Vem rusar till repets mittpunkt?

Riksdagspartierna inför valet, del 3: Liberalerna

***

Sökandet

Det är bara en ögonblicksbild, men när Maria Leissner valdes till folkpartiledare i februari 1995, som efterträdare till Bengt Westerberg, lovade hon att ”börja leta efter de delar av själen som vi kanske tappat bort”. Hon lyfte i sitt första tal fram aktiva, fria medborgare, en inriktning på kunskap, principfast utrikespolitik och trovärdig miljöpolitik som viktiga liberala målsättningar.

Vad nytillträdda partiledare väljer att betona återspeglar alltid till viss del de frågor som råkar vara aktuella i dagsdebatten just då. Ändå fastnar jag vid Maria Leissners ärliga ord om att vilja söka en borttappad del av sitt partis själ. Det alltså i ett läge när hon tog över efter Bengt Westerberg.

Vid en tillbakablick i dag, 23 år senare, skulle de flesta nog se mer av ideologisk kontinuitet än av ideologiskt brott i just den övergången.

Men organiserade liberaler har alltid blivit stressade av tanken på att andra skulle förstå och försvara liberalismen bättre, än det parti som gör anspråk på att företräda idétraditionen i praktisk politik. Ständigt råder känslan att något håller på att tappas bort.

Och är det inte interna missnöjen som står i centrum, brukar politiska motståndare gärna bistå med nålstick om att liberalismen skulle förtjäna ett bättre parti än det som bär namnet.

Det är en ofrånkomlig följd av att ideologier – oavsett om det handlar om liberalism, socialism, konservatism eller någon annan idétradition – alltid är mycket större, mer djupgående, spretigare, svårare att tolka och uppburna av långt fler, än en enskild organisation kan vara.

Christian Lindner, ordförande för det tyska liberala partiet FDP, skriver i sin nya bok ”Schattenjahre. Die Rückkehr des politischen Liberalismus.” (”Åren i skugga. Den politiska liberalismens återkomst.”), om FDP:s väg tillbaka till politisk relevans och plats i förbundsdagen efter katastrofvalet 2013, att orsaken till nederlaget för fyra år sedan inte var att FDP uppträtt för liberalt.

Partiet hade tvärtom, anser han, varit för inkonsekvent i sin tillämpning av liberalismen. För intresse- och klientelstyrt. För ängsligt inför skiftningar i opinionen. Han efterlyser istället en ”360 graders-liberalism”. En ideologisk hållning i alla riktningar, som utgår från enskilda människors makt över sina liv och är beredd att i vissa lägen säga bestämt nej till kompromisser.

Men även det omvända kan vara fallet. En politisk rörelse, med pragmatism och problemlösning som prioritet, kan känna ett behov av att ibland få slippa bli föremål för stränga ideologiska renlärighetstest. Längtan efter större handlings- och tolkningsutrymme har fått flera till namnet liberala partier i Europa att utvecklas i andra riktningar.

De flesta demokratiska idétraditioner överlappar, och är intrasslade i, varandra, och hjälper varandra ömsesidigt till klarsyn, självkritik och eftertanke. Vilka av de många trådarna man håller i handen, när 2000-talet tränger sig på med akuta konflikter och frågeställningar, är liberalismens egna?

Ofta förslösar ideologer de stora honnörsorden på debatter med kort livslängd. I andra sammanhang blir perspektiven så övergripande att varje konkretion upplevs som något smutsigt och simpelt.

Samtidigt tror jag att skepsisen inför ideologier också är ett uttryck för att hälsan tiger still. I lugna tider ter sig ideologierna lite löjliga och gapiga, en aning rättshaveristiska. Idéernas djupare betydelse blir uppenbara först när dramatiska målkonflikter uppstår. Då prövas allvar och prioriteringar i liberala övertygelser. Pågår ett sådant skede just nu?

***

Uppgiften

I ett 2000-tal präglat av aggressiva identitetspolitiska rörelser till vänster och höger, nyauktoritära strömningar, främlingsfientlighet, kulturrelativism, protektionism, digitala monopol och integritetskränkande övervakningsekonomi, borde liberaler ha fullt upp med att hålla barrikader som övergivits av många.

Det behövs en ideologi som hävdar att individuella fri- och rättigheter ska gälla alla och överallt, alltså globalt. Oavsett vad olika stater, regimer, utopier, särintressen, religiösa dogmer, klasser, kulturtraditioner eller andra kollektiva strukturer kräver. Som vägrar att låta ändamålen helga medlen.

Även i andra ekonomiska och sociala omvälvningar som kan anas, kommer liberala friheter att få ny relevans. Ställningstagande för det sekulära samhället, i traditionen av upplysning och fritt kunskapssökande. Generell välfärd, kunskapsskola, meritokrati och pålitliga socialförsäkringar, som ett sätt att skapa jämlika livschanser med ett positivt frihetsbegrepp. Ett värn av marknadsekonomi, frihandel, konkurrens, privata alternativ och äganderätt.

Men uppfattar väljarna att sådana konflikter har något särskilt med det politiska partiet ”liberalerna” att göra?

Den sociala marknadsekonomin är ju trots allt allmängods. Kring demokrati och mänskliga rättigheter kan många samlas. Och det som på senare år ofta kallats för den liberala demokratin har många att tacka för sin existens och fortlevnad. Inklusive även en del vänstersocialister och högerkonservativa, som i vissa lägen kan vara först ute och se hot tidigare än många liberaler gör. Även 68-vänstern rymde inslag av viktiga liberala frigörelser.

