Vi blir aldrig färdiga med Norrland

Rabarbern, skrev Maja Axelson 1933, i en essä för tidskriften ”Norrland i Ord och Bild”, är den ihärdigaste av de fleråriga köksväxterna. Månadssmultron tål också en del.

Jordgubbarna däremot, konstaterade hon, är ”ömtåligare och gå under barvintern oftast ut”. Men när de klarade sig genom mörkrets och kylans årstid, och hoppet fanns, ”ge de igen hundrafalt. Jättestora bli de, och köparna brukar klaga på, att det går för få på litern.”

Enklare var det ändå med de ettåriga köksväxterna. Hon räknar upp alla möjligheter som finns: kål, rotfrukter, ärter, spenat, persilja och dill. Brytbönor ansågs lite ”vanskliga”, men sticklök, tomater och frilandsgurka kunde bli succé.

Även för blommorna fanns det hopp, ”fast det kan inte förnekas, att en del ställa sig dyrbara i proportion till den korta tid vi få njuta av fägringen”.

Maja Axelson skrev ur en erfarenhet och en passion, om och för trädgårdskonsten i norr.

Vintern brukade ta hårt på odlingarna, och mycket var förgäves för den som slarvade. Men det som kunde fås att överleva och mogna till skörd, förädlat av den intensiva sommaren, med ett ljus som aldrig tyckes slockna ens om natten, var en nåd och triumf för trädgårdsentusiaster i norra Sverige. Se, det går, det går visst!

Utropet var riktat både till den egna spegelbilden och till världen. Det fanns såväl självtvivel som omgivande fördomar att besegra. Och det hjälpte om man kunde hantverket och delade erfarenheter med andra. Varje år nya upptäckter, knep och bakslag. Vidgade möjligheter och gäckande drömmar i jorden.

Odling som folkbildning, matförsörjning och kulturarv. Så det satsades på information, kurser och utbildningar, för att motbevisa myten om att ingenting växer i norra Norrland.

En av de kurserna hölls på Sunderby folkhögskola utanför Luleå. I början av 1930-talet var deltagarantalet tio personer om  vår och sommar, både män och kvinnor, bland annat arbetslösa från malmfälten, med varierande förkunskaper om den gröna skötseln. Det var med utgångspunkt i den kursen, och trädgårdsodling i Norrbotten, som Maja Axelson skrev sin lärorika text.

Temat och perspektivet passade bra i just ”Norrland i Ord och Bild”, som hade grundats 1928 för att genom ”populärt hållna men alltid vederhäftiga artiklar redogöra för allt av intresse om Norrland.”

Tidskriften skulle, lovade redaktionen, handla om jordbruk, industri, skogsbruk, handel, sjöfart, hantverk, natur, människor, konst och litteratur i Norrland. Man ville låta resten av Sverige lära känna Norrland på djupet, men också låta norrlänningarna upptäcka sig själva.

”De flesta norrlänningar”, stod det i premiärnumret, ”ha nog åtskilligt att lära, innan de kunna säga sig något så när känna sin egen vidsträckta landsända”.

Syftet var alltså tredelat: (1) Upplysa människor söderöver om norra Sverige. (2) Hjälpa Norrlands många skiftande bygder och traditioner att upptäcka varandra. (3) Bidra till att ge en bild av den helhet som kunde skönjas och möjligen sammanfattas under beteckningen Norrland.

Norrland som mångfald, men ändå enhet; som viktig, men ändå bortglömd del av Sverige. Ansatsen och förankringen var regional. Ambitionen och nyttan nationell.

Eller som en av drivkrafterna i projektet, VK:s Gustav Rosén – då försvarsminister i den frisinnade regeringen (och förstås trädgårdspionjär i Västerbotten)  – manade: ”Norrland i Ord och Bild har förvisso en betydande uppgift, och ju större anslutning tidskriften vinner av dem, som önska vidga sin kunskap om denna i mångt och mycket okända del av vårt vidsträckta land, desto större möjligheter får den att gagna icke blott Norrland utan hela Sverige.”

Reaktionerna på satsningen, får läsarna veta i andra numret, blev positiva. Bara Dagens Nyheter i Stockholm verkar ha haft lite ömma tår, och kanske dåligt samvete, och ska, enligt Roséns referat, i en kommentar ha protesterat mot påståendet att kunskapen om Norrland var dunkel i resten av landet.

Men så var det förstås.

