2017 var ett år när gamla auktoriteter började falla

2017 ligger voltat och kraschat på vägen. Men ur vraket kliver 2018 fram, som Jokern i The Dark Knight, och kommer mot oss, nynnande, med ett hopp i steget och en kniv i handen, oemotståndlig, oförutsägbar, amoralisk, som en hund som jagar bilar men inte vet vad den ska göra med dem.

Vill vi verkligen veta vad som väntar nästa år?

Egentligen är väl midsommar, samtalen och tystnaderna i den ljusa, varma natten, det årsskifte som betyder mest i Sverige. Då möts vi, återförenas eller tar farväl, så att det känns. Midsommarnatten är ett av den nordliga litteraturens och konstens trumfkort. Med ett kvardröjande ljus och en stämning det kanske tar ett liv att förstå och bemästra fullt ut.

Då, om någonsin, skapas ett före och ett efter, som går att identifiera ännu långt senare. Då formas minnen, som har med nystart, avsked, hemkomst eller uppbrott att göra. Och då avges de löften som betyder mest, och därför lämnar djupast sår om de sviks. Det som viskas i rodnaden vid sjön i norr, mellan bara några få, kommer inifrån och spontant, ur stunden, med ögonblickets ärlighet och inlevelse. Nyårsaftnarnas präktiga löften är i jämförelse som ett officiellt anslag från myndigheter. Institutionaliserat och formaliserat.

En årskalender brukar sällan inleda och avsluta något viktigt, i livet eller samhället.

***

Finns det något kvar att säga om 2017, som inte gällde redan 2016, och som inte kommer att passa in på 2018 i lika hög grad?

Jag tror inte det, men när jag funderat på de senaste tolv månadernas samhällsdebatt, är det ändå en bild som återkommer: Den av auktoriteter, hierarkier, etablissemang, tabun, fraser, sanningar och borgar som börjat rasa, på gott (#Metoo är det allra främsta exemplet, men det finns många fler och mer subtila) och på ont (näthat, rasism, totalitärt anstrukna, identitetspolitiska, antiliberala kampanjer från både vänster och höger).

Det har delvis med internet och sociala medier att göra, att gamla hierarkier brutits ner och nya börjat konstrueras, där de tidigare etablissemangens spelregler och privilegier inte längre tas för givna, vilket till största delen är en efterlängtad befrielse för de flesta. Den processen inleddes förstås för länge sedan, och har många motsvarigheter som inte går att förklara med teknikskiften.

Men 2017 var ändå ett år när raset förstärktes och började få konsekvenser. Det går också att härleda till att nya frågeställningar och samhällsproblem står i centrum, som får tidigare mönster och spänningsfält i idédebatten att bytas ut mot andra.

Och det sämsta makthavare kan göra i det läget, är att i sårat tonfall vara indignerade över att deras ställning börjar ifrågasättas, när andra utför uppgifterna bättre, med större relevans och med högre kvalitet.

Trots allt som sägs och skrivs om samtidens ängslighet, har det blivit svårare för makten att monopolisera debatten. Få erkänner tidigare auktoriteters ord som det automatiskt sista. Den mångfald och den flod som uppstår, kommer per definition att vara demokratiskt berikande, men också föra med sig nya fenomen, som i sig rymmer antidemokratiska faror och totalitära inslag.

Inte heller sakdebatternas förlopp kommer att vara sig lika. Nidbilden har sett ut ungefär så här några år:

Först händer något bra och progressivt. Sedan kommer gapiga, intoleranta aktivister eller särintressen av olika slag rusande och vulgariserar debatten, kidnappar den för egna syften. Därefter stormar konsulter och lycksökare in med trendjargong – ofta i samklang med klickkänsliga medier – på jakt efter finansiering och uppdrag, allt medan de kompetenta, eftertänksamma och sakengagerade medborgarna drar sig undan i känslan av att ingenting gemensamt, inga öppna rum, inga lovande samtal, får förbli inkluderande, sansade och seriösa.

Det var en nidbild från början – och används ibland mot framsteg som är värda att försvara in i det sista – men de mönster som eventuellt känns igen från några sammanhang, utmanas nu också. Mästrande ovanifrån accepteras inte på samma sätt längre. Jag är inte säker på att alla har förstått vidden av det, eller rätt förmår tolka varför en del typ av material i medierna når kvantitativa framgångar i form av klick. I den statistiken kommer i många fall läsarnas och tittarnas kritiska ironi till uttryck.

