Vittnesmålen som visar vad som står på spel

”När våra papper brann upp/ brann våra källor upp med dem/ och vi stod nyfödda framför oss./ Våra namn hade vi inte skrivit ner/ våra namn hade inte brunnit upp/ vi sa våra namn/ och kom in i våra liv./ Där hade vi inte varit förut.”

(Catharina Gripenberg, ur samlingen “”Ta min hand, det vore underligt” från 2007)

****

Plötsligt kände jag en ensam, försiktig tår nerför högra kinden, långsamt, som om den inte ville störa i ett ögonblick av gripenhet, allvar och rannsakan. Ingen såg den, och jag lät den torka där.

Tänk att en enskild människas vittnesmål fortfarande kan få många tillsammans i ett stort rum, att lyssna stilla, rörda, med värdighet, i en cynisk och luttrad tid.

I dag hade jag den stora förmånen att få träffa och samtala med Basim Ahmed Jamal, musiker, lärare och bokhandlare från Mosul i Irak, som hotades, fängslades och misshandlades av Daesh när terrorgruppen tog över staden 2014.

Sedan september förra året bor Basim och hans hustru, poeten och författaren Rihab Hussein Ali Alsaigh, i Umeå. Basim blev den första kulturskapare som inom ramen för nätverket ICORN internationella fristadsprojekt erbjöds skydd av Umeå kommun, med ett tvåårigt stipendium för boende och hjälp att knyta kontakter inom den lokala kulturlivet.

ICORN (förkortning för “The International Cities of Refuge Network”) är en oberoende organisation, där städer och regioner samarbetar för att ge förföljda journalister, författare, musiker och bildkonstnärer världen över trygghet och möjlighet att fortsätta sina verksamheter i säkerhet.

Initiativet har sina rötter i liknande satsningar på 1990-talet till hjälp för hotade författare, men ICORN i nuvarande form grundades 2006, och utvidgade för några år sedan sitt program till att omfatta även konstnärer och musiker. Umeå är en av de svenska kommuner som deltar.

Basim Ahmed Jamal berättade för en stor publik om hur det gick till när han, trots svåra omständigheter och ständigt nya motgångar och förbud, startade en bokhandel i hemstaden Mosul, med möjlighet för människor att låna begagnade böcker, och hur den bokhandeln även blev en social och fysisk mötesplats för samtal och idédiskussioner mellan stadens intellektuella, forskare, författare och musiker. Det var också där han träffade sin hustru.

Men det var ibland så svårt att få tag i även kända, betydelsefulla författares verk, att de fick hjälpas åt att kopiera dikter till och med av en storhet som Adonis.

Att få hålla i, bläddra bland, lukta på böckerna med ord, texter, idéer vi tar för givet finns inom enkelt räckhåll, ett biblioteksbesök eller en surfning bort, var där och då en daglig, modig kamp. Enskilda böcker förbjöds, bokhandeln förbjöds. Men läsningen, i hemlighet om så kräver, och längtan efter mer läsning, av fri läsning, levde vidare.

Basim skildrade också hur han i ett senare skede utbildade sig professionellt till musiker, med en ambition att i sin verksamhet knyta an till regionala musiktraditioner och lyfta dem upp på nya nivåer.

Även tonsättare som Bach, Beethoven och Wagner nämns under samtalet. Så småningom började Basim arbeta som musiklärare för studenter vid Institute of Fine Arts. Vad hade kunnat växa fram där, i det lokala kulturlivet med de stora idéperspektiven, om verksamheter hade fått fortsätta?

Men sedan kom terroristerna, och ingenting fick fortsätta. När Daesh tog makten i Mosul stängde de omedelbart ner institutioner, förbjöd musik och började att jaga stadens kulturutövare.

Efter fruktansvärda upplevelser i terroristernas våld återstod inget annat än flykt. På slingriga vägar, efter flera olika nedslag de senaste åren, kom Basim alltså hösten 2017 till Umeå, som fristadsstipendiat.

Redan innan vårt samtal på scen hade han sagt att han hellre talar om sin kulturella verksamhet i Mosul, och nu i Umeå, om det yttrandefriheten och skapandet i grunden gäller, än om brutaliteten han utsattes för under Daesh-styret.

