Eva Nyberg i Gafsele kunde konsten att binda en rotkorg

Av , , Bli först att kommentera 2

Den där med mattorna är en dråplig, tänkvärd scen i Stig Claessons ”Vem Älskar Yngve Frej” – fortsatt relevant i svensk samhällsdebatt trots att den kom ut för ett halvt århundrade sedan. Fyra semestrande besökare, stadsbor, dyker upp på Bråten hos skomakare Gustafsson, Elna, Eriksson och Öman, och får veta att småbrukaren Eriksson har sin hustrus gamla vävda trasmattor lagrade upp på en vind.

Semesterbesökarna blir alldeles till sig. En av dem noterar att det ligger moderna plastmattor i köket hos Eriksson och undrar om ”inte charmen försvunnit ändå. Nya plastmattor ”kan väl i alla fall inte ersätta dom gamla gedigna hederliga.”

Men Eriksson ser det från den praktiska, inte nostalgiska, sidan. Han konstaterar att plastmattor är lätta att hålla rena.

Att skrubba trasmattor däremot ”är ett helvete. Dom här plastmattorna behöver man bara skölja lite.”

Trasmattorna hämtas fram ändå, och rullas ut i gräset. Besökarna betraktar dem med allvar och vördnad, i en känsla av historia och tradition, och frågar igen:

”Och ni har imiterade trasmattor i plast. Det kan väl aldrig bli samma sak.

Åjo, sa Eriksson, nog blir det samma sak.”

Skomakare Gustafsson som anslutit, försöker även han förklara att plastmattorna är enklare att hålla snygga. Trasmattor, berättar han, måste såpskrubbas i kallt vatten nere vid sjön. Och det orkar de inte med längre.

När semesterbesökarna efter allt detta erbjuder Eriksson hela tio kronor metern för de vävda mattor från vinden – trots att det finns lättskötta av plast – undrar skomakaren och de andra på Bråten om folk inte är kloka längre. De förstår ingenting. Det gör inte Elna, skomakarens syster, heller när hon för höra om händelsen. ”Det är synd och skam att lura folk, sa Elna. Men sälj gärna mina med. När det finns plast, sa hon.”

Det är mötet mellan dem som utan illusioner lever i traditionen och dem som besöker den utifrån i jakt på sammanhang och mening. Människor som själva upplevt ett förgånget och de löskopplade som vill anknyta till det igen. Dem som förblivit en del av rotsystemet och dem som söker förlorade rötter.

Få har skildrat just sådana möten, i många böcker, med samma lyhördhet, klarögda humor och lågmälda inlevelse, som Stig Claesson. ”Vem Älskar Yngve Frej” fångar ett Sverige i förändring. Liknande förändringar pågår ännu, 50 år senare, även djupt inom sökande, oroliga människor; pågår kanske alltid.

***

Händerna vill minnas ändå, hur det brukade kännas för tidigare generationer. Ögonen vill se vad som går att göra av det som finns runt omkring. Näsan vill uppleva dofterna från rot, trä, metall och tråd. Landsbygdens och städernas förunderliga hantverk, som brutit skiftande fåror i olika regioner. Hemslöjdernas ödmjuka, tålmodiga historiska arv från gränslandet mellan praktisk överlevnad och egen konst.

Samtidigt som vi bejakar det moderna mer än någonsin, söker många sig också tillbaka igen, till det som hotar att gå förlorat. Både rötter och rotlösa. I en aning om att det kanske ändå var en nödvändig del av livet, av människans välbefinnande, stolthet, frihet och identitet. Att kunna somligt själv, att förstå samband. Att ha det i sin egen makt att forma, tillverka och åstadkomma det vi betraktar med beundran när det möter oss på museum och utställningar.

Inte som ersättning för utveckling, teknik, digitalisering, automatisering, arbetsdelning och fantastiska uppfinningar. Men som vetskap och insikt om ett slags livets helhet, om ett skapande, med rötterna rakt ner i en värdig kamp för livet och bygderna, här och överallt i världen. Hantverk är ett sätt att mötas över helt skilda erfarenheter.

