Änglar och djävlar på upprorens axlar

Klockan var halv två på natten den 9 augusti 1968, när Richard Nixon satt med en drink i handen på sitt hotellrum i Miami Beach, Florida och försökte komma ner i varv, efter att ha hållit nomineringstalet på republikanernas partikonvent som nyvald presidentkandidat. Det var det berömda tal som bland annat innehöll orden:

”Tonight, I see the face of a child. He lives in a great city. He is black. Or he is white. He is Mexican, Italian, Polish. None of that matters. What matters, he’s an American child. That child in that great city is more important than any politician’s promise. He is America. He is a poet. He is a scientist, he is a great teacher, he is a proud craftsman. He is everything we ever hoped to be and everything we dare to dream to be. He sleeps the sleep of childhood and he dreams the dreams of a child. And yet when he awakens, he awakens to a living nightmare of poverty, neglect and despair.”

Nixon hade, när han dröjde uppe i Miaminatten med sina rådgivare, knappt sovit något de senaste dygnen. John A. Farrell skildrar scenen i ”Richard Nixon. The Life” (2017), hur Nixon ville prata och, som vanligt när utmattning blandades med alkohol, började slänga ur sig aggressiva kommentarer om sina kritiker i det fina etablissemanget.

”Ingen av dem”, sade han med drinken i handen och trötta, hängande ögonlock, ”kunde ha skrivit ett tal som det där, och de hatar mig för det.”

Ändå anar man, hur han fortsatte hoppas på ett godkännande, ett lovord från dem. Inom honom brottades – i vild, sorglig, kaotisk kamp – en önskan om förståelse med en instinkt att söka oförsonlig konflikt. ”De kommer inte”, frågade han plötsligt, ”att gilla talet, eller hur?”. Och sedan, kanske i en blandning av frustrerad suck och ilsket utfall, blev han konkret: ”New York Times och de killarna. Fuck ´em!”

Vid ett annat tillfälle frågade han uppgivet sin omgivning om mediernas dubbla måttstockar, där vissa fick frikort och andra blev hånade: ”Varför får Bobby Kennedy vara så elak, och varför måste jag vara så snäll?”

Det var den Nixon som även i triumfens stund förblev fångad av sin osäkerhet, sina komplex, sin outsiderstatus och sin känsla av att aldrig duga, aldrig bli accepterad, aldrig få en rättvis behandling av de snobbiga, arroganta, liberala vänstereliterna på universiteten och i medierna.

Han var totalt fixerad vid alla de som han misstänkte såg ner på honom, på hans relativt fattiga uppväxt, hans sociala tafatthet, hans utbildning, hans utseende. Alla som snörpte på munnen åt honom, samtidigt som de skönmålade och förlät rikemännen i Kennedysläkten.

***

Det är lätt att känna sympati med delar av hans frustration. De dubbla måttstockarna fanns, då som nu, i etablissemangen som präglade debatten.

Den som vill hitta försonande drag hos Nixon behöver inte leta länge.

* Han hade länge under 1950-talet ett ganska gott rykte i medborgarrättsfrågor, med större meriter på det området än någon av Kennedybröderna. Han var vän med Jackie Robinson, hade en period konstruktiv, regelbunden kontakt med Martin Luther King Jr (vars pappa stödde Nixon i presidentvalet 1960 ända fram till det att Martin Luther King Jr i slutet av valrörelsen blev arresterad i Atlanta och dömd till fängelse och Nixon, till skillnad från Kennedy, inte gjorde något för att hjälpa honom) och ansträngde sig framgångsrikt under sin presidenttid för att bryta upp skolsegregationen i sydstaterna.

* Gröna organisationer har lyft fram Nixon som en av USA:s bästa presidenter någonsin i miljöfrågor.

* Öppningen och avspänningen mot Kina hade många visionerat om, men det var Nixon som hittade vägen dit och var bered att ta konsekvenserna av den.

* Som utrikespolitisk resonör under sin tid som ex-president visade han en överblick som hade gjort honom till en lysande politisk tv-kommentator.

* Och inte att förglömma: när de amerikanska väljarna 1972 fick chansen att utvärdera hans första fyra år som president, och jämföra honom med alternativen, gav de Nixon förnyat förtroende med en av de största segermarginalerna i USA:s historia.

