Lita inte på vilseledande sommarselfies inför valet
Nidbilden först: Aldrig ligger väl skilsmässorna, sammanbrotten, jättegrälen, utskällningarna och gallskriken så nära som sekunderna innan många av sommarens glada familjeselfies från lycko-bad-och-glass-landet.
Trycket från sociala medier är stort. Om det så krävs hot, mutor, vädjanden och morranden för att rafsa ihop resterna av tålamod och ordning till en sekunds regisserad harmoni.
”Kom hit nu!
Sluta springa omkring Pelle, stå still och titta in i kameran så får mormor Gunvor och farfar Bertil nåt trevligt att gilla på Facebook.
Herregud, sluta räcka ut tungan hela tiden, Liselotte, snälla, bara en sekund! Du får köpa leksak efteråt.
Och kan inte du där agera som en vuxen och le för en gång skull! Gör det ont att le? Så, är ni beredda? Pelle, allvarligt, nu tappar jag snart tålamodet! Beredda? Jamen, le då! Nu!”
Klick.
Sekunden efteråt faller glassen till marken, måsarna skiter, tårarna sprutar, mungiporna dippar, ryggar vänds mot varandra, nån får en allergichock, nån måste på toa, alla skingras, verkligheten svämmar tillbaka in.
Men bilden finns där, som ett slags intyg, som en skyddad vrå av det som sällan var: #äntligensommar #bästamyset #vårtidärnu.
***
Nåja, att inte lita för mycket på ögonblicksbilder som prognoser för framtiden, är alltid en bra regel. Lita definitivt inte på ögonblicksbilder i den ekonomiska politiken.
Direkt före och efter ett val, är debatter och presskonferenser fulla med makthavares försök att presentera det ekonomiska läget som mer harmoniskt är det är. Krampaktigt arrangerade sommarselfies av den egna politiken, ibland direkt vilseledande. Åtminstone inte särskilt ärliga om vad som väntar framöver. Och ändå visar de upp något, som också hör till verkligheten.
Att svensk ekonomi går starkt just nu är en bild som går att belägga med siffror. SCB:s statistik för BNP-utvecklingen det senaste kvartalet är mycket positiv. Prognoserna för helåret kan rentav komma att skrivas upp igen.
Trots oroande tendenser på vissa områden, som detaljhandeln och bostadsbranschen, håller de extrema nationella och internationella valuta-, ränte- och kreditstimulanserna uppe konjunkturen. Det skapar en god situation på arbetsmarknaden som i sin tur får till följd att hushållen konsumerar friskt. Nästan som om det inte fanns en morgondag.
Det är ju också ett av syftena med den utdragna och på sikt ohållbara stimulanspolitiken, här som i övriga västvärlden. Att med konstlade medel dölja hur illa det ser ut under ytan, för att ge politiken extra tid att förbereda nästa konjunkturcykel på ett bättre sätt, så att nya jättekriser kan undvikas.
Men beslutsfattarna har med få undantag, det gäller även Sverige – inom regeringspartier såväl som opposition – använt de finansiella och penningpolitiska åtgärderna till att skjuta upp viktiga reformdiskussioner kring arbetsmarknad, företagande, utbildning, bostadsbyggande, socialförsäkringar och klimatomställning.
Varför rota i det tråkiga och svåra, när ögonblicksbilderna är så fina?
***
Det går varken i extrema högkonjunkturer eller djupa lågkonjunkturer att utifrån kvartalsrapporter bedöma hur stark ett land står ekonomiskt. Hela konjunkturcykeln måste beaktas.
Först vid nästa lågkonjunktur, som inte kan mildras av fler stimulanser eftersom de redan är helt förbrukade, kommer vi att få svaret på hur väl Sverige använt mandatperioden 2014-2018. Och den lågkonjunkturen kan, om det går illa, förvärras ytterligare av handelskrig, internationell oro, militära konflikter, kreditproblem i Kina eller nya skuldkriser inom euroområdet.
Det är i goda tider som utrymmet finns att planera strategiskt för de dåliga som ofrånkomligt väntar.
Ett sätt att använda valrörelsen 2018 skulle kunna vara att ställa frågor som:
* Förblir trygghetssystemen i dagens form pålitliga, generella och långsiktiga, även när digitalisering, robotisering och delningsekonomi förändrar arbetsmarknader, branscher, yrkeskarriärer och skatteunderlag?
* Hur motverkas den stora brist på personal inom skola, vård och omsorg som väntar när demografiska varningstecken går från att vara framtidsprognoser till att bli verklighet?
* Prioriteras i de offentliga investeringarna långsiktiga, samhällsekonomiskt genomtänkta satsningar, som nödvändig infrastruktur, kvalificerad forskning, bättre utbildningssektor, regional utveckling, gröna lösningar och klimatomställning i energi- och transportsektorerna?
* Har byråkratiska regelverk som är skadliga för småföretagande, nyanställningar, lokalt ägande och investeringar tagits bort eller gjorts enklare? Lyssnar myndigheterna?
* Har skattesystemen blivit mer rationella, överskådliga och förutsägbara under senaste, bort från lapptäcken och marginalfällor?
* Vad händer om de strukturella ekonomiska problem som växer fram ute i kommuner och landsting om några år inte längre går att dämpa via en statsbudget som själv befinner sig i kris?
* Hur upprätthålls medborgarnas förtroende för rättsstaten, viktiga institutioner och ett öppet, pluralistiskt samhälle, om nästa lågkonjunktur blir ännu värre än den förra och nyauktoritära, antiliberala rörelser till höger och vänster redan nu är på frammarsch?
Att så många gillar den ekonomiska sommarselfien för 2018, och tar den som en entydig sanning om läget, avslöjar att lärdomarna från finanskrisen 2008 inte dragits i tillräckligt hög utsträckning.
Det kan visa sig vara ett lika allvarligt misstag som de begår som med hjälp av motsatta, godtyckliga ögonblicksbilder och främlingsfientliga instinkter söker förmedla intrycket av en pågående samhällskollaps.
Det vore märkligt om svensk ekonomi inte stod stark, så överstimulerad som den är. Försöken att svartmåla håller inte. Men hur ser grundförutsättningarna ut på längre sikt?
Den svenska valrörelsen borde i första hand handla om hur nästa stora kris kan förebyggas på bästa sätt och nästa lågkonjunktur sedan hanteras, inom ramen för en bevarad liberal demokrati och ett öppet samhälle, med en aktiv övergång till en förnyelsebar och klimathållbar ekonomi, byggt på historiska insikter om vad som i grunden skapar frihet, välstånd, jobb och trygghet.
Otaliga kontroversiella sakfrågor ryms inom den debatten, nästan alla politikområden. Ingen lam konsensus hotar. Liberaler, konservativa, socialister och gröna har rikligt utrymme för rekommendationer och idéer.
Men det kräver att partierna under valrörelsens sista veckor förmår stå emot sina sämsta instinkter.
Hellre tråkiga, gråa och sakliga förslag som bäddar för framtiden, än vilseledande utspel med trendiga hashtags.
********************
Några fler krönikor på temat:
Om Europa halkar efter på 2000-talet
Nästa ekonomiska kris kan komma plötsligt
Villkoren för entreprenörskap som valfråga
