Centerpartiet när hajpen lagt sig

Krönikeserie: riksdagspartierna inför valet, del 1: Centerpartiet

***

Dilemmat:

De följer värmen och ljuset, brukar dyka upp som prickar i horisonten ganska tidigt, långsamt bli fler, sväva in som ett bud om våren. Till slut är markerna fulla av dem, och några bjuder spektakulära danser på fälten, så att alla ser att de är där.

Centerpartiet har under flera år varit ett populärt stopp för lättrörliga flyttfåglar, i debatten och på sociala medier. En period lockade partiet framför allt offentliga sympatisörer från socialdemokratins sfär. Det senaste året har det mest varit besvikna moderater och frustrerade liberaler som satt sitt hopp till Annie Lööf och de andra.

Med tiden har sällskapet blivit stort, brokigt och glatt i hågen.

På centerpartiet har det gått tämligen lätt för relativt många att projicera ganska skiftande förväntningar.

När det varit som värst – för det finns en tillfällig popularitet och dragningskraft som på sikt gör mer skada än nytta för ett politiskt parti – har centerpartiet riskerat att bli det nya miljöpartiet: Det vill säga det säkra, allmänt tolererade alternativet att nämna för alla som vill slippa jobbiga följdfrågor vid fikabordet, arga blickar på kulturpremiären och elaka stämplar i tidningarna.

Opinionssiffrorna sköt också mycket riktigt i höjden under en period förra året. Och skiftet från skälliskäll till hyllihyll gick snabbt. Från en elak, okunnig och trött rad om Annie Lööf i Göran Sonnevis senaste diktsamling, i den jargong vänstern tidigare brukade avfärda centerledaren, till beröm förra sommaren från självaste Jonas Gardell på Twitter (som då angav asylfrågan som ”en anledning till att jag överväger att ge C min röst 2018”).

Plötsligt var centerpartiet inte det nyliberala spöke som gav vänsterskribenter deras dagliga blodstörtning, utan det stora, sista hoppet, och under ett par månader så rätt något kunde bli.

Men, som Bilbo varnade Frodo: Det är i just sådana stunder, min vän, som du måste vara extra försiktig.

Eller som Cornelis lär har sagt, och som miljöpartiet, en numera ganska övergiven och baktalad häckningsplats, kan intyga: akta er för succé, akta er för succé, då är man torsk.

För med flyttfåglar är det ju så, att de kommer och går med årstiderna. Det är trevligt och hedrande – rentav berikande och inspirerande – att ha dem på besök. Men när mörkret och kylan kommer smygande, tackar vanligtvis de flesta för sällskapet och drar vidare.

På dem går det inte – och det är ingens fel, sommarens minnen består – att bygga långsiktig profil, bärande verksamheter eller ett program som står pall en hel, krånglig mandatperiod.

Det breda, spretiga stöd som lyfte centerpartiet i mätningarna under förra året är lättare att hålla ihop på Facebook, än det blir att hålla ihop efter raden av kompromisser i en eventuell regeringskoalition. Det finns i partiorganisationen ännu traumatiska minnen av stämningsläget när Thorbjörn Fälldin tvingades backa från sina kärnkraftslöften efter valet 1976.

Och centerpartiet råkade ut för ödet att toppa för tidigt, med ett år kvar till valet, och därmed tvingas diskutera varför tidigare höga opinionsiffror sjunker, istället för varför tidigare låga siffror börjat stiga.

***

Möjligheterna:

Det som ändå talar till centerpartiets fördel, är att många av de liberalt sinnade som sökt sig till partiet, har gjort det i ganska djup uppskattning av en politisk rörelse som vågat trotsa trenden av nationalism, nykonservatism och krav på radikalt skärpt asylpolitik.

Att centerpartiet, utan att be om ursäkt, bejakat rollen som irritationsobjektet nummer ett för den höger som utan uppehåll anklagar den tidigare, generösare migrationspolitiken för snart sagt varje samhällsproblem, har varit ett liberalt eldprov.

C har sannolikt majoriteten emot sig, men har visat sig vara ideologiskt medvetet, berett att ta en principfajt, på ett sätt som åtminstone många liberaler tidigare inte riktigt vågat tro på. Kanske en viss lojalitet redan hunnit växa fram hos de nya anhängarna? För ett mindre parti, som inte behöver försöka bli störst, kan det räcka till valsuccé, att inge respekt hos en del av samtidens politiskt hemlösa.

***

Fundamentet

Årets val kommer att domineras av migration och integration. Men på ett sätt som – vilken överraskning – redan tenderar att bli storstadscentrerat. Bortglömda under ytan finns andra spänningar, orosmoment och konflikter som på sikt är nog så viktiga att motverka, om sammanhållning och stabilitet i samhället ska kunna bevaras.

Klimatomställningen är ett exempel. Landsbygdens framtid, med små kämpande kommuner, är ett annat.

Och det är i de frågorna – miljön och landsbygden – som centerpartiet, trots allt, fortfarande måste vinna väljares förtroende med hyfsat liberala lösningar.

Framför allt Sverige bortom storstäderna är ett ämne som har större betydelse, än vad riksmediernas centralredaktioner vill acceptera. Den senaste tidens debatt om de små kommunernas situation i Västerbotten – med både positiva exempel och deppiga prognoser – är en bra utgångspunkt. Men det har blivit svårare för landsbygdspolitiker i alla partier. Regionalpolitiken är mångfacetterad, men otacksam. Att enbart titta på gamla tiders jord- och skogsbruk räcker inte.

För centerpartiets del handlar det om att gå till val på en kombination av nya idéer för regionalpolitiken – exempelvis inom skatteområdet – och en betoning av företagandets, de privata investeringarnas, invandringens och klimatomställningens betydelse för en levande landsbygd. Generella förutsättningar, snarare än specifika stöd.

Att det är Annie Lööf som möter Po Tidholm i den ekonomiska debatten om landsbygden, känns också logiskt. I den konflikten – mellan ett mer marknadsliberalt perspektiv och ett mer socialistiskt – måste centerledaren övertyga, för att partiet ska behålla sitt fundament.

Ganska snart kommer C att åter bestå av det som återstår när de trendkänsliga blåst bort i motvind. Det är då det avslöjas hur man skött sina kärnämnen, och lyckats formulera en praktisk och trovärdig miljö- och landsbygdsliberalism bortom hajpen.

***

En att hålla koll på

Kommunalråd har en tung ställning i C. Madelaine Jakobsson i Nordmaling har haft en relativt framgångsrik mandatperiod. Många i partiet lär snegla på den lokala valrörelsen där.

***

För övrigt…

…borde centerpartiet och liberalerna slås ihop, och ett första steg kunde ha varit en valteknisk samverkan i riksdagsvalet.

***
Citatet.

”Antingen så har man grus, eller så har man inte grus.”
Klassiskt yttrande av Thorbjörn Fälldin i den legendariska debatten mot Olof Palme 1976. Palme briljerade i retorikens högre skola, men jordnäre Fälldin vann tv-tittarnas förtroende.

***

Episk

Fälldins pipa. Återigen kultförklarad efter SVT:s sevärda dokumentär nyligen.

 

*******************************”

 

* (Jag kommer i den här serien att behandla partierna i bokstavsordning, och ska försöka att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning. Nästa krönika i serien publiceras måndag 22/1 och handlar om kristdemokraterna.)