Att rädda och vattna några fler frön

Hon var en av kvinnorna i staden Filippi, Makedonien, som under sabbaten gått ner till bönestället vid floden, och där satt sig för att lyssna på hur Paulus, som just anlänt till Europa, höll en predikan om sin tro. Så berättas det i Nya Testamentet.

Lydia från Thyatira, till vardags företagare och handelskvinna, möjligen en frigiven tidigare slav, som färgade och sålde eftertraktade purpurtyger, lät sig döpas i floden den kvällen. Efteråt bjöd hon in Paulus och hans sällskap till sitt hus, och insisterade på att de skulle övernatta där.

Kanske invände Paulus först, hade andra förväntningar, egna planer, ville inte bli tillsagd. Men, står det i Apostlagärningarna om Lydia: ”…hon gav sig inte.”

Det blev som hon önskade.

Och som Ylva Eggehorn skriver i sin bok ”Kryddad olja. Kvinnor i Bibeln” (2005) framgår det att ”Lydia inte bara var en självständig kvinna med stor integritet som bjöd hem de judiska främlingarna till sitt hus redan den första kvällen. Hon måste ha varit en modig och risktagande person dessutom.”

Kort efter ankomsten arresterades nämligen Paulus och hans följeslagare Silas av stadens myndigheter. De pryglades, slängdes i fängelse och sattes i stock. När de släpptes efter en natt, i skydd av att vara romerska medborgare, var det till Lydia de först återvände, för att ingjuta mod i omgivningen, innan de for vidare.

Lydia måste ha gjort ett stort intryck och haft människors förtroende. Hon hade säkert också makt att bestämma över sitt hushåll, i ett oerhört hierarkiskt, ofritt och ojämlikt samhälle. I hennes hus, anses det, grundades den första kristna församlingen i Europa. Och från hennes hem, skriver Eggehorn i ”Kryddad olja”:

”…spreds budskapet om att i Kristus finns inte längre jämförelse, åtskillnad och underordning: ”Här är inte jude eller grek, inte slav eller fri, inte man eller kvinna – alla är ni ett i Jesus Kristus.” Långsamt rör sig en insikt från Samotrache till Neapel, från Neapel till Filippi. Den kommer att kallas universalism. Den kommer att heta jämlikhet och frihet.”

***

När Luleå stifts nya biskop Åsa Nyström i veckan var på besök i Umeå, talade hon om just Lydia. På ett öppet möte i Mariakyrkan under torsdagskvällen (full disclosure: jag var inbjuden som gäst på ett hörn för att delta med några egna reflektioner) berättade hon om bakgrunden till sitt valspråk: ”Gud verkar i er”.

Det är inspirerat, visade hon, av ett par rader med samma budskap ur Filipperbrevet, den åldrade Paulus hälsning från fångenskapen i Rom till församlingsmedlemmar och medhjälpare i staden där Lydia verkade.

Och så talade Åsa Nyström om hur viktigt det är att försöka se de små, goda fröna, i människor och i vår tid, ur vilka så småningom liv och kraft kan gro och spira. Att vattna och gödsla dem, att vänta på gensvarets underverk.

Det väckte en bild av hoppets och tålamodets betydelse, även i situationer när ett litet, ensamt frö kanske är det enda som syns. Det är en insikt att vårda.

I en hetsig, aggressiv, polariserad tid, går många frön förlorade. För få har mod nog att vattna det lilla och osäkra. För få har tillförsikt nog att vänta på vad som kan hända, när något ges chansen att växa i lugn och ro, ur ett första initiativ, ett trevande möte, en enkel gest, rentav ett inledande misstag, ett försiktigt försök till bättre förståelse och fördjupning under ytan på samtidens dagsgräl.

***

En av de europeiska intellektuella som skarpast och mest tänkvärt analyserat vår tids digitala polarisering och förvirring, är österrikiska författaren Eva Menasse. Hon har vid flera tillfällen talat och skrivit om hur männniskan har svårt att hantera den digitala tidsåldern.

För några veckor sedan höll hon invigningstalet vid internationella litteraturfestivalen i Berlin, på samma tema. Det återgavs, i nedkortad form, av Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung (9/9).

”Digitala spöken”, löd rubriken. Det är omöjligt att göra ett så fantastiskt, infallsrikt och relevant anförande rättvisa i en kort sammanfattning. Men hon talade om hur det som i hennes ungdom var ett ideal – att uppröras och indigneras, att ständigt göra uppror mot existerande strukturer – i dag, i samhällen som trots allt blivit både mer demokratiska, tillåtande och präglade av mångfald, inte längre känns lika självklart.

Då hade meningen ”ingenting är oföränderligt”, enbart en positiv betydelse. ”Allt kan förbättras, om man bara anstränger sig tillräckligt.” Nu kan den lika gärna tolkas dystopiskt. Ingenting är säkert. Allt kan falla, som man tagit för givet. Under trycket från auktoritära, främlingsfientliga och högerextrema strömningar och angrepp, blir önskan istället att kunna skydda demokratins och rättsstatens institutioner.

Det är inte lika roligt längre, kanske man kan säga, att leka högljutt uppror, att enbart vilja riva ner det bestående.

Hon talade om hur offentliga upprördhetsdrev, skitstormar, hysteri, förtal, lögner, och Twitterdekret, är en olycklig delföljd av den kommunikationsexplosion som ägt rum. Processorerna har utvecklats snabbare än människans karaktär. Vi har därför ibland svårt att behålla balans och perspektiv.

Utan att förminska informationsrevolutionens alla enorma fördelar, är det viktigt att uppmärksamma även de problem den skapat, problem som vi kanske bara gradvis börjar ana. Ett av dem är hur det demokratiska samtalet deformeras och blockeras.

Tonläget i debatten är permanent uppskruvat på högsta nivå. Fördömanden av oliktänkande rasar. Skummande hat blir en ”accepterad umgängesform”. Den som inte kokar av vrede för minsta lilla, ”verkar skendöd”. Allt som går ska vantolkas, för att straffa dem som inte följer manus. Inkvisitorer kämpar med inkvisitorer. Den personliga integriteten, utrymmet för eftertanke i det avskiljda, bekämpas av både politiska och kommersiella skäl.

Det liberala samhället riskerar att sköljas bort i en ”tsunami av förenklingar. Tummen upp, tummen ner, tillåtet eller förbjudet, bejublat eller fördömt.”

Medelläget, sa Menasse i Berlin, har försvunnit. Det hotar även konstens frihet och rymd, nyfikenhet och humor. Öppna tankeprocesser misstänkliggörs. Att söka närma sig och undersöka komplexa frågor offentligt blir omöjligt. Inom politik, media och kultur ökar intoleransen hastigt.

***

Mot den här utvecklingen måste vi göra motstånd. Det är budskapet från Eva Menasse. Tala, säger hon, skrik inte. Skriv, uppmanar hon, twittra inte. Men att tiga, betonar hon också, är inget alternativ. ”Så långt, att vi förstummas av rädsla, så långt har det ännu inte gått.”

Så ser en appell för det demokratiska samtalet värd namnet ut, för frisinne och för konstnärlig integritet och självständighet. Så skulle några fler frön kunna räddas och vattnas.