En del av de utspel som hade, eller önskade ha, en normerande funktion tidigare, upprör nu och möter motstånd i högre grad.

***

Det är faktiskt fullt möjligt att den politiska debatten i Sverige år 2017 både var mer kvalificerad och mer vulgär än någonsin, beroende på vilka diskussioner och vilka forum man följde. Och både den högsta kvaliteten och den värsta smörjan finns i dag finns ofta i sammanhang som är långt från de tidigare gemensamma torgen, långt från public service, tidningar och stora organisationer. Man får vandra bort från centrum, för att hitta kvarter där debatten fängslar och överraskar, positivt som negativt. Det är i sig en viktig insikt.

Självklart, även i 2017 års samhällsdebatt, i medier, kulturliv, akademier och näringsliv, höjs också detta nyår glasen kring borden, i ännu skenbart stabila, självsäkra rum. Vill man vara elak skulle man kunna beskriva scenen så här: Där inne i sina borgar, i en bedräglig värme, sitter tynande skrån och inåtvända kotterier, med vindbryggorna uppfällda och vallgravarna fyllda, och skålar för sina gamla imperier, för sina högtidsord, för sina framgångar och för varandra. Som om ingenting hade hänt. De vill inte höra, hur vinden tjuter och vattnet sjuder utanför.

Men den yttre bilden är inte rättvis och missar något viktigt. För i glasen som höjs, speglas, för den som tittar noga och nära, osäkra ansikten, stela leenden och nervösa blickar. Som anade även de att ett skifte stundar.

Ännu mer patetiska och sorgliga är kanske vi som hänger halvvägs ut ur fönstren, i något som liknar en flykt från de etablerade rum där vi gjorde det bekvämt för oss alltför länge. Trötta på förljugenheten och de dubbla måttstockarna – både från vänster och höger – i det välde av självklara tolkningsföreträden som nu går mot sitt slut, kippar vi efter en aning frisk luft. Men är samtidigt lika förskräckta av det som pågår utanför i stormen, där de nya hierarkierna, ibland med otäck, farlig aggressivitet mot oliktänkande, bygger sina borgar.

När kameran sveper förbi oss går det inte att se vad det är vi vill eller vart vi är på väg. Det kan se ut som om vi bara hänger där, i en blandning av självförakt och vilsenhet. Det är nog ingen förtroendeingivande syn.

Låt mig erkänna det direkt: 2017 var ett förlorat år för både liberala och socialdemokratiska debattörer som inte vill tillhöra vare sig en identitetspolitisk, socialistisk kulturvänster eller en identitetspolitisk nationalkonservativ höger, men som länge levde slött på gamla meriter och moraliska tolkningsföreträden.

Trygga nyckelord räckte länge som argument, i försvaret av den liberala demokratin, den enskildes frihet och rätt, det marknadsekonomiska välfärdssamhället, kulturell mångfald och en generös flyktingpolitik med så öppna gränser som möjligt (öppnare än dagens, vilket jag kommer att fortsätta argumentera för). Det gjorde oss ovilliga att problematisera egna utgångspunkter, och frestade oss att misstänkliggöra dem som ställde jobbiga frågor.

Har jag bidragit till det, ber jag om ursäkt utan förbehåll. Vårt fel, inga bortförklaringar, inga undanflykter. Vad kulturvänstern och den konservativa högern angår, lär de ha sina egna kritiska självrannsakanden framför sig, men det är andras texter att skriva.

***

Vad vi än tycker om varandra ibland, så går det inte i en demokrati på något annat sätt än att medborgare löser problem, hanterar konflikter, vårdar grundläggande normer och diskuterar svårigheter tillsammans. I gemensamma rum och institutioner, som är öppna, tålmodiga och tillgängliga, och som inte bryter ihop för att inte alla är, tycker eller lever på identiska sätt. Målet ska inte vara konsensus, men att vi ska kunna förbli närvarande, bredvid varandra, både före och efter beslut och demokratiska val.

Ut ur kotterierna, bort från lägren, upp ur skyttegravarna, låt tvärsäkerheten vara, se människorna bortom polemiken. Skåla för den fria diskussionen, för rummet fullt av olika perspektiv och skiftande erfarenheter. Det är inget nyårslöfte. Det är en nödvändighet.