Svår balansgång väntar för moderaterna

Riksdagspartierna inför valet, del 5: moderaterna

***

Vuxna som vajar i vinden

”Vem är jag, och i så fall, hur många?”, löd den ofta citerade titeln på tyske filosofens Richard David Prechts bästsäljare från 2007.

Det är lätt att den frågan dyker upp i huvudet när man närmar sig moderaterna, partiets profil och sakpolitik under efterkrigstiden, och letar efter något fast och beständigt, en bärande pelare, att vila pannan mot.
Inte alla utspel, inte all retorik, inte alla nystarter, har haft särskilt lång livslängd.

Och somligt visar sig snabbt bara vara i vinden vajande pragmatism, om än inslagen i kompetent och – jo, det får man nog säga – ”vuxen” framtoning. Pappa eller mamma sätter fingertopparna mot varandra, lägger huvudet lätt på sned och förklarar med pedagogiskt tålamod hur det ligger till. Nästa morgon återkommer fingertopparna, med ett helt annat budskap, ibland det rakt motsatta.

Det funkar i vissa skeden. I en debatt full av temperamentsfulla, krisande – ännu mer inkonsekventa – tonåringar, kan det där inge förtroende.
Men i längden blir vuxenposerandet en aning tröttsamt, när ställningstaganden inte överlever mer än en tebjudning i taget (jo, jag vet, som ledarskribent ska man kanske akta sig för glashuset här…).

***

Idétraditioner som mognat fram

Det finns förstås, för den som söker med lite tålamod, en seriös, genomtänkt idétradition som hållit moderaterna samman över flera generationer och som inger större respekt ju noggrannare man studerar den.

Moderaternas programhistoria står pall för en granskning på ett sätt som inte alla andras gör. I vissa avseenden är kanske inget annat partis idéprogram så välformulerat, men också så svårt att hitta något riktigt kontroversiellt i, som moderaternas. Där finns både ett arv, en hållning, som bestått genom partiets historia, och en lyhörd, försiktig känsla för samtidens trender och utveckling.

På den långa vägen från Jarl Hjalmarssons femtiotal till Ulf Kristerssons 2018 – med viktiga decennier präglade av Gösta Bohman, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt – har mycket hunnit hända. Moderaterna (tidigare Högerpartiet) har genomgått flera viktiga och medvetna skiften under sitt första sekel, i synen på staten, maktbegreppet, demokratin, välfärd, arbetslivet, folkhemmet, miljön, fattigdom, kultur och Sveriges roll i världen.

Under en period arbetade man med begreppet ”ägardemokrati” som ett sätt att möta socialismens framtidsvisioner.

I takt med att socialdemokratins maktinnehav förlängdes, och samhället ändrade karaktär, förändrades moderaternas sätt att definiera och angripa samhällsproblem, och sökte stöd bland nya väljargrupper.

Man accepterade att det fanns en ny verklighet att förhålla sig till, valde att omfamna en hel del av det man tidigare gjort motstånd mot, men fick också ett mer maktkritiskt perspektiv som fick radikala drag, men med en skepsis inför politikens möjligheter att lösa och lägga till rätta.

Det tillkom också, steg för steg, ett inslag av utvecklingsoptimism och teknikbejakande, som inte nödvändigtvis fanns där från början.

Och det kanske allra intressantaste i moderaternas idéhistoria är hur partiets gamla konservatism under efterkrigstiden, och framför allt på 1970-talet, i takt med det började kompletteras med liberala principer. Moderaterna började så småningom göra anspråk på att företräda liberalismen, men med en djupare människosyn de ansåg att den rena, individualistiska liberalismen hade.

1946 talade man om ”ett program för konservativ framstegspolitik i frihetens tecken”. Tio år senare löd formuleringen: ”ett på konservatismens ide grundat framstegsparti”. 1969 lovade man att ”i överensstämmelse med den konservativa idétraditionen arbeta för en samhällsutveckling som kan tillgodose de enskilda människornas önskemål och behov.”

Först 1978 dök liberalismen upp i formuleringen som sammanfattar Gösta Bohmans avtryck: ”Moderat politik är förankrad i konservativ ideologi och förenar med denna liberala idéer.” Men då skedde det också med självförtroende.

1970-talet var en ideologiskt medveten tid i moderaterna utveckling. Lars Tobisson skrev i sin Bohman-biografi (2013) att just Bohman var mer agitator än administratör, men idépolitiker än realpolitiker och mer oppositionspolitiker och regeringsföreträdare.

En som skrivit utförligt moderaternas försök under hela efterkrigstiden att långsamt förena konservatism och liberalism, är Stig-Björn Ljunggren i sin avhandling ”Folkhemskapitalismen. Högerns programutveckling under efterkrigstiden” (1992). Hans sammanfattning är att högern inte har ”övergivit ett idéarv för ett annat, utan den djupare betydelsen är att man har sökt sammansmälta de huvudsakliga hållningar som högern haft inom ramarna för en västerländsk, demokratisk ordning, baserad på marknadsekonomi och internationalism.