Norrland i Ord och Bild gavs ut ända fram till 1951 (men fick på sätt och vis sin fortsättning i då nystartade Norrländsk tidskrift), och tog avsked med några ord om hur man under ett par decennier försökt få svenska folket att betrakta Norrland som en värdefull tillgång, bekämpa ”den norrländska opinionens bygdeisolationistiska avarter” och ”peka på vad Norrland betyder i siffror och statistik, för handelsbalans och försörjning, för kultur och vederkvickelse”.

De 24 årgångarna är en fest att läsa än i dag. Jag sitter i biblioteket och bläddrar från höjdpunkt till höjdpunkt. Mycket känns relevant som historisk bakgrund för även 2018 dagsaktuella frågor.

Där finns generaldirektör Hamiltons redogörelse 1934 för hur norrländska telefonnätet byggts ut: ”Långt bortom de farbara vägarnas slut ha telefontrådarna sökt sig fram längs dalgångarna och över fjällen”.

En polemik i brevform mellan bland andra författarna Ludvig Nordström och Albert Viksten om Norrlandsfrågan.

Greta Norlanders betraktelse om ”Norrländsk sommar i dikten”. Riksdagsman Elof Lindbergs krav att Norrland bör kompenseras för minskningarna i naturatillgångar i form av malm och skog.  En skildring från invigningen av mellanriksvägen över Umbukta, som innebar att man kunde ”från Umeå nå Atlanten på dagen”.

En artikel av Märta Häggström, från Umeå 1934, med rubriken ”Från persernas majskakor till norrländska tunnbrödet, om en brödkulturs vandring, där hon bland annat skrev:

”Fil och tunnbröd – vilken idealistisk mat under heta sommardagar! Och den gamla goda sedan med tunnbrödsblöta och stora smörklickar på söndagsmorgonen är fortfarande tradition mångenstädes och skänker en omisskännlig söndagsstämning och fri i vår överretade tid”. Fast se upp! ”Ur dietsynpunkt kunde man nog ha sina tvivel om tunnbrödets odelade lämplighet, ty hur väl berett och gräddat den är må vara, har detta slags bröd dock ej genomgått den långvariga kemiska sönderdelnings- och lösningsprocedur, som utlöses vid jäsning av annat bröd och torde vara något mera svårsmält. Men låtom oss taga risken!”

En frihetlig uppmaning även för vår tid.

Therese Årre berättade om Damastvävning i Västerbotten. Ragnhild Andersson bjöd på egna historier. Helmer Grundström gjorde en porträttserie om andra Norrlandsförfattare.

Texter om sjuktransportflygningar i Norrbotten, Tärnabornas proviantresor till Norge, moderna byggutställningar, trafikrevolutionen i södra lappmarken, filmens Norrland, masonitefabriken i Nordmaling.

Riksdagsman Bäckström formulerade en hembygsskildring från Bjurholm: ”Min vackra vrå bland bergen”. Ann-Marie Söderblom undervisade om konservering av norrländska bär och frukter.

Så där håller det på, årgång för årgång.

Inblickar från Vilhelmina, Piteå, Boden, Dorotea, Haparanda, Delsbo, Härnösand, Sundsvall, Ljusdal, Örnsköldsvik, Skellefteå, Örträsk, Gällivare, Kultsjön, Östersund, Kiruna (”Världens f.d bästa samhälle”).

Från överallt, verkligen överallt i Norrland, bröt röster fram. En iver att återupptäcka rötter blandades med lusten att skapa nytt, ändra gamla mönster.

***

Och i ett hembygdstal 1928, vid folkbildningsföreningen Minervas 25-årsjubileum i Umeå, om ”Västerbotten och västerbottningarna”, som återgavs i sin helhet av Norrland i Ord och Bild, sa författaren Astrid Väring:

”Även det man dagligen har för ögonen kan man plötsligt upptäcka. Man går där dag för dag i sitt vardagsslit och har allt detta för ögonen utan att se det. Det är som om en grå hinna skymde synen. Men så en dag i en festlig stund eller kanske mitt i knoget är det som om fjällen fölle från ens ögon och man ser allt detta gamla och välkända i ett helt och hållet nytt ljus och förstår dess innebörd. Så kan man ha levat ett helt liv på sin fädernetorva och ändå en dag helt oväntat upptäcka den.”

Sällan lever man så starkt, så berörd, anar så meningsfulla eller oroväckande samband, som i de ögonblicken. Vi blir aldrig färdiga med Norrland.