Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Skippa låtsasspelet: inled seriösa samtal från början eller gå direkt till extraval. Det här är en skiss till ett blocköverskridande samarbete som åtminstone borde bli föremål för en ärlig diskussion. Det skriver jag i den här krönikan.

***

Bevare oss för det låtsasspel som nu hotar när talmannen ska inleda sonderingar med riksdagspartiernas ledare. Bevare oss för fler upphetsade partister på sociala medier. Bevare oss för fler rubriker om ”hemliga planer” i tidningar och tv som inte har något nytt att rapportera. Bevare oss för fler kändisar som fläckar ner hela sina anseenden med andfådda plattityder för några likes till. Bevare oss för det slött förutsägbara. Bevare oss för det tvångsmässigt konträra. Bevara oss för staplarna som visar att om man häller ner allt i en enda röra och tittar jävligt noga, så består riksdagen av sensationella hundra procent.

Bevare oss, please, för fler sådana här ledare.

Gör alla en tjänst och snabbspola förbi den närmaste veckans fortsatta och i växande utsträckning meningslösa kamp om hur valresultatet ska tolkas. Den kampen triggar partiernas sämsta instinkter och värsta nätpropagandister, låser fast positioner, vilseleder medborgarna och fördummar en redan minst sagt tröttsam eftervalsdebatt. Den lurar oss i medierna att fokusera på fel saker. Den skapar en allmän trötthet inför politiken som fenomen.

Den närmaste veckan blir en bugg i systemet. Svep undan, scrolla ner, klicka fram, hoppa vidare.

Inget vettigt kommer att komma ur detta förrän både socialdemokraterna och allianspartierna – och deras offentliga stödtrupper – är redo att erkänna att de, på olika sätt, företrädde regeringsalternativ i valrörelsen som inte fick väljarnas stöd. Hur länge ska det ta?

Det parlamentariska läget kräver nya samarbetsformer, och de kommer att kännas ovana, rymma osäkerhet och innebära politiska risktaganden. Mycket står på spel. Det är inte likgiltigt vilken väg partierna väljer – tvärtom, det går att tala om ett ödesval med långsiktiga konsekvenser. Här riskerar många att trampa snett.

Men det finns i den här riksdagen inget rödgrönt alternativ och det blir ingen alliansregering. Hur trumpet och förnärmat ni än glor på varandra: Ingen vann något regeringsuppdrag.

Det finns inget rödgrönt alternativ och det blir ingen alliansregering.

Säg det rakt ut, säg som det är, så kommer ni att känna er mycket bättre. Sjung det, om det hjälper. Vissla Johanna. Medge det uppenbara, innan talmansrundan börjar. Och ta sedan ansvar för den parlamentariska situation som råder eller be väljarna om en ny.

Det senare vore visserligen ett demokratiskt otyg. Att tvinga fram extraval för att etablissemanget är missnöjt med medborgarna är ett stötande beteende. Men om det är dit vi är på väg, om ni inte klarar av att hantera de här förutsättningarna, dra i så fall inte ut på processen. Dröj inte kvar i de tomma ritualernas ödeland. När anden väl är ur flaskan: ge seriösa samtal chansen på allvar och från början, eller gå direkt till extraval.

***

Jag hör för egen del till dem som sedan sex-sju år tillbaka gång på gång hävdat (tjatat till leda om) att en blocköverskridande lösning där liberala, socialdemokratiska och gröna perspektiv (i partipolitiska termer: L, C, S och Mp) får chansen att mötas i en reformregering vore det, givet de utmaningar, frågor, spänningar och problem som det svenska samhället står inför, bästa politiska alternativet inför det kommande decenniet. Det har för mig inte varit en nödlösning i värsta fall, utan ett förstahandsalternativ.

En historisk möjlighet att föra svensk inrikespolitik och samhällsutveckling in i ett nytt, konstruktivt skede.

En lösning som knyter an till de bästa, demokratiska traditionerna i Sverige, ger förutsättningar för en seriös ekonomisk politik med inriktning på jobb och företagande, skapar långsiktig uppslutning kring den generella välfärdspolitiken, tar ansvar för klimatfrågan, testar en grön-liberal kontaktyta med frihetlig potential i en tid av auktoritära strömningar och håller ytterkanterna borta från regeringsmakt, samtidigt som det finns kvar en stark anständig både konservativ och vänstersocialistisk opposition.

Jämfört med de flesta tänkbara alternativ, anser jag att det förslaget till nytt regeringsunderlag, fortsatt vore det mest ansvarsfulla och konstruktiva.

Ingen kan påstå att den idén fick särskilt stort stöd i det här valet heller. Ingen gick till val på den, alla har försökt att undvika den in i det sista och den skulle i nuvarande stämningsläge kräva stort politiskt mod från alla inblandade.