Ljunggren citerar Bohmans egna ord från 70-talet:

”Jag är själv liberal. I ordets riktiga och moderna mening. Men jag menar att det i dagens politiska Sverige är de moderata som bäst svarar för den liberala grundsynen. Då det gäller kultur och utbildning, synen på människan, på individen i förhållande till samhället, på marknadsekonomi och fritt konsumtionsval.”

Redan där fanns en utgångspunkt för den konflikt som råder än i dag om begreppet ”borgerlighet” (återkommande läsare vet att jag brukar avfärda det).

Andra i det gränslandet har istället senare valt att avfärda liberalismen, men från nya utgångspunkter.

Ett läsvärt och djupgående försök att göra distinktionen mellan ”borgerlighet” och ”liberalism”, med ett försvar av det förra och kritik av det senare, är Thomas Idergards text ”Därför är jag inte liberal”, i boken ”Borgerlig framtid. 15 essäer om samarbete, konflikt och reformer” (2011).

Han kritiserar där det”endimensionella” liberala frihetsbegreppet som han menar förr eller senare leder till social ingenjörskonst och en intolerant tolerans:

”Redan i definitionen av frihetsbegreppet skiljer sig den borgerliga från liberalen. Detta får stora konsekvenser för synen på politik, marknad, etik och samhällets balans. I den borgerliga synen kommer friheten ur något som är primärt, nämligen en människosyn, och samverkar intimt med dennas upprätthållande. För en liberal är friheten en total autonomi som bara finns på ritbordet.”

Det är en nidbild av liberalismen förstås. Men hans åtskillnad mellan begreppet ”individ” och begreppet ”människa” är tänkvärd, om man vill förstå hur konservatismen ser en fara med liberalismens sätt att definiera samhällets minsta beståndsdel. Idergard beskriver människan som något mycket större än bara en individ. Människan ”äger ett okränkbart värde enbart genom sitt blotta vara (inte genom sina funktioner eller handlingar), unik och avskiljd från andra men som utvecklar sin potential i relation till andra. Hon blir ett ”jag” först när hon tilltalas med ett ”du”.”

Och där skymtar Geijer fram, för den som vill söka rottrådar längre ner i den svenska idéhistorien.

Även PJ Anders Linders bidrag – ”Välkommen till borgerligheten” – om s.k. borgerliga dygder, ger viktiga ledtrådar till den moderata idésfären. Pj Anders Linder tar upp några utgångspunkter som han, med en annan slutsats än Idergard, trots allt tycker är gemensamma för liberaler, konservativa och kristdemokrater.

Jag kan inte se att det går en bestämd gräns just mellan dem å ena sidan och delar av den traditionella socialdemokratin å andra sidan, men dygdediskussionen i sig är givande.

***

Vad som framgår av moderaternas idéutveckling är att en hel del av det som kännetecknade de ”nya moderaterna” i Reinfeldts tappning, redan hade förberetts under Bohman och Bildt. Det finns en underliggande kontinuitet.

Även försöken att presentera sig som den breda folkhemstankens, och på sätt och vis de gamla socialdemokraternas, egentliga arvtagare och fullföljare i svensk politik, går igen flera gånger. Det var ett tema som återkom i partiets retorik redan på 1970-talet och som på 2000-talet mynnade i den omstridda slogan ”det nya arbetarpartiet”.

Genom åren har moderaterna också i sina program betonat bland annat humanismen, det kristna arvet, upplysningen och västtillhörigheten. Men försöket, utdraget över tid, att sammansmälta konservatism och liberalism, är det som föranlett flest diskussioner och som många fortsätter att brottas med.

I det nuvarande moderata idéprogrammet, från 2011/13 står det så här:

”När vi tar oss an samhällsproblem och strävar efter en bättre framtid gör vi det som en del av en lång idétradition inspirerad av liberalism och konservatism. Civilisationens och humanismens framväxt följer inte en rak linje och motståndarna har genom historien argumenterat olika mot människans frigörelse. Traditioner, normer och lagar som i dag är uppskattade eller anses självklara kan fram tills nyligen varit illa ansedda. Den säkra slutsatsen är att gårdagens förändringar är dagens verklighet. Vi lär av historien men lever inte i den. Förnyelse är många gånger den mest trofasta hyllningen till tidigare uppnådda framgångar. I den meningen finns det ingen motsättning mellan traditionalism och modernism. Vi är fria att välja varifrån vi hämtar vår inspiration.”