Överhuvudtaget är ju 1968 inte nödvändigtvis att betrakta som det stora radikala uppbrottet när man tittar på valresultaten som följde. Under 20 av de 24 åren från 1968 och framåt styrdes USA av en republikansk president.
En del av Nixons konservativa strategier för att splittra demokraternas väljarunderlag fanns med även i det som sedan blev Ronald Reagan och 1980-talet.

Samhällsutvecklingen är komplex och sker ofta i samspel mellan nya normer i vardagslivet, revolter mot det gamla, modernisering, frigörelse och en viss samtidig, politisk, av väljarna önskad, motsträvighet.

***

Nixons ”fuck ´em!” var en grovhet som sammanfattade en hel politisk karriärs uppdämda frustrerade indignation över vad han uppfattade som en hycklande, orättvis offentlighet.

Och det var en konservativ indignation som går igen i mycket av dagens uppror på sociala medier mot etablissemang (till vilka en sådan här ledarsida räknas). Mot förment politisk korrekthet i miljöer som senare avslöjas ha rymt en stor, ogranskad förljugenhet. De med moraliska tolkningsföreträder och rätt åsikter, kontakter eller bakgrund, har fått vara elaka, eller vara långt värre, brutalare saker, har fått inbjudningar och hyllningar, utan protester.

Det gällde då, och gäller i Faceboook-eran: ofta finns en tyst majoritet som inte låter sig övertygas bara för att medier, kampanjer och kulturkändisar kräver det. Gilla eller hata det, men alla som vill förstå samhällsutvecklingen på riktigt måste förhålla sig till det.

Få politiker har haft samma känsla för den dubbelheten som Nixon, och samtidigt försökt exploatera den på samma amoraliska, korrumperade sätt. För Nixons ”fuck ´em!” var också, i lika hög eller ännu högre grad, ett uttryck för aggressiviteten hos en maktfixerad politiker utan skrupler och utan respekt för demokratiska spelregler.

Det är alltid en farlig lockelse, i synnerhet i tider att upplevd revolt, att se sig själv som ett offer för konspirationer, och att se det offerskapet som en ursäkt för att låta ändamål helga medel i den egna maktutövningen. Oförätter mot en själv blir ett svepskäl för att ignorera andras rättigheter. Så föds brutalitet, godtycklighet och hänsynslöshet, hos en ledare eller i det stöd som formas runt honom eller henne. I synnerhet om makt och initiativ skiftar.

Det sitter alltid både änglar och djävlar på axlarna i upproren mot etablissemang och eliter. Och Nixon är ett exempel på även det.

***

För det vore förrädiskt och falskt att utmåla Nixon som en missförstådd, orättvist behandlad outsider. Nixon var också en maktens man, med de politiskt, ekonomiskt och militärt mäktigas resurser i ryggen, och med möjligheter att genom sitt agerande skada andra människor, nationellt och internationellt

Nixon hatade vissa etablissemang, men tillhörde själv flera andra, med ännu större makt över människors liv. Och redan i sina första politiska kampanjer började han utveckla det slags smutsspel som senare skulle kulminera i Watergate.

En del av den politiska maktmänniskan Nixon var brutal från start. Han fanns som en självklarhet i Joe McCarthys närhet. Och han gav under sina presidentår till slut efter helt för sina sämsta instinkter. Av vittnesmålen från hans omgivning framgår hur den rasism, den antisemitism, det förakt för feminismen och den likgiltigheten inför mediers och politiska motståndares rättigheter som han också bar på – i den där inre kampen mellan det konstruktiva och det destruktiva – började ta över hans jargong sedan han blivit president.

Av den Nixon som hade medkänsla med outsiders på livets skuggsida, blev allt mindre kvar när fördomar om färgade, minoriteter och andra grupper förenades med hans hat av ”kritikerna i etablissemanget”.

Han tappade kontrollen över sin världsbild, sökte syndabockar överallt.

De verkligt tystade majoriteterna, människorna som led på allvar, inklusive i Vietnam, förlorade han helt ur sikte. Det miljöengagemang han i efterhand fått erkännande för, avfärdade han själv ibland som oviktigt och flummigt.

