Vad kände Ulrika Häggström i Dalkarlså, när hon bjöd farväl?
Det är sent 1920-tal, i ett Västerbotten som håller på att förändras. Hon, som är ogift och saknar direkta arvingar, den sista i livet av nio syskon, har redan ordnat allt, framsynt, med praktiskt förnuft och noggrannhet, inför sin bortgång.
Man kan föreställa sig Ulrika Häggström (”fröken Ulla”), över 70 år gammal, omvittnat bildad, intelligent, anspråkslös och vänlig, men bräcklig, tyngd av sjukdom, vid något av fönstren i den gamla, anrika herrgården.
Kanske fingrar hon på en gardin, suckar en aning och tänker på sina föräldrar, i vilkas namn hon planerat en stiftelse för välgörande ändamål, på någon olycklig eller lycklig kärlek från förr hon aldrig berättat om, eller på de två andra fröknar i bygden hon ofta brukar träffa (en bybo ska efteråt minnas dem som ”tre gammjänten”).
Kanske blickar hon ut på den nu tysta, stillsamma gårdsplan hon känt i hela sitt liv och minns hur ekipagen i hennes avlägsna ungdom om kvällarna brukade anlända med sjökaptener, militärer, förvaltare, tjänstemän och annat fint folk klädda till fest och bal.
Vilka tillställningar, vilka dagar, vilka ritualer! Och så lite kvar, mest yttre fasader, ett halvt sekel senare, av det glansfulla liv hon föddes till.
***
När Ulrika Häggström (1853-1928) var barn, i mitten av 1800-talet, upplevde det häggströmska handelshuset i Dalkarlså, Bygdeå socken, sin glansperiod, som ett av Västerbottens största företag och en av bygdernas mest ansedda umgängesmiljöer.
Hennes farfarsfar Johan Häggström, från Umeå, inledde verksamheten mot slutet av 1700-talet genom bland annat sågverk och handel med fisk, fågel, skinn och textilier. Hennes farfar Erik Häggström den äldre och hennes pappa Erik Häggström den yngre, utvidgade sedan med trävaruhandel, jordbruk, skeppsvarv, rederi, kvarn och – när reformer för näringsfrihet genomförts av riksdagen 1846 – ny handelsbod. Häggströms delägde även bl. a. glasbruket i Strömbäck, sågen i Håknäs och järnbruket i Johannisfors.
Erik d.ä. blev, står det i den fina, läsvärda skriften ”Dalkarlså by 1539-1989” (utgiven 1989 som resultatet av ett lokalt studiecirkelarbete), omsider ”en mycket välbärgad man”.
Över tio av handelshusets fartyg gick i ”fraktfart på världshaven”. Segelfartyg byggda i Dalkarlså upplevde genom åren åtskilliga dramatiska händelser i vatten långt från Sverige.
Karl-Erik Allberg skrev om det i VK 1989, hur Dalkarlså blev centrum för ”ett imperium”. Tjära, trä- och järnvaror skeppades till medelhavsområdet. Under vintern ”blev fartygen kvar på sydligare breddgrader och gick i uppdrag till England, Frankrike, Italien, Turkiet eller Spanien. På 1860-talet gick fartygen på rutter ända bort till Syd- och Nordamerika.
Det var en internationell verksamhet, med global utblick, som gav handelsboden i Dalkarlså, hjärtat i alltihop, en särskild atmosfär och inramning. När skeppen återvände hem medförde de handelsvaror från den stora, vida världen. Handelboden var, står det i ”Dalkarlså by 1539-1989”, samlingsplatsen för bygdens folk, ”där man träffades för inköp, utbytte nyheter och överhuvud taget umgicks socialt”.
Förutom varor från traktens jordbrukare och bönder, fanns där också varor från de egna bruken och bagerierna. Men det var kanske de exotiska varorna som lockade de lokala kunderna mest: ”I handelsboden kunde man således förse sig med allt vad man för sitt uppehälle behövde, t ex smör, ost, kött, talg, fågel, fisk, tobak, järn- och glasvaror, mjöl, kaffe, socker, ärtor, såpa, garner, textilier, hampa, kryddor, indigo”.
I Iréne Gustafssons långa, rika artikel om det häggströmska handelshuset i tidskriften Västerbotten 1989, beskrivs det så här: ”Redan på bodtrappan svävade en doft av sill, snus och kryddor. inne i handelsboden möttes kunderna av ett stort varulager och butikens tät, kraftiga lukt. Fat, säckar och kaggar belamrade vägen fram till disken.” Och ofta fick barnen i familjen rycka in och hjälpa till.
Man kan ana hur det måste ha doftat och fascinerat i en fattig tid.
***
Företaget gick fantastiskt bra, under kompetent men sannolikt också ganska sträng, hierarkisk och bestämd ledning av far och son Häggström. Deras ställning i bygden ifrågasattes, får man förmoda, mycket sällan.
Erik d.y., Ulrikas pappa, som även var liberal riksdagsman, inrättade en välgörenhetsfond, och bidrog till skola och bibliotek, och lät under nödåren de fattiga komma till herrgården för att äta. Men krediter gjorde också att bönder och arbetare hamnade i en beroendeställning till handelshuset.