Det är vackert, men det är också väldigt garderat, halvvägs ut i något intetsägande. Ett välformulerat idéprogram, som ibland är för svårt att invända mot för att det riktigt ska gå att instämma i. Och vilka förändringar kommer i programmet nästa gång, om moderaterna lockas att överge en del av det frihetliga, maktkritiska och internationella för att istället betona ordning, makt och nationalstat igen?

Moderaterna har, kanske just genom rörelsen mellan konservatism och liberalism, med en ständig blick på socialdemokratin, faktiskt tänkt öppnare kring flera olika idétraditioner, än många andra partier gjort. Det är en god vana att vårda, men kräver fortfarande mod till ställningstaganden som inte enar alla.

***

Ändå ett personkultparti?

Men trots det har, i alla fall ytligt betraktat, moderaterna ofta växlat skepnad tämligen obekymrat och med lättentusiasmerade partiföreträdare under de senaste decennierna.

När Ulf Kristersson i förra veckans poddintervju med Kvartals Jörgen Huitfeldt, utövade ganska hård självkritik i migrations- och integrationsfrågan, mot det egna partiets regeringsår 2006-2014, lät det ärligt. Det finns ingen anledning att tvivla på att han menar allvar, vare sig man tycker att självkritiken går åt rätt håll och riktar in sig på rätt saker eller inte.

Men för alla som minns hur stor uppslutningen, nästan reservationslöst, länge var inom moderaterna bakom Fredrik Reinfeldt – som genomdrivit sin egen omläggning – ger det ett lite sjaskigt och själlöst intryck när euforin över ”Ulf” och avståndstagandet från Reinfeldt – som nu delar av partiet dessvärre tycks jobba heltid på att be om ursäkt för – sprider sig inom moderaterna i takt med att opinionssiffrorna ökar. Och Kristersson var i Kvartalsintervjun påfallande noga med att inte säga alltför generösa ord om Anna Kinberg Batra.

Nog känns partier genuinare och mer begripliga om de åtminstone plågas och våndas en aning, kanske fäller en tår, när de helt byter linje eller växlar från en personkult till nästa. Så att man kan se att det inte bara är ett ihåligt spel. Det lugna, kontrollerade, ”vuxna” tonfallet behöver inte enbart vara förtroendeingivande, när snabba åsiktsbyten meddelas i följd ända tills något ger opinionseffekt.

Allt tyder på att många människor upplever Ulf Kristerssons kombination av ursäkter och nystart som trovärdig och efterlängtad. Att han har ett sympatiskt, kompetent, hederligt sätt att svara och hålla sig till sak står utom tvivel. Kan han hålla den nivån genom valrörelsen lär det välkomnas av väljarna.

Men han balanserar på en tunn egg just nu, och kan få det jobbigt under året att både driva det egna partiet bort från delar av Reinfeldt-eran, ändå mobilisera många moderater och samtidigt förbli en samlande statsministerkandidat för hela alliansen, där de övriga inte lär vara beredda att låta Kristersson diktera villkoren och historieskrivningen på det sätt som fungerar bäst för moderaterna internt.

***

En att hålla koll på

Riksdagsledamoten Hanif Bali. Han är möjligen Sveriges just nu mest lästa politiker, och den som mest konsekvent och kontroversiellt använder sociala medier utan någon som helst rädsla för traditionell medielogik. Både andra politiker och många journalister kommer att studera noga hur han tar sig genom valrörelsen, och om genomslaget han har på nätet eller den hårda kritik som riktas mot honom, kommer att lämna tydliga spår i valresultatet.

Många inom hans parti håller andan och vet inte riktigt om de ska haka på eller distansera sig. Förmodligen blir det personvalresultatet för honom som avgör om han kommer att snabbt bilda skola för framtida politiker i fler partier eller ses som ett avskräckande exempel.

***

För övrigt

….kommer Lycksele att bli en av de mest mytomspunna platserna i svensk politik ever, om Ulf Kristersson blir statsminister efter höstens val. Ska slaget i Lycksele 1992 visa sig ha producerat två regeringschefer? Alla ungdomsförbund med stora framtidsambitioner kommer att förlägga sina stämmor dit.

***

Citatet

”Om man kallar bus för ”bus” i klassen och inte ”irrelevant elevaktivitet” så vet alla vad man talar om. Det gagnar inte skolan om man övergår till visionära termer för att undvika angrepp.”

(Moderata skolministern Britt Mogård var 1976 före sin tid i skoldebatten.)

Ola Nordebo

*******************************

Tidigare krönikor i serien:

Får miljöpartiet en chans till?

Vem rusar till repets mittpunkt?

Har ni hört talas om kristdemokraterna?

Centerpartiet när hajpen har lagt sig

* (Jag kommer i den här serien att behandla partierna i bokstavsordning, och ska försöka att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning. Nästa krönika i serien handlar om socialdemokraterna.)