När jag virkar eller nålbinder på bussen i Umeå, kan jag känna, att det är ett universellt språk. På Instagram ser jag livliga, glada bilder från Perssons garns välbesökta handarbetskvällar. Många jag träffar berättar om sina projekt, med nål, såg eller kniv, i det lilla. Händerna vill kunna, vill lära.

***

En av dem som hjälpte till att rädda och återupptäcka ett delvis bortglömt hantverk i början av 1900-talet, var Eva Nyberg från Gafsele, som kunde konsten att binda korgar av rötter. Några slutrader bara om henne, som förtjänar många fler. Hon fick lära sig korgbindning av en vän bland samerna när de getade kor tillsammans. Jag läser om henne i flera årgångar av tidskriften Västerbotten (1966, 1983, 2010).

Det var den legendariska och flerfaldigt prisade hemslöjdsentusiasten och organisatören Emma Andelius som ordnade så att Eva Nyberg kunde lära ut hantverket till fler, framför allt i Tärna. Om Andelius skrev hemslöjdsföreningens årsberättelse 1921, att hennes kulturgärning för att pånyttföda västerbottnisk hemslöjden, ”icke kan mätas med mått”.

Det var ett arbete kopplat till möjligheterna för nödlidande i länet svåra år att hitta inkomst till mat och kläder. Mönstret går igen: kamp för livet och skapande slöjd, i samma händer. (När hon dog 1956, 94 år gammal, testamenterade Andelius sin samling av 29 rotkorgar till Västerbottens museum.)

Det var Andelius som låg bakom att senare kommunalnämndsordföranden i Tärna, Ernst Johansson från Björkfors, tack vare ett bidrag från Hushållningssällskapet kunde åka till Gafsele och bli Eva Nybergs elev. Och så spreds korgbindningen, med djupa samiska rötter, på nytt i delar av Västerbotten. Insamlingen av material, beredningen, flätningen. Stödjetåg och bindetåg, i olika mönster. Granens längre rötter för stora korgar, björkens kortare för ”prydnadskorgar och finare nyttighetsföremål” (Andelius i sin skrift ”Om lapska rotkorgar och deras bindning”, 1932).

Gertrud Nilson från Jämtland – som likt Asa Kitok i Norrbotten gjorde stora insatser för att föra rotslöjdstraditionerna vidare – har skildrat hur Emma Andelius vid ett tillfälle petade sönder en gammal rotkorg för att förstå hur den var gjord. Hon skickade den till en präst i Karesuando för att få veta om den bestod av gran- eller björkrötter. Gertrud Nilson påpekade att hon borde ha bitit i korgen istället ”för att känna efter om den hade kådsmaken. Då svarade Emma Andelius: ”Man kan väl inte bita i gamla korgar”.

Det är klart man kan.

*****

Läs gärna även:

Hantverksideal och insikten att kunskap kostar möda

Bli först att kommentera

Det bortglömda valet kan få dramatiska följder

Av , , Bli först att kommentera 2

När Alexander Stubb, då Finlands utrikesminister, medverkade som sommarpratare i Sveriges Radio P1 2009, sparade han en av sina hjärtefrågor till slutet av programmet.

”Nu hade jag tänkt snacka lite EU, så stäng inte av radion”, vädjade han, ”för jag ska försöka göra EU sexigt åt er, på fem minuter max.” Och hans första punkt, hans inledande påstående löd: En europaparlamentariker i dagens läge har mer makt i EU:s lagstiftning än en svensk minister. ”Det är otroligt viktigt att välja kompetenta personer till Europaparlamentet.”

Det har knappast blivit mindre viktigt på de nio år som gått sedan dess. Alexander Stubb satt själv i Europaparlamentet för det liberalkonservativa samlingspartiet mellan 2004 och 2008, innan han blev utnämnd till utrikesminister i först Matti Vanhanens och senare Mari Kiviniemi regering. Efter det har han även suttit som Europaminister, finansminister och förstås – 2014-2015 – Finlands statsminister.

