Från Umeå till Las Vegas – digitala framsteg och falluckor

Det pågår inte en digitalisering, utan otaliga. Många förbättrar våra liv på fantastiska sätt. Några måste granskas mer ingående.

I slutet av förra året försvarade Helena Fordell, vid Institutionen för farmakologi och klinisk neurovetenskap på Umeå universitet, en avhandling med titeln (och för bövelen, nu måste vi koncentrera oss!):

”Virtual reality-förstärkt rehabilitering för strokepatienter med spatialt neglekt: diagnostik och utvärdering av rehabiliteringseffekt på spatial uppmärksamhet och neuronal aktivitet.”

Love it, redan där.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag förstått, eller ens läst, hela avhandlingen i detalj. Men enkelt uttryckt visar den hur virtual reality-teknik kan hjälpa till att förbättra både diagnoser och rehabilitering för människor med spatial neglekt – ett tillstånd som drabbar ungefär var tredje strokepatient.

Spatialt neglekt leder till en omedvetenhet om vänster sida av kroppen och vänster omvärld, och finns i många fall kvar även efter ett halvår, trots rehabilitering.

Helena Fordell redovisar för och diskuterar hur det datoriserade testbatteriet VR-DiSTRO och rehabmetoden RehAtt – byggd på multisensorisk stimulans i 3D-miljö, med hjälp av bl.a. en robotpenna – gör det lättare att identifiera stroketillstånd och har en positiv effekt på patienters kognitiva träning, såväl i testmiljö som i vardagssituationer.

I korthet: Avancerad VR-teknik har potential att bidra till en förbättrad strokevård, på sjukhusen och i hemmen. Det är ett exempel på digitalisering, robotisering och forskning i värdefullt och konkret sampel. Framsteget kommer inte alla till del och revolutionerar ingenting. Det går inte att göra en spektakulär sciene fiction-film för stora biodukar på temat. Men mötet mellan digital teknik och medicin kan hjälpa en grupp svårt drabbade några steg på vägen mot återhämtning.

Jag tror att det är nödvändigt ibland, i en tid där snack, gräl och offentlig oro gärna lättar från marken och försvinner i tunn luft, att påminna om hur det vi brukar sammanfatta som ”digitalisering” och ”robotisering”, rymmer mycket mer än det som vanligtvis uppmärksammas. Och att utveckling äger rum på många fler områden, ofta subtilt och mödosamt, än bara dem som brukar stå i centrum för glittrande shower och framtidsspaningar.

Umeå är en stad där det, för den som tjuvlyssnar uppe på universitetets institutioner, smyger nere på Sliperiets arrangemang eller – vilket jag rekommenderar – regelbundet följer rapporteringen på infotechumea.se, är ganska lätt att bli digital entusiast. Här går det, med lite ansträngning, att ana möjligheterna på djupet, för hälsa, miljö, ekonomi och demokrati, i den process som ofta debatteras enbart på ytan.

I så måtto, kan avståndet kännas långt, till den årliga megamässan CES (Consumer Electronics Show) i Las Vegas. Där är det inte subtila förbättringar på djupet som uppmärksammas i första hand, utan det spektakulära, revolutionerande och kittlande.

Men kanske håller stämningarna på att förändras även i de digitala skyskraporna högt där uppe.

I senaste avsnittet av Dagens industris ”Digitalpodden” rapporterade journalisten Andreas Cervenka, från CES-mässan. Han gjorde flera intressanta iakttagelser därifrån: Bilbranschen tar allt större plats. Fokus skiftar från prylar till tjänster, artificiell intelligens och virtuella assistenter. Och, säger Cervenka, den ”största trenden är att nästan allting är uppkopplat”. Sakernas internet väller fram.

En annan viktig notering är att även de största aktörerna nu tvingas närma sig grundläggande frågor utifrån ett medborgar- och konsumentperspektiv snarare än ett IT-kapitalperspektiv.

Vad, bland alla nyheter, är det som egentligen förbättrar människors liv, snarare än att bara fånga vår uppmärksamhet, digitalisera och koppla upp saker för teknikens, övervakningens och datainsamlingens egen skull? Vilka förändringar kommer att välkomnas på bred front, när medborgare väger dem mot andra värden som personlig integritet, privatliv, kontroll, individualitet och säkerhet?

Vem ska ha råd att betala för alla innovationer? Var finns det substans bakom hypen? Och vad händer med dem som av olika skäl, ekonomiska, tekniska, åldersmässiga, geografiska, halkar efter i den tekniska omställningen? När samhällen anpassar sig till nya lösningar och gamla vanor långsamt omöjliggörs?

Det kontantlösa samhället och bankernas roll, kan vara ett omdiskuterat exempel. Omställningen av bilflottan ett annat. Digitalisering av grundläggande samhällsservice ett tredje.

Framtida bedömningar av arbetstagare, försäkringstagare, kredittagare och kunder i andra slags branscher, utifrån algoritmernas logik och big data, är ett komplex med många livsfarliga fallgropar för jämlikhet och rättvisa. När digital makt används av de största bolagen som konkurrensfördelar i allt fler traditionella branscher (som när Amazon säljer livsmedel), vad händer då med lokalsamhällenas butiker, näringsidkare och centrumliv?

Och hur ska en monopolisering av digital infrastruktur och viktiga forum – där några jättebolag får en orimligt stor, manipulativ makt, även över vilka som får komma till tals och synas – undvikas? Vågar jag erkänna att jag ibland saknar piratpartiet?

I många fall är förändringarna oproblematiska, tillgängliga, valfria och till nytta för de flesta. Det gäller dock inte allting och inte överallt. Vad är på riktigt och vad är fluff i det som presenteras?, för att låna en distinktion från Financial Times Tim Bradshaw.

De kritiska frågorna om risker och maktstrukturer står inte i motsättning till entusiasm inför mängden konkreta framsteg.

Det går inte att tala om digitaliseringen i singular. Det pågår inte en digitalisering, utan otaliga. Många förbättrar våra liv på fantastiska sätt. Några måste granskas mer ingående.

Vi får väl hjälpas åt.