Liberalismens styrka går inte att avläsa i opinionsmätningars staplar.

***

Dilemmat

Människors uppbackning av liberala idéer har alltid varit starkare än deras vilja att rösta på partier med liberala beteckningar. De flesta som kallar sig liberaler i debatten saknar partitillhörighet och ser sin liberalism spridd på olika rörelser. Ändå går det inte att tänka bort partilandskapet ur bilden.

Behövs det ett stort och inflytelserikt parti som kallar sig liberalt för att det liberala samhället ska kunna värnas? Det är den fråga som folkpartiet genom åren velat få tillräckligt många väljare att besvara med ja. Och det har visat sig vara lättare sagt än gjort.

Under Jan Björklunds ledning har de svenska partiliberalerna rest sig, sagt nej och lämnat förhandlingar vid flera tillfällen, när det gällt både energipolitik och försvarspolitik. I skolfrågor och utrikesfrågor, eller i debatten om hedersförtrycket, kan ingen invända mot tydligheten.

Men det är inte alltid enkelt att se ett klart ideologiskt mönster i vad som får liberalerna att säga definitivt nej eller definitivt ja ibland, och säga kanske, måhända, möjligen ibland. Och det är inte säker att liberalernas ledning tycker att det är något större problem.

Och så står det liberala partiet där igen, slitet mellan två instinkter: Den ideologiska kompassen anses vara det som ger partiet existensberättigande. Men de ideologiska högtidsorden, en aning ovanifrån, uppfattas också emellanåt stå i vägen för en pragmatisk anpassning till vad stora väljargrupper efterlyser.

Ett dilemmat uppstår också när liberalismen, eller socialliberalismen, beskrivs som allmän konsensus i ett samhälle, som en garant för stabilitet i det bestående.

Om en ideologi redan är dominerande på de flesta områden, lockar den förstås inte till engagemang. Få offrar kraft på att springa fram och dra ännu hårdare i repets mittpunkt, för att hålla det still i rädsla för förändringar.

Kanske förändras det, när extrema, antiliberala rörelser börjar få ökad politisk makt. Kanske kommer i det läget behovet även av organiserade liberaler, om än spridda på flera partier och med skiftande syn på vad liberalism innebär, att upplevas som akut på nytt, med återverkningar på partilandskap och parlamentariska styrkeförhållanden.

Men historien visar, att kluvenheten alltid funnits där, för partier som ser sina rötter i idéer snarare än gruppintressen. När liberalerna nu söker väljarnas förtroende med nytt namn, aktualiseras den spänningen mellan partiets rubrik och partiets innehåll. Förmår de att vända det till en fördel den här gången?

***

Det är alltid 1985

På sätt och vis är det med partiliberaler lite som med Björklövenfans. Innerst inne betraktar de fortfarande sina lag som regerande mästare, och allt som hänt sedan 1985 respektive 1987 som olyckliga omständigheter, missförstånd och fulspel från motståndarnas sida.

Inget politiskt parti har som folkpartiet varit uppfyllt av förhoppningen att om väljarna bara får höra argumenten på nytt, då kommer nästa val att bli en succé.

Ändå har liberalerna aldrig varit riktigt nära att nå högst. Jag tror att det skulle vara en lätt besvikelse för många folkpartister om man påpekade att det bästa resultat Bertil Ohlin någonsin uppnådde var 24,4 procent, i andrakammarvalet 1952, och att den mytomspunna Westerbergeffekten 1985 räckte till…14,2 procent. Avtrycken på dagordningen var större än väljarstödet.

Och inget av de valen ledde till regeringsskifte – 1952 räddade bondeförbundet socialdemokratin kvar vid makten genom fortsatt koalition.

Liberala samlingspartiet fick visserligen hela 40,2 procent i andrakammarvalet 1911, och Karl Staaff kunde bilda sin andra regering (där Axel Schotte, som senare skulle bli landshövding för Västerbottens län och dö på sin post i Umeå en sommardag 1923, var socialpolitiskt inflytelserik civilminister). Men 1911 var Sverige ännu inte en demokrati med allmän och lika rösträtt.

***

En att hålla koll på

Sedan Birgitta Ohlsson gett upp försöken att bli partiledare talar många om partistyrelseledamoten Gulan Avci som efterträdare till Jan Björklund.

***

Citatet

I sitt sista anförande som ordförande för folkpartiet avslutade Bertil Ohlin, läser jag i Sven-Erik Larssons Ohlin-biografi, med några ord om liberalismens framtid:

“I vårt folks politiska och kulturella liv är den liberala tanken oumbärlig. Rätt utformad enligt varje tids krav blir den en bärande grund för ett bättre samhälle med vidgade insatser utöver gränserna.”

***

Kulturell street cred

Selma Lagerlöf var inte bara liberal, utan också betalande medlem i folkpartiet.

Ola Nordebo

*******************************

Tidigare krönikor i serien:

Har ni hört talas om kristdemokraterna?

Centerpartiet när hajpen har lagt sig

* (Jag kommer i den här serien att behandla partierna i bokstavsordning, och ska försöka att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning. Nästa krönika i serien publiceras i fredagens tidning 26/1 och handlar om miljöpartiet.)