När han själv senare fick frågan om sitt största misstag som president, sade han att det var att han inte bombat Vietnam mer, alltså i det som redan var ett orättfärdigt och omänskligt krig.

Watergate var inte ett isolerat misstag. Det ingick i en helhet av systematiska lagbrott, korruption och antidemokratiska aktiviteter som Nixon tyckte hörde till spelet.

Men det var förstås något han åtminstone delvis hade gemensamt med många av sina motståndare. När Nixon, i en ganska smutsig kampanj, kandiderade till senaten 1950 fick han stöd av Kennedyklanen, som hoppades att Nixon skulle vinna mot den demokratiska kandidaten Helen Gahagan Douglas.

Änglarna och djävlarna har sällan dansat så öppet och samtidigt som hos honom, och ibland hos hans kritiker.

Kan vi lära oss något av det i dag?

Det har sagt att Donald Trump är vår tids Nixon, minus den intellektuella kapaciteten och det sakpolitiska intresset. Jämförelsen haltar i alla avseenden. Nixon var passionerat intresserad av politik och djupt seriös, och med stor distans till den artificiella underhållningsvärld som varit Trumps.

Men både Nixon och Trump är, i olika epoker, resultaten av uppror mot vissa etablissemang, som orkestrerats av andra etablissemang. Processerna i det republikanska partiet som föregick Trumps valvinst, hade sina motsvarigheter i USA:s efterkrigstid, och en av de som omväxlande både bekämpade och gav efter för dem var Nixon.

Det bör finnas med som en varning.

***
(Vem är etablissemang och vem är outsider i Umeå egentligen, frågade jag i en krönika för några år sedan, och undrade om inte Lennart Holmlund på vissa sätt och trots sin formella makt var betydligt mindre etablissemang än många av sina kritiker och deras plattformar i debatten. Att inte alla berörda ville kännas vid frågans relevans var talande i sig. Men jag tror att den typen av brist på självinsikt hos dem som vant sig vid att definiera fint och fult i debatten börjar bli farlig för demokratin.)

***

Många av de uppror som nu pågår mot gamla etablissemang just nu känns befriande, liberala och välkomna. En ny oräddhet, mångfald och öppenhet som river ner gamla låsningar och hierarkier. Fler får chansen att prägla samhällsdebatten med kompetens och egna perspektiv. Förtigna samhällsproblem uppmärksammas tidigare. Fula försök till skandaliseringar av frispråkiga debattörer möter motstånd snabbare. Låt det svänga, även om vi i de gamla hierarkierna blir åksjuka ett tag.

Men självklart finns där, som i fallet med Trumps valrörelse, intoleransen, hatet och hetsen, mot oliktänkande, mot minoriteter, mot främlingar. Det finns inga skäl att söka ursäkta urgammalt hat bara för att det delas mycket på sociala medier eller vinner ett presidentval.

Och även i de intressanta, komplexa upproren finns alltid konstruktiva och destruktiva inslag bredvid varandra. Även där sitter både änglar och djävlar på axlarna. Hur kan det konstruktiva bejakas på ett sätt som blockerar och tar udden av det destruktiva som också lurar, när nya makthierarkier etableras och oro flödar i samhället?

***

Medarbetare har talat om Richard Nixon som en gåtfull personlighet. Ibland såg de i honom en osäker, olycklig liten pojke i behov av en kram och en försäkran om att han duger och är välkommen. Ibland såg de i honom, och det är  en brutal, hänsynslös härskare och egoman, obehärskad, missbrukande, djupt olämplig för, och farlig i, sitt uppdrag.

Helhetsbilden blir motsägelsefull, i slutändan tragisk, en brottslig president och en karaktär som skrämmer. Ändå finns där, hos mig, ett paradoxalt hopp kvar varje gång jag läser om hans liv och bana, att han den här gången ska skärpa till sig och bejaka sina bästa instinkter istället för sina sämsta.

Hans avskedstal, med besvikna, skamsna tårar i ögonen, till medarbetarna i Vita Huset 1974 (se bilden ovan) är fortfarande det mest gripande, nakna, ledsna, sårbara någon president hållit.

Kanske fascinerar han så mycket eftersom en del av den inre kamp som pågick inom honom, och fick sådana dramatiska följder, nu pågår i hela den västliga samhällsdebatten 2017?