism inom en organisation, blir det obekvämt och kostsamt för enskilda medarbetare att framföra kritik om detaljer när mycket anses stå på spel.

Och om den granskande omgivningen saknar egen kompetens, inte riktigt är insatt i ämnet, drivs mer av grupptryck, lägeranda och flåsiga floskler än av integritet, oberoende och intellektuell ärlighet, är risken stor att de flesta kommer att lita på makthavarnas försäkringar om att allt är lugnt, kraven uppfyllda och rutinerna tillräckliga, snarare än på enskilda bråkstakar som varnar för något få andra riktigt begriper innebörden av.

Det vet man ju hur jobbiga de brukar vara, de där som envisas med att ta upp formalia och problem, precis i det läge som den stora lanseringen ska genomföras.

***

En av de bästa filmerna om det fenomenet är fortfarande ”The China Syndrome” från 1979, med Jane Fonda och Jack Lemmon i huvudrollerna.

Den skildrar förloppet bakom en fiktiv kärnkraftsolycka. Hur fortsatt drift av en skadad reaktor tillåts, rentav tvingas fram genom våld och korruption, trots att allvarliga incidenter och varningar från en medarbetare borde ha fått de ansvariga att avvakta och utreda noggrannare.

***

Det som gäller för organisationer, kan gälla även för ett samhälle i stort. De första sprickorna börjar någonstans i det lilla, och de inledande varningarna framförs vid platser på långt avstånd från etablissemangens miljöer. Om det som håller på att gå snett strider mot makthavares eller agendasättares propagerade världsbilder, egna självbilder och inövade jargonger, kommer oviljan att lyssna att vara stor.

Så har det varit historiskt på en massa områden: när det gäller klimat- och miljöproblem, naturexploateringar, sociala orättvisor, vapenexport, ekonomiska orimligheter, offentligt slöseri, politisk korruption, ideologisk likriktning och sekterism inom kulturlivet, oförmågan som länge rådde att ingripa mot mobbing i skolorna, bristande kvalitet i viktiga verksamheter som vård och omsorg, djupa spänningar i eller mellan olika delar av samhället – när något går snett har det ofta funnits tidiga varningstecken och människor som påpekat problemen, under stort motstånd uppifrån, ibland med rena försök att skandalisera kritikerna.

***

Men missförhållandena har också kunnat vara gigantiska från början, utan att det fått konsekvenser.

Det könsförtryck och maktmissbruk som frihetsrörelsen #Metoo, en av de viktigaste revolterna i modern tid, lyft fram, har varit känt som fenomen länge. Men först nu – och efter att många katastrofala situationer rått under lång tid – har sanningen brutit fram offentligt som massrörelse, även i hyllade miljöer och bland prisade aktörer, som präglats av svår självgodhet.

Hedersvåldet mot kvinnor i förorter, som fortfarande inte får den uppmärksamhet och väcker det motstånd det borde i alla politiska läger, är ett annat exempel på en fråga där vittnesmål och fakta länge ansågs obekväma att erkänna för några av debattens etablissemang, eftersom det störde deras invanda samhällsanalys.

Varningarna för sjunkande kunskapsnivåer på viktiga utbildningar, är ett tredje, dagsaktuellt exempel på problem som makthavare inte vill se, därför att det utmanar en del etablerade uppfattningar om vad som är rätt att prioritera i utbildningspolitiken.

Risken för en ny dramatisk ekonomisk nedgång de närmaste åren, när verkligheten hinner ifatt den mångåriga stimulanspolitiken, är få, löftesglada politiker villiga att dra slutsatser av.

Den hotade personliga integriteten i det digitaliserade samhället, orkar allt färre bry sig om. De svåra etiska problem som finns med drönare och robotar som vapen – dödandet på distans – men även med annan form av automatisering av känslig verksamhet, hamnar alltid i skuggan av käcka framtidsvisioner.

Inför 2018, är det också uppenbart att det också finns en vardag av otrygghet, oro för våld och brott med frustration över osäkra livsmiljöer – inklusive en växande rädsla bland kvinnor för att röra sig utomhus i mörker kvällstid – på många håll i samhället, som måste får konsekvenser i form av ordentliga satsningar på polis, rättsväsende, och på polisers säkerhet och arbetsvillkor.

***

Exemplen är otaliga. Det som i början förpassas till notiser, och avfärdas som överdriven oro, kan snabbt växa sig till frågor som avgör ett helt val och präglar ett helt samhälles utveckling. Kom ihåg det nästa år, när olika typer av makthavare inte vill bli störda.