I olika roller har han funnits med i rummet och i korridorerna under några av de mest intensiva krisförhandlingar som EU upplevt på 2000-talet, inte minst i samband med eurokrisen. Sedan sommarn 2017 är han dessutom vice ordförande i Europeiska investeringsbanken.

Om han fortfarande hade några illusioner gällande vardagen i Bryssel när han försökte peppa svenska radiolyssnare att intressera sig mer för EU, lär han ha förlorat dem sedan dess.

Stubb, som varken saknar kvalifikationer eller självförtroende nog att framhäva dem, som har upplevt både framgångar och motgångar, och som kan konsten att marknadsföra sig, vet alltså vad som väntar, när han nu vill bli den konservativa partigruppen EPP:s toppkandidat inför nästa års Europaparlamentsval.

Häromdagen tillkännagav han sin kandidatur. Han är öppen med att han även därmed – vid en valseger och om han får klartecken från EU:s stats- och regeringschefer – vill efterträda Jean-Claude Juncker som ny ordförande för EU-kommissionen.

Favorit i nuläget att bli konservativ toppkandidat är tyske kristdemokraten Manfred Weber från bayerska delstatspartiet CSU, men Stubb menar allvar med sin kampanj.

Motsvarande processer pågår även i andra av parlamentets partigrupper, som hos socialdemokrater, liberaler och gröna. De närmaste månaderna kommer det att stå klart vilka förstanamnen blir.

I en intervju med Politico framhåller Stubb att den liberala demokratin, de mänskliga rättigheterna, friheten och rättsstaten, är under attack och måste försvaras. Han säger också att Europa bör vara en kraft mot nationalism och stängda gränser. Om det går hem i hans partigrupp återstår att se, men liknande, hedervärda och angelägna – men givet EU:s agerande i vissa avseenden en aning skenheliga – budskap lär vi få höra från fler partiers kandidater.

Gemensamt för många i Bryssel, är den stora oro man känner inför nästa år. Det som fortfarande kan betecknas som det bortglömda valet, kan den här gången få ovanligt dramatiska följder. Resultatet kan bli omskakande.

Det är känt att högerextrema rörelser samarbetar och kraftsamlar inför just Europaparlamentsvalet, för att via den vägen nå den där stora institutionella makt Stubb pratade om i sitt radioprogram 2009. Även andra antiliberala grupper har liknande planer.

Skulle de lyckas, förändras EU i grunden, och en djup kris med allvarliga följder hotar.

Låt valrörelsen börja i god tid. Och låt bekännelserna till demokrati., öppenhet och rättigheter fyllas med innehåll.

Bli först att kommentera

Nobelveckan en chans till vetenskap, bildning och insikt

Av , , Bli först att kommentera 2

Nobelveckan erbjuder alla som vill en chans till bildning, hopp, eftertanke och substans, i en offentlighet annars dominerad av förutsägbarhet, slarv, kotterier och yta. Det skriver jag i den här krönikan.

***

”Och om man en gång skulle vilja resa/ något slags minnesmärke över mig”, skrev den ryska poeten Anna Achmatova (1889-1966) i sin berömda diktsvit Rekviem, ”ger jag mitt tillstånd till det – men/ på ett villkor: att man inte reser det/ på stranden till det hav där jag är född,/ (jag har klippt av mitt sista band med det)/ eller intill en stubbe i tsar Peters park/ där en otröstlig skugga söker efter mig –/ nej, res det där jag stod trehundra timmar/ i väntan vid en port som aldrig låstes upp.”

(Översättning Hans Björkegren).

Även för oss som är allergiska mot överhetens struttande i fina salonger eller den pseudoradikala kulturelitens förljugna ritualer, dubbla måttstockar och soffmingel, är nobelprisveckan en höjdpunkt. För den erbjuder alla som vill en chans till bildning, hopp, eftertanke och substans, i en offentlighet annars dominerad av förutsägbarhet, slarv, kotterier och yta. Nobelveckan gläntar på gluggen till en värld och ett landskap utanför krampaktiga dagsrubriker, självupptagenhet och gråvardag.

* Vetenskapliga upptäckter inom fysik, kemi, fysiologi och medicin, som redan förändrat eller kommer att förändra många människors vardag. Som fördjupat vår förståelse av livet och världen. Anstränger man sig, kan man åtminstone ana vad det handlar om, när experter söker förklara pristagarnas forskning. Och det blir ibland spännande och fängslande som ett drama.

* Fascinerande, starka, egenartade författarskap att upptäcka, dyka ner i och söka tröst hos – i bästa fall något man ännu inte känner till. Svårlästa är de egentligen, tro mig, sällan.

Och ibland bläddrar man förstrött i bokhandeln genom en pocketbok av någon udda pristagare, fastnar för en rad, och sedan nästa, glömmer tid och rum och har plötsligt fått en följeslagare för livet. Herta Müller och Toni Morrison har blivit två sådana för mig. Nu står de i bokhyllan närmast sängen.

* Ofta, även om exemplen på klavertramp är något fler där, känns till och med valet av fredspristagare värdigt och välförtjänt; inspiratörer som skänker hopp i ett nyhetsflöde av elände. Just ja, det pågår ju därute, hela tiden, allt detta modiga arbete i det lilla och det regionala, för fred och humanitet.

På måndagen meddelades att årets nobelpris i fysiologi eller medicin tilldelats amerikanen James P. Allison och japanen Tasuku Honjo ”för deras upptäckt av cancerbehandling genom hämning av immunförsvarets bromsmekanismer”.

De har, oberoende av varandra, studerat ett känt respektive ett nytt protein på de så kallade T-cellernas yta, som båda fungerar som bromsar i immunförsvaret. Studierna har i sin tur möjliggjort utvecklingen av immunterapi med hjälp av antikroppar. Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet framhåller i sitt pressmeddelande att positiva resultat tack vare detta ”uppnåtts vid flera olika cancersjukdomar såsom lungcancer, njurcancer, lymfom och melanom.”

Fuck cancer i form av världsledande forskning skulle man kunna säga.

Vetenskapliga upptäckter, skriver Steven Pinker i sin nya bok ”Upplysning nu. Ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism”, som nu finns i svensk översättning av Jim Jakobsson (förlag: fri tanke), ”fortsätter att förbluffa och förtjusa oss och ge svar på det vi tidigare inte förmådde besvara”.

De kastar nytt ljus, konstaterar han, över människans villkor. Bidrar till liv, hälsa, rikedom, kunskap och frihet. Men vetenskapen ger också världen, påminner Pinker: ”sublimt vackra bilder: stroboskopiskt frysta rörelser, praktfull fauna i tropiska regnskogar och hydrotermiska källor på havsbottnen, eleganta spiralgalaxer och genomskinliga nebulosor, fluorescerande neurala nätverk och en lysande jord som stiger upp över månens horisont mot bakgrund av en svart rymd.”

Dessa prestationer, avrundar han, ”motsäger alla klagovisor om att vi lever i en förfallstid, präglad av besvikelse, meningslöshet, ytlighet eller absurditet. Men idag är vetenskapens skönhet och kraft inte bara förbisedd utan föremål för förbittrad harm. Föraktet för vetenskapen återfinns i överraskande läger: inte bara bland religiösa fundamentalister och kunskapsbefriade politiker, utan bland många av våra mest uppburna intellektuella och vid våra mest upphöjda lärdomsinstitutioner.”

Ha det perspektivet i minne när pristagarna i olika kategorier presenteras under Nobelveckan. Den ger oss en chans att som samhälle bejaka våra bästa instinkter, i nyfikenhet, kreativitet, upptäcktslust och kunskapstörst.