I sina slutord inför publiken berättade han ändå öppenhjärtigt om den förtvivlan och hopplöshet, om tvivlet på själva livet, som sådana upplevelser skapar hos dem som drabbas.

Men han sade också, att möjligheten för honom och hans hustru att få komma till Umeå och fortsätta arbeta här, att bidra till den här regionens kulturliv med ord och musik, att bli en del av den här lokala gemenskapen, har gett honom en ny tillförsikt. Vi kan känna optimism igen, sade han, och det finns mer att göra.

***

“I dag råder jag över mitt språk/ Jag har ödelagt mitt rike/ Jag har raserat min tron, mina torg och mina pelargångar/ och buren av mina lungor har jag börjat sökandet/ Jag undervisar havet om mina regn /skänker det min eld och mitt glödfat/ medan jag ristar in den kommande tiden på mina läppar”

(Ur Adonis: ”Sånger av Mihyar från Damaskus”)

***

Vi som var där fick lära oss mycket på knappa 45 minuter. Men kanske inget viktigare än just det: hur insikter mognar fram även hos oss själva, om vi bara lyssnar koncentrerat en stund, på vad människor faktiskt berättar, som in på bara kroppen har upplevt det vi andra diskuterar tvärsäkrare ju färre egna erfarenheter vi har.

För Basim Ahmed Jamal och Rihab Hussein Ali Alsaigh är här hos oss och kan vittna. Men det är viktigt att komma ihåg, att de också vittnar för hundratusentals som inte finns här. Gripenheten, och till slut lättnaden, som publiken känner när Basim slutar sin historia med generositet, livsvilja och skaparlust i behåll, borde ge oss en tankeställare.

Många i den svenska samhällsdebatten de senaste åren har blivit allt mindre villiga att tänka på, höra om, ge namn och ansikten åt, de människor som befinner sig på flykt runt om i världen.

När självupptagenheten ökar, och analyser stannar vid nationsgränserna, blir det lättare att reducera de som befinner sig utanför till abstrakta, hotfulla tal. Att beskriva mer svårpasserade gränser, en skärpt asylpolitik, ett minskat mottagande, som ett sätt att ta socialt ansvar, är bara möjligt om man kan tänka bort dem som samlas i flyktinglägren på andra håll.

Migrationsdebatten är inte enkel, den sliter och river i många ideologiska läger just nu,

Liberaler, socialister, konservativa och gröna har alla svåra målkonflikter, där olika viktiga principer plötsligt krockar, att diskutera ingående om. Säkert är det så, att det borde ha skett tidigare – inte minst för en bättre integrationspolitik.

Men migrationsdebatten ska inte heller göras enklare än den är.

När det på sina håll, från både delar av regeringen och delar av oppositionen – och från de tre största partierna i riksdagen – låter som om det vore ett slags solidarisk handling gentemot asylsökande att genom avvisningar hjälpa dem slippa bli del av en nära förstående inhemsk systemkollaps, är det en skamlig blandning av alarmism och cynism.

Vinner den linjen, har det svenska samhället valt att blunda för just det allra svåraste i migrationsfrågan – insikten att för varje skärpning av asylpolitiken, här och i andra rika, stabila länder, växer antalet enskilda människor, med gripande berättelser, i hopplöshet och nöd.

Åtskilliga låtsas som om just den målkonflikten inte existerar längre, som om stängda gränser vore en skänk även till dem som stängs ute. Det är början på ett slags avhumanisering, och på en kollektiv lögn.

Ett sätt att göra motstånd är att fortsätta lyssna till, återge och beröras av de enskilda vittnesmålen. Det kommer inte att ge några självklara svar på alla frågor i migrations- och integrationsdebatten, men det kommer att ge en ärlig bild av vad som faktiskt står på spel, om även ett land som Sverige avsvär sig ansvar för det som finns utanför de egna gränserna.

Gå inte på de nationalistiska försöken att med förment “vuxna” poser i migrationsdebatten dölja en infantil ovilja att erkänna hur det ser ut i världen.