Men det är en av de tänkbara regeringskoalitioner som åtminstone fortfarande förekommer i spekulationerna och skulle kunna fungera parlamentariskt under mandatperioden. Halmstrået finns kvar där, att greppa. Och sådant gillar vi liberala ledarskribenter – att vifta efter halmstrån alltså…

Så en sista pitch, från mitt liberala, frisinnade håll, om hur en uppgörelse mellan S, C, L och Mp skulle kunna se ut i sina grunddrag. En ofullständig, grov skiss till ett givande och tagande, när det gäller en del betydelsefulla ministerposter, politiskt innehåll och parlamentariska strategier.

Alla får bita i det sura äpplet på några punkter. Alla får triumfera ibland. Det kallas för att kompromissa. Och de frågor som känns olösliga är nog inte fler till antalet än de skulle vara inom en alliansregering eller en rödgrön regering.

***

Socialdemokraterna får behålla statsministerposten, försvarsdepartementet och socialdepartementet.

Centerpartiet får ta hand om finansdepartementet, näringspolitiken (med uppdrag att på allvar börja avveckla myndigheternas regeltrakasserier mot småföretagare) och landsbygdspolitiken.

Liberalerna får skol- och utbildningsfrågorna, integritetspolitiken och utrikesdepartementet (inklusive EU-ministerposten).

Miljöpartiet får fortsatt ansvar för klimat- och miljöfrågorna, och får behålla kulturministerposten (under löfte att hålla identitetspolitikens reaktionärer borta den här gången).

Socialdemokraterna kan trösta sig med att de brutit upp alliansen. Centerpartiet och liberalerna kan trösta sig med att de tvingat S och Mp att vända sig och bekänna färg i liberal riktning istället för åt vänstersocialistiskt håll, vilket borde anses ha ett viktigt strategiskt värde för liberaler. Och miljöpartiet kan trösta sig med att de finns kvar vid makten, med stort inflytande, när klimatfrågan går in i en avgörande fas.

Skattepolitiken reformeras brett och långsiktigt, med som exempel grön skatteväxling, sänkta marginalskatter, höjda miljöskatter, avskaffad värnskatt, nyinförd fastighetsskatt, sänkt bolagsskatt och mer enhetliga regler för moms och avdrag, inklusive avvecklade ränteavdrag.

Klimatpolitiken fullföljer de åtaganden som klimatlagen anger, ökar åtagandena ytterligare och regeringen tar entydig ställning för vikten av att Sverige går före i en nödvändig omställning. Flygskatten får vara kvar, men Mp går som kompensation med på att inte låta Södermalm vara norm när landsbygden söker förklara hur verkligheten utanför Stockholm ser ut.

En stor satsning på polisen och rättsväsendet genomförs – genom nya resurser och organisatoriska förändringar – gärna med stöd även av M och Kd.

Liberalernas släpper Nato-kravet men får igenom ett stärkt fokus på demokrati och mänskliga rättigheter i utrikespolitiken.

Socialdemokraterna går utan omsvep med på att behålla valfrihet och mångfald inom vård, skola och omsorg, släpper vinstdebatten och tar den fajten vänsterut, samtidigt som centerpartiet och liberalerna backar med sina krav på förändringar av arbetsrätten och arbetsmarknadsreglerna, och ger socialdemokraterna löfte om att hålla fast vid den svenska modellen.

Många svåra frågor kvarstår efter detta. Några av de stora: Kring den långsiktiga bostadspolitiken tillsätts en omfattande och parlamentariskt brett sammansatt utredning som får i uppdrag att ta fram förslag om vad som behövs och vad som gått snett.

2000-talets skatte- och socialförsäkringssystem, i en ekonomi och en arbetsmarknad som rusar mot digitalisering och automatisering, börjar utredas på samma sätt. Kanske också kommunernas och regionernas framtida finansiering.

Även migrationsfrågan – där C, L och MP kan dämpa de värsta instinkterna inom S – måste bygga på långsiktiga och av en majoritet uppburna principer. Men utan eftergifter åt en främlingsfientligt ytterhöger och med insikten om att vi bara står i början av migrationens epok, att det är något positivt och att asylrätten måste värnas. Återinförda permanenta uppehållstillstånd och stärkt familjeåterförening kanske kan nås i uppgörelse med V.

Energi- och kärnkraftsfrågan löses genom att partiledare och språkrör skickas ner till Vatikanen, får låna ett rum där och inte släpps ut igen förrän de fixat vit rök.

***

Så där går det att skissa vidare länge.Allt är inte realistiskt ovan. Otaliga fallgropar lurar. En massa frågor saknas. Men det gör det i varje regeringsunderlag. Och invändningar utan egna lösningar, egna skisser, har föga värde.

En regeringsfråga i ett krångligt parlamentariskt läge kräver konkreta och konstruktiva svar. Det här kunde vara inledningen på ett sådant. Ett blocköverskridande samtal i den andan borde åtminstone ges en ärlig chans.