Hällnäs såg och en kämpande landsbygd

VÄSTERBOTTEN. Sågverket i Hällnäs hade redan då en lång historia bakom sig och bedömdes, där i början av 1990-talet, vara ett av Europas modernaste, med en ledande position inom träförädlingen och sunda framtidsutsikter. Men det hjälpte inte. På vårvintern 1990 varslades 20 anställda, en fjärdedel av hela arbetsstyrkan, om uppsägning.

Kommunpolitikerna i Vindeln beskrev för VK nyheten som tragisk och en knäck för den positiva trend som funnits i Hällnäs. Av de som skulle tvingas gå var en stor andel kvinnor som anställts åren innan. Hur den lokala arbetsmarknaden för dem skulle bli var en fråga som diskuterades intensivt dagarna efter beskedet.

Orsaken till varslen stod att finna i den internationella konjunkturen. Framför allt var det den ekonomiska oron i Storbritannien de åren, med höga räntor, som fick konkreta återverkningar i Hällnäs.

England hade varit sågverkets största marknad för specialanpassad kompontenttillverkning av dörr- och fönsterkarmar. Mot slutet av 80-talet gick 75 procent av företagets export dit. Men under slutet av 1989 och början av 1990 hade orderingången rasat med hela 40 procent, och att det ekonomiska läget blivit besvärligt var ingen hemlighet i Hällnäs. Det fanns till och med farhågor om att hela verket skulle läggas ner. Så blev det inte.

VD:n konstaterade att det fanns plats för ett sågverk i Hällnäs även i framtiden, men tillade att ”det här är en stentuff bransch som dessutom är överetablerad. Konkurrensen är enormt hård.” Det är ju, sade han också till VK, ”bättre att ha 50-60 personer anställda och överleva än att ha 70-80 och inte klara sig”. Hällnäs såg skulle visa sig ha många år kvar, men nedläggningen hade, trodde de med insyn, inte varit långt borta.

***

Knappt två år senare, i februari 1992, fick Hällnäs ett tillskott på arbetsplatser när Överboda Såg & Hyvleri lades ner och alla de 20 anställda där varslades om uppsägning. Istället valde dåvarande ägaren Balticgruppen att, i den tuffa konjunktur som rådde, prioritera Hällnäs såg, som kunde gå stärkt in i ett av sågverksbranschens svåraste år.

För Överboda kändes däremot nedläggningen som ett svårt slag, med stor rädsla för utflyttning och nedläggning av skola och affär.

En arbetsgrupp bildades i byn för att hitta möjligheter att använda sågverkslokalerna i nya syften, exempelvis småföretagarverksamhet, som kunde ersätta de förlorade arbetstillfällena. Livet gick vidare, men den historien ska inte berättas här.

***

Ytterligare knappt två år senare, i januari 1994, var det dags för dystra besked igen i Hällnäs. Då varslades, trots vinst, god efterfrågan och stabil virkesråvarusituation, tio personer på sågverket om uppsägning. Inte heller den här gången blev någon överraskad, utom möjligen när det gällde varslets storlek.

Bakgrunden angavs vara behovet av att frigöra resurser för kommande investeringar i sågverket som nu långsamt hade börjat bli slitet. Dåvarande produktionschefen nämnde även konkurrensen från Martinssons Trä i Bygdsiljum och NK Lundströms i Tväråbäck som ett skäl till varför kostnaden måste sänkas för den årliga produktion som vid det läget låg på 50 000 kubikmeter sågade trävaror, av vilka 8 000 kubikmeter förädlas till dörr och fönsterkomponenter för export till framför allt England, Italien och Spanien.

***

På våren 1996 stod sågen åter i centrum. Då varslades över tio anställda på Hällnäs såg, samtidigt som besked gavs att sågproduktionen skulle dras ned med en femtedel tillverkningen av träkomponenter helt skulle upphöra och sågen istället inriktas på nya produkter med mindre känslighet för den internationella konjunkturen. Balticgruppens Krister Olsson sade i samband med nyheten att företaget gick mot förlust under 1996, men att något nytt varsel inte var att vänta och att Balticgruppen inte sökte nya ägare till Hällnäs såg.

Ändå torde förhandlingar ha dragits igång inte lång tid därefter, för i november samma år stod det klart att Martionsons skulle köpa Hällnäs såg av Balticgruppen, och i samband med det även släppa sitt tidigare engagemang i Balticgruppen och helt koncentrera sig på träbranschen.

”Vi ser”, sade Martinsons dåvarande vice vd Gösta Stenlund, ”långsiktigt på affären och förhoppningsvis ska även personalen känna trygghet och optimism över att vi är nya ägare.” Inga personalminskningar befarades.

***

Sedan dess har investeringar skett i omgångar på Hällnäs såg, kapaciteten utökats och sågen följt konjunkturernas skiftningar med oro och optimism om vartannat. Men vi lämnar den där, vid ett ägarskifte i mitten av 1990-talet, och har redan förstått vilken kämpande del av bygden den förblivit, i medgång som motgång. Stämningarna har skiftat från år till år, men kompetensen hos de anställda, kvaliteten i det som producerats och övertygelsen om sågens framtid, har varit bestående.

Samtidigt har den tidigare ägaren Balticgruppen de senaste decennierna utvecklats i andra riktningar, med fokus på fastighetshandel och fastighetsförvaltning, och en stor, delvis omstridd, både hyllad och kritiserad, roll i Umeås utveckling på senare år. Ur sågverksbranschen växte mycket fram. Hällnäs såg går inte att tänka bort från Västerbottens moderna historia.

***

I förra veckan kom beskedet att Martinsons nu beslutat att lägga ner sågen i Hällnäs, för att istället koncentrera sin sågverksamhet till Bygdsiljum och Kroksjön. 43 personer anställda i Hällnäs, och med dem en bygd och en viktig del av Vindelns kommun, står därmed inför en oviss framtid. Osäkerheten som så många landsbygdsorter lever med går igen: om arbete, befolkningstal, service, lokaler, vardagsliv, arv.

Det handlar inte om konjunktur- eller investeringsbetingade uppsägningar av en del av arbetsstyrkan den här gången, utan om en nedläggning där maskinparken ska säljas. Mer definitivt blir det inte.

Även om de som nu förlorar jobbet på Hällnäs såg, och där finns flera som varit med om hela den resa som skildrats här, ska erbjudas anställning i Bygdsiljum – vilket inte kommer att fungera i praktiken för alla – innebär det slutet på en verksamhet som vittnat om landsbygdens uthållighet, sårbarhet och ständiga oro för att drabbas av nästa nedläggningsbesked.

Minnen och lokaler blir kvar, äldre får berätta för yngre vad som gav försörjning och möjligheter till bygden under tidigare generationer och drömmen om nya verksamheter, investeringar och jobb består. Ibland lever orter upp igen, ibland blir det ödsligt bland minnena.

Hällnäs hör till dem som vet hur det känns när stora arbetsplatser försvinner. Men Hällnäs hör också till dem som vet att framtiden kan erövras åter på drabbad landsbygd. Där pågår ett slit, där finns en oro, där finns ett engagemang för det lokala, som är en viktig del av det kämpande Sverige på 2000-talet. Vi måste bli bättre på att se och värdesätta den kampen.