***

Men en annan del av Nobelprisens historia är också de många som borde ha fått utmärkelser, men inte fick det. Även av prisen som blev fel eller uteblev, av mönstren och skevheterna som inte går att begripa i efterhand, kan man lära mycket om en tidsanda, om maktförhållanden och om rådande strukturer. I år, när det inte blir något litteraturpris och kultursfärens etablissemang, inklusive medier, har åtskilligt att rannsaka, är det värt att lyfta fram en av dem som förbigicks.

Anna Achmatova, en av 1900-talets mest betydande, inflytelserika och gripande poeter – under decennier en förföljd och trakasserad, men överlevande röst i den stalinistiska terrorns epok – fick aldrig nobelpriset i litteratur.

Hon var nominerad 1965, men det året gick, efter påtryckningar från Sovjetunionen, priset istället till medlemmen av kommunistpartiets centralkommitté Michail Sjolochov (att Stilla flyter Don är en läsupplevelse står inte i vägen för slutsatsen att det var ett av Svenska Akademiens stora misstag).

På listan över författarskap som borde ha belönats med Nobelpriset men ignorerades av akademien, står Achmatovas kanske allra högst upp.

Hon som för nära vännen Lidia Tjukoskaja berättade att hon älskat poesin sedan barnsben, redan med 13 läste Baudelaire på franska och av omgivningen betraktades som poet ”innan jag ens hade skrivit en rad. Pappa retade mig rentav och kallade mig dekadent poetissa…”. (Ur ”Anteckningar om Anna Achmatova. Första boken 1938-41”, av Lidia Tjukovskaja.) Hon som om sig själv vid ett annat tillfälle skrev att hon ända sedan ungdomen alltid värnat sitt oberoende”, en vagabond i själen, lidandets poet i lidandet sekel, och som i en dikt 1940, i början av andra världskriget fångade poesins inre väsen:

”Och dikten känner ingen skam,/ ur ogräs växer den/ likt maskrosen vid planket,/ pestroten och mållan.”

(Tolkning Barbara Lönnqvist).

Anna Achmatova levde genom 1900-talets vidrigheter, världskrig och folkmordsideologier, men förblev poesin trogen. Till slut var det nästan bara hon kvar, av vännerna i dikt och liv. Katastroferna blev hudnära.

Hennes ex-man Nikolaj Gumiljov, själv poet, avrättades av bolsjevikerna 1921. Deras gemensamma son Lev fängslades upprepade gånger av regimen och skickades i början av 1950-talet till Gulag. Anna Achmatovas senare partner Nikolaj Punin greps också och dog i ett av lägren efter flera års fångenskap.

Åtskilliga av hennes kollegor genom åren gick samma öde till mötes under kommunisternas förtryck av det fria kulturskapandet. Och i början av 1940-talet befann hon sig i sitt älskade Sankt Petersburg när nazisternas trupper inledde den fruktansvärda belägringen av staden.

I den femte av sina ”Nordliga elegier”, skrev hon (i Björkegrens tolkning):

”En hårdhänt epok/ har vänt mitt liv som en flod. Mitt liv/ förbyttes. Det flöt i sin nya fåra/ förbi den gamla, och dess stränder/ är okända för mig./ O, jag har/ gått miste om så många scener./ Ridån gick upp, ridån gick ned/ förutan mig. Hur många vänner/ jag aldrig har mött i mitt liv”.

Efter Stalins död lättade det något för Achmatova, men censuren bestod. Och hon, som genom sin poesi förtjänat det mest, fick inget nobelpris, ens 1965. Vilka är världens Achmatova, inom litteratur, vetenskap och fredsarbete, 2018?

Nobelveckan är bildning, hopp, lust, insikt och kritisk eftertanke.

 

*****

Ett par till krönikor på temat

Nobelprisen och en underbar vecka

Ett liv för vetenskap och upptäckter

Bli först att kommentera