Sådana kombinationer av ekonomisk makt och välgörenhet ovanifrån skulle förstås några decennier senare börja ifrågasättas i en ny politisk tid, när demokratisering, utjämning, rättighetslagstiftning och generella sociala reformer hamnade på dagordningen. Fast det kom senare. På 1860-talet var det ännu högtidsdagar.
Framgångarna och intäkterna gjorde det möjligt för Häggströms att bygga ut sin anläggning, som omfattade 300 hektar, med ny huvudbyggnad, park, trädgård, stall, drängstuga, ladugård, magasin, bageri, tvättstuga och visthusbodar. Finast var herrgården, ritad av arkitekten J.A Linder (som även ritat Baggböle herrgård) och uppförd 1849.
Inredningen var, som Iréne Gustafsson skrev i sin artikel, präglad av konst, smak och etikett. ”Vackra möbler och prydnader inköptes i Stockholm eller medfördes på fartygen från utlandet. Hemmet hade ett stort bibliotek med bland annat skönlitteratur. Tonsättare som Haydn, Mozart och Rossini var vanliga i notstället.”
Och många ”levde i tron att finare än ”uppå herrgårn” kunder det väl ändå inte vara.” En minns hur det sades att veden som det skulle eldas med på herrgården, ”måtte vare hyvle”.
***
Men vad är minnena värda, när de handlar om något som gått förlorat och nästan bara du finns kvar att berätta inifrån om åren som sjöd av framgångar, äventyr, storslagenhet och fester?
Ulrikas pappa, Erik d.y., dog plötsligt 1874 i difteri. Och bara sju år senare, efter rader av misslyckanden, försattes handelshuset i konkurs. Samma år dog mamman Maria.
Familjens glansdagar var över, åren gick, och till slut var det bara Ulrika kvar av syskonen.
Hon levde, berättas det i byaskriften, ”ett tilbakadraget liv i en omgivning, som alltmer förde tankarna till ett törnrosaslott”. I VK:s minnesord om Ulrika, den 23 januari 1928, två dagar efter hennes död, står det att hon levt sina sista år ”i enslighet på fädernegården, omgiven av minnen, ljusa och vemodiga, från forna dagar”.
Vi lär aldrig kunna forska fram särskilt mycket om hennes egna tankar. Kanske kan en romanförfattare någon gång besöka henne där vid fönstret. Jag undrar hur hon såg på sin egen livsbana och vad hon skulle ha kunnat berätta om sin mamma Maria, som hamnar i skymundan i återblickarna.
Det blev nog många ensamma stunder de sista åren. Efter Ulrikas död, berättar byaskriften, ingav herrgården ”ett starkt intryck av spökslott” med tilltagande vegetation som förvandlade trädgården till en ”djungel”. Byggnaderna stod tomma och nedgångna. Ändå hade gården sin fortsatta lockelse, med minnen och berättelser.
Och Ulrika hade ordnat så att historien ändå skulle få en fortsättning.
I ett gåvobrev undertecknat den 22 augusti 1925 hade Ulrika Häggström, formulerat sin önskan att få överlämna fastigheten med herrgård, trädgård och övriga byggnader till Västerbottens läns landsting under namn av ”Erik och Maria Häggströms stiftelse” för att användas till ”sjuk- konvalescent eller vilohem eller på annat sätt i sjukvårdens eller den allmänna barmhärtighetens tjänst”.
Herrgården och trädgården skulle få tillträdas först vid hennes död, och om den övriga fastigheten togs i anspråk tidigare ville Ulrika under sin återstående tid erhålla bland annat snöskottning från landstinget och ”tre liter oskummad mjölk, erforderlig ved upphuggen och inlagd i vedboden”.
Möbler och inredning donerade hon till Västerbottens museum.
Dog Ulrika med en aning, trots allt, om att hon gjort vad hon kunnat, för att ge bygden chansen att vårda det gamla arvet, i en ny tid och under nya förutsättningar? Var det inte bara minnen, utan också framtid, hon grubblade över de sista åren?
Det tog tid, men 1940 startade landstinget en lanthushållsskola på fastigheten, med Agda Johansson som första rektor. Senare kom folkhögskoleverksamheten dit.
Historien gick vidare, bygden lever och kanske är det så, som Robertsfors kommuns turisttidning skrev för några år sedan, att Ulrika är nöjd i sin himmel nu, när hon ser utvecklingen i sitt Dalkarlså.
Ola Nordebo
*************
Tidigare krönikor i serien Ögonblicket:
Ragnhild Sandström – en liberal föregångare
”Gud hjälpe att det icke bleve flera sådana år…”
Holmsund: Kustsamhälle med viktig historia och nya framtidsutsikter
Uppsala, 4 april, 1800: Och så skålade de för yttrandefriheten…
Västerbotten, Österbotten och glöden i ögonvrån
Olika ved, samma eld. Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder
Nu prövas vår innersta människosyn på allvar
Att acceptera ett nederlag med ödmjukhet och värdighet
Anteckningar om ett öde och skimret över flydda dagar
Ögonblicket, Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat
Ögonblicket 15 april, 1947, Brooklyn: en livslång kamp mot rasismen
Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt
Traditionella universitet och det nya fria nätet